Eric Voegelin

Filosofi

"Vetenskap, politik och gnosticism" är en läsvärd bok. Översättningen och inledningen står Jan Olof Bengtsson för. Texterna är författade av Eric Voegelin. Jag har inte läst något av Voegelin tidigare, men det var något av en aha-upplevelse. Det var ganska många år sedan jag läste Tage Lindbom, men utan att just nu kunna underbygga saken närmare tror jag att Voegelin måste vara en av hans inspirationskällor. Paul Gottfried, som jag har skrivit om tidigare på bloggen, har bland annat författat "Multiculturalism and the politics of guilt" med undertiteln "towards a secular theocracy". Den undertiteln fick delvis nya dimensioner av läsningen av Voegelins texter. Den kunde ha varit: "towards a gnostic theocracy".

I förordet skriver Jan Olof Bengtsson bland annat om Voegelins ordval. Voegelin skriver om sociala ordningar som skapas av "andliga eunucker". Han syftade på både kommunistiska, nationalsocialistiska och liberala ordningar, om jag förstår saken rätt. Men jag tycker det är mycket träffande även för det moderna Sverige, med sina inskränkta myndighetspersoner som ska lägga sig i allting, själsdödande betongförorter, förfulade funkis-stadsdelar från 60 och 70 talet resta på ruinerna av gemytlig äldre arkitektur och politiker som likt robotar upprepar sina sedan länge utslitna floskler ad nauseam. Det är symtom på ett system skapat av andliga eunucker. Voegelin skriver om "en miljö som befrämjar underlägsna människotypers sociala framgång". Det är bara att slå på teven några minuter för att få det påståendet bekräftat.

Voegelin tolkar gnosticismen som människans oförmåga att leva i den spänning som är hennes verkliga tillstånd. Han syftar då på spänningen mellan den världsliga ofullkomligheten och förgängligheten å ena sidan och den transcendenta gudomliga verkligheten å den andra. Gnostikern kräver istället transcendensens fullkomning här och nu, eller åtminstone i en nära framtid. Därför drömmer hon om exempelvis ett kommunistiskt paradis, snart, här på jorden. Eller som i dagens Sverige: snart är det mångkulturellt regnbågsfärgade paradiset här. Där kommer muslimska bögar hångla med judiska transvestiter ivrigt påhejade av imamer och rabbiner, samtidigt som Humanisterna håller ett torgmöte i närheten.

Den moderna sekulära utopismens mentalitet kan, enligt Voegelin, spåras tillbaka till den antika gnosticismen. Där finner man vägran att acceptera människolivets begränsningar och tilltron till människans förmåga att nå kunskap om den radikala befrielsen från världen sådan den är. Grunddragen är gemensamma för de moderna ideologierna: kommunism, fascism och nazism och liberalism: "modernitetens essens är gnosticismens tillväxt". Det kan vara ovant att se de olika ideologierna föras samman under samma kategori, men ur Voegelins perspektiv blir ideologierna som olika gnostiska sekter som konkurrerar med varandra. Den verkliga skiljelinjen går mellan dem som bejakar en transcendent dimension av tillvaron och dem som förnekar eller ignorerar den.

För Voegelin är Nietzsche, Heidegger och Marx spekulativa gnostiker. Jag tyckte hans resonemang om Nietszche var särskilt intressant, kanske för att jag har studerat Nietzsche ganska ingående och var influerad av honom en period. Det finns något som jag uppfattar som moget eller kanske till och med vist i Voegelins tankegångar. Det är i så fall precis vad vi behöver i en tid där många i den av narcissism anstrukna äldre generationen, alltså 40-talisterna, vägrar bli vuxna. De lever i ett livslångt tonårsuppror.

Den unge Marx skrev följande: "Filosofin gör ingen hemlighet av det: Prometheus bekännelse, ’Med ett ord, jag hatar alla gudar’, är dess egen bekännelse, dess egen dom över alla jordiska och himmelska gudar, som inte erkänner det mänskliga självmedvetandet som den högsta gudomen. Det får inte finnas någon jämte det."

Prometheus är fjättrad vid en klippa vid havet. Under honom, på stranden, står gudarnas budbärare, Hermes. Den fjättrade är bitter och upprorisk. Hermes försöker lugna honom och manar till besinning och måtta. Marx citerar Prometheus ord: "Med ett ord, jag hatar alla gudar." Men han återger inte Hermes svar till Prometheus: "Det tycks mig som att det vansinne du drabbats av inte är litet."