Häromdagen tog vi på bloggen upp den tyske filosofen Peter Sloterdijk, och hans användande av begreppet thumos för att nå fram till en mer realistisk beskrivning av det mänskliga psyket. Vi fann då också att ett perspektiv som inte blundar för thumos kan se sådant som den officiella ideologin missar, inte minst vad gäller det politiska. Så kan Sloterdijk användas metapolitiskt, och peka på bristerna i den officiella ideologin. Han är inte oproblematisk, då hans fokus på ”vänstern” och Kina/Sovjet implicit kan tolkas som att liberalismen är den normala och naturliga polen. Det finns dock även analyser av ”väst” hos Sloterdijk, där han bland annat identifierar kopplingen mellan erotiserad girighet och konsumtionssamhälle och spårar rötterna till en problematisk ”post-demokratisk” utveckling (”a neo-authoritarian turn of capitalism with a liberal-bellicist background is more and more likely” skrev han redan 2006). Det finns mycket av intresse hos Sloterdijk även för en ny höger.
Ett annat värdefullt inslag hos Sloterdijk är hans analys av den moderna ”vänstern”. Han fokuserar här på dess relation till språket och till verkligheten.
Språkpolitik som vapen
…gör det på ett sådant sätt att människor ser det långt bort och ryser.
– Lenin om masshängningarna av motsträviga bönder
Med utgångspunkt i Boris Groys noterar han att ekonomin i Sovjetunionen ersatte pengarna med befallningen. På sitt sätt var det en post-monetär ekonomi. Men detta sättande av språket i centrum inskränkte sig inte till ekonomin. Sloterdijk skriver:
Som Boris Groys demonstrerat, konstituerade sig kommunismen som en mobiliserande kraft exklusivt inom språkets medium. Det är därför inte förvånande att dess framgång främst bestod i genomdrivandet av en strategisk kodifiering av språket.
I grund och botten är det bakgrunden till fenomenet politisk korrekthet Sloterdijk och Groys här identifierar. Politisk korrekthet är samma framtvingande av en kodifiering av språket, strategiskt anpassad för att gynna kretsar med ursprung i närheten av stalinismen. Vissa ord förbjuds, andra tillkommer, många används på ett missvisande sätt som vapen mot meningsmotståndare, och bakom detta finns en tydlig agenda och ett lika tydligt cui bono.
Samtidigt identifierar Sloterdijk den stora utmaning ”vänstern” faktiskt stod inför under mitten av 1900-talet, när omfattningen av terrorn och folkmorden i Sovjet och Kina började bli känd. En sådan insikt borde ha fyllt många med ånger, och vänt det övriga samhället mot dem. Det historiskt intressanta, det som behöver förklaras, är att detta inte ägde rum, annat än undantagsvis. Sloterdijk identifierar här ”anti-fascismen” som en sådan ”strategisk kodifiering av språket”. Han skriver:
…den påhittiga självbeskrivningen av vänsterfascism som antifascism blev det dominerande språkspelet under efterkrigstiden… det är inte en överdrift att identifiera den radikala vänsterns flykt till ”antifascismen” som den mest framgångsrika språkpolitiska manövern under 1900-talet.
Här kom fenomenet projicering att spela en viktig roll. Sloterdijk skriver:
En högre moralisk matematik uppfanns enligt vilken någon måste ses som oskyldig om han kunde bevisa att någon annan var mer skyldig. Det var tack vare sådana strategiska reflektioner som Hitler för många kom att tjäna som en det egna samvetets frälsare.
Men det räckte inte med Hitler, man var även tvungna att rikta sin kritik mot den västerländska historien som sådan. Det Sloterdijk kallar skenrättegångar riktades mot allt från Platon till Luther, för att kriminalisera hela den västerländska civilisationen. Sloterdijk visar att strategin i hög grad var framgångsrik. Den position som borde framstått som naturlig mot bakgrund av gulag, folkmordet på kulaker, kulturrevolutionens vansinne et cetera, alltså den antikommunistiska positionen, kom istället att associeras med fascismen. Sloterdijk skriver:
En punkt nåddes snart där snart sagt varje form av kritik mot kommunismen fördömdes som ”antikommunism”, vilken i sin tur fördömdes som en fortsättning av fascismen med liberala medel.
