Genom tiderna har det oftast varit den nära familjens uppgift att ta hand om de gamla. Föräldrarna tar hand om sina barn och när föräldrarna blir gamla är det barnen som tar hand om dem. I det moderna Sverige ska ju alla arbeta och därför har man infört ålderdomshem. Hur bra idé det är kan man ha olika åsikter om, men det är så samhället har sett ut så länge jag har funnits till. Jag har inte haft några allvarligare invändningar förrän nu.

När välfärden började avregleras tyckte jag att det lät som en bra idé i teorin eftersom bilden jag fick var att vårdpersonal skulle kunna starta egna små lokala företag. Exempelvis skulle människor som verkligen förstår och är intresserade av äldrevård eller skolor odyl kunna bygga upp en egen verksamhet utan att vara lika styrda av byråkrati som tidigare. Skolor där lärare samlades kring en gemensam vision av utbildningen skulle kunna startas etc. Det finns nog exempel på sådan verksamhet, men såvitt jag kan se är det snarare undantag än regel. Istället är det stora företagsstrukturer där de anställda knappt vet vem de arbetar för som har tagit över. De drivs inte av människor som bryr sig om vård eller utbildning. Affärsidén är istället att extrahera rikedomar från Sverige. De bryr sig inte om ungdomars utbildning eller gamlas välmående, det enda som spelar någon roll är vinsten som genereras för en liten klick i toppen.

I SVD kan vi läsa följande:

"När det gäller blöjor och vårdpersonal kräver riskkapitalisterna stenhårda besparingar. Det har höstens skandal kring vårdbolaget Carema och dess ägare riskkapitalbolaget Triton visat. Men när det kommer till den egna kompensationen lyser måttfullheten med sin frånvaro."

Vad är ett samhälle värt som inte längre kan ta hand om sina gamla på ett värdigt sätt? Åtminstone i mina ögon är det ett sådant samhälle djupt dekadent och korrupt. Vems fel är det? Vi vet ju från andra verksamheter att Sveriges politiker är antingen löjeväckande naiva eller oerhört ansvarslösa eller kanske en kombination av båda. Så det finns ingen anledning att vara förvånad.

Mångkulturen marknadsfördes till oss av journalister och politiker. De gav oss en rosaskimmrande men falsk bild av verkligheten, samtidigt som kritiker tystades genom att marginaliseras. Det var alltså mycket svårt att försöka bilda sig en objektiv bild av verkligheten. Det var ungefär som att köpa en häst av en hästhandlare och i efterhand upptäcka att personen som du rådfrågade för att få en oberoende åsikt om hästen i själva verket var anställd av hästhandlaren. Något liknande verkar ha hänt med avregleringarna av välfärdssystemen, även om problemet i det här fallet faktiskt kan behandlas av de gamla madierna på ett trovärdigt sätt.

Vuxna människor, som bland annat kännetecknas av att de inte har förvillat sig in i disneyfantasier om verkligheten, borde veta att det finns folk som tar alla möjligheter de kan för att berika sig själva, utan att bry sig om vad det får för följder för andra. Sverige öppnade sig, likt en sköldpadda som lägger undan sitt skal, och då slog krokodilerna till. Det var egentligen helt förutsägbart. Nu, med facit i hand, tycker jag att jag var naiv när avregleringen lät som en bra idé i mina öron. Men det är politikerna som har ansvaret. Det är de som drev igenom förändringen och det var deras sak att försöka förutse vad som kunde gå fel.

Min tes, sedan jag startade den första "gudomlig komedi", har varit att vi upplever en systemkris. Det betyder att när krisen så småningom får en lösning så kommer världen se annorlunda ut än den gjorde innan krisen. Att olika former av korruption och parasitism kommer upp till ytan är symtom på krisen. Politikerna gör allt för att bevara status quo, dvs alla deras försök till ”lösningar” hittills innebär bara mer av samma sak. Men jag tror att det är dömt att misslyckas. Det behövs mer djupgående förändringar av systemet vi lever inom och i sättet vi förhåller oss till världen.

Från djurriket kan vi lära oss att det finns parasiter som suger energi från sin värd tills den dör. Då vandrar de vidare till en ny värd. Det finns också många olika slags rovdjur som äter andra djur. Sådan är verkligheten och den förändras inte av att en del människor tycker att den borde vara på ett annat sätt. Därför är det en bra idé att ha ett skydd. En sköldpadda som låter sig övertygas om att den inte behöver sin sköld blir inte långlivad.

Vi har en del att lära oss av det här lejonet:

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.