In this video I elaborate on the concept of White Guilt and its roots in the Christian morality and today’s Cultural Marxism. I utilize two key quotes from Suprahumanism which highlights the predicament the Western world faces and the reasons behind it, including notions of equality and guilt.
Christianity, Equality and White Guilt
Svar
-
Hur kommer det sig att det var kristna som 1) slog tillbaka asiaterna gång efter gång och 2) koloniserade världen. Menar du att kristendomen uppfyllde sitt inneboende ethos först efter 1789, när humanismen blev statsbärande ideologi? Är du inte ute efter en, lika tråkig som återkommande, förenkling?
-
Ingen har strimlat den kristna slavmoralen lika effektivt som Nietzsche. Man kan hysa stark sympati med en sådan uppgörelse, liksom för Follins senaste inlägg, ty i kulturmarxismen lever denna svaghetskult vidare mer destruktiv och hämmande på andlig växt än någonsin tidigare. Kulturmarxismen är slavmoralen i renkultur, ett själsvirus som till varje pris måste utrotas.
Med kristendomen förhåller det sig något annorlunda. Dyrkandet av svaghet och förkonstlad ödmjukhet är dess negativa sida, men detta oskick bör nog tillskrivas människan snarare än Kristus. Problemet med Kristus rent analytiskt är att han var en övermänsklig varelse; det är alltså inte helt lätt för oss ”vanliga dödliga” att ha kvalificerade uppfattningar om honom. Att han var en övermänniska är dock något som varje högintellektuell person lätt kan konstatera, Kristusorden i de fyra kanoniserade evangelierna är nämligen av ett sådant banbrytande och suveränt slag att de enbart kan ha uttalats av ett exceptionellt väsen. Om det dessutom är sant att han uppväckte människor från de döda, botade invalider och svårt sjuka, drev ut onda andar, gick på vattnet, materialiserade fram mat till tusentals människor, frivilligt lät sig korsfästas och slutligen själv återuppstod så behöver man väl knappast fler bevis. Men som sagt: redan Kristusorden räcker för konstaterandet att det handlar om en auktoritet som går långt bortom det normala. Fortfarande efter tvåtusen år har vi att göra med ett mycket radikalt stoff.
Den vulgäraste tolkningen av Jesu budskap är också den som ger slavmoralen fritt spelrum: enligt detta synsätt behöver ingen människa arbeta med sig själv och sina svagheter eftersom varje mänsklig låghet och dumhet har neutraliserats genom den gudomliga offergärningen på Golgata kors. Det enda som har betydelse med en sådan perverterad infallsvinkel är bekännelser, sakrament och till falsk ödmjukhet kamouflerad självgodhet. Men var det inte just den senare egenskapen som Jesus kritiserade när han gick till storms mot fariséerna? Och gjorde han inte klart att alla som vill följa honom måste vara beredd att bära sitt eget kors?
Den sanna kristendomen är ingalunda någon svaghetskult.
Lämna ett svar