Sloterdijks tolkning är intressant, och innebär att man kan spåra fenomenet politisk korrekthet tillbaka till ett historiskt trauma. Detta traumas kärna var att en del av intelligentsian, stalinismens och maoismens ”fellow travellers”, riskerade att konfronteras med en fruktansvärd insikt om vad de delvis var medskyldiga till. Istället för att göra just detta, bearbeta vad som hänt och dra lärdom av det valde man att genom en språkpolitisk manöver projicera all skuld på sina politiska konkurrenter och sin egen civilisation. Politiskt var det en framgång, men mänskligt var det en mycket tvivelaktig handling. Vilket också antyds om vi tillämpar ”på deras frukter ska du känna dem” på Europas historia efter detta, den språkpolitik som är politisk korrekthet har bidragit till en katastrofal situation.
– Sloterdijk
När det handlar om ett numerärt rikt folk som ryssarna, skulle man utan problem kunna offra en tiondel, om det är möjligt att fortsätta arbeta med resten efter det.
– Zinoviev
Vad kan man då dra för slutsatser av detta? Bara att känna till bakgrunden torde göra fenomenet politisk korrekthet mindre aptitligt. Det handlar inte om att vissa är mer godhjärtade än andra, snarare om att vissa inte vill konfronteras med sin historiska skuld utan projicerar den på alla andra. Man kan här också identifiera en kollektiv aktör, en grupp som har ett intresse av politisk korrekthet och genom sina positioner kunnat föra fram den. Det handlar om en betydande del av den nya klassen, dessutom nära knuten till dess självbild. Av detta kan man skissera tre strategier. Man kan angripa den nya klassen och dess ideologi direkt, bland annat genom egna språkpolitiska strategier eller själv göra ”den långa marschen genom institutionerna”. Man kan mer indirekt angripa dess maktkällor, den terapeutiska staten, genom projekt som mer kommunal demokrati, fler folkomröstningar, lägre skatt, mer valfrihet, et cetera. Man kan också försöka nå den nya klassens medlemmar, peka på gapet mellan deras objektiva intressen och den förda politiken. Många av dem är de facto varken rika eller skyddade från det socialas sönderfall. Många av dem har intellektuella intressen vilka egentligen är svårförenliga med en alltmer förenklad och vulgär språkpolitik.
Här kan man också identifiera en generationsaspekt. Den generation som utformade den språkpolitiska strategi Sloterdijk beskriver var i hög grad intelligent och bildad. Den hade ofta erfarenhet av att kämpa ur underläge, den hade en organisk koppling till det klassiska arv den delvis bekämpade. Men Derrida, Sartre, Lyotard, Foucault med flera finns inte längre bland oss, och återväxten har varit katastrofalt dålig. Detta beror bland annat på den framgångsrika förstörelsen av utbildningsväsendet, delvis på relativismen som sådan. En följd är i varje fall en vulgarisering av den kritiska teorin i vid mening. Denna vulgarisering innebär dels att ideologin tar skada av företrädare ingen normal människa vill förknippas med, dels att dess företrädare angriper varandra även för småsaker. Andra generationens feminister slits i veritabla småbitar av transgenderaktivister, vita transgenderaktivister angrips av PoC (”People of Color”), et cetera. Kärnan i dessa gruppers budskap är egentligen ”håll käft”, och det riktas numera allt oftare mot närstående grupper. Den gudarna vill förgöra slår de först med galenskap. En fungerande språkpolitik förutsätter mer än enbart intolerans, den förutsätter viss förmåga till strategiskt tänkande och en förmåga att klä budskapet i attraktiv språkdräkt.
Mot ideologins vulgariserade vakthundar krävs idag en mångfacetterad strategi. Att ta striden till den sfär de har svårast att hantera, både intellektuellt och på andra vis, nämligen verkligheten, är ett bevisat effektivt vapen. Vi ser detta i massmanifestationer bland annat i form av tyska Pegida och franska La Manif Pour Tous. I hög grad handlar detta om en medelklass som tröttnat på den kvävande offentlighet där alltmer vulgariserade grupper bedriver sin språkpolitik. Mot denna ställer man en fysisk och social offentlighet. En annan taktik är att identifiera de inslag hos Derrida med flera som gjorde dem attraktiva, och att vända dem mot deras vulgariserade epigoner. Sloterdijk och de Benoist är här två bra exempel, de rör sig hemtamt i den kontinentala filosofin och är roliga att läsa. En tredje taktik är att tala klarspråk. Detta betyder att man vägrar ta ideologins vakthundar och deras beskyllningar på allvar. De agerar regelmässigt i ”bad faith”, och av detta kan man dra ett antal slutsatser. Hederlig diskussion är fortfarande möjlig i vissa av deras forum, men ofta är den det inte. Det är bra att identifiera skillnaden. En fjärde strategi är skrattet, som Dieudonne och Grillo visat är det många som vill skratta åt det elände som är vår nutida ”elit”.
Sammantaget kan man alltså få flera aha-upplevelser av Sloterdijks identifikation av språkpolitik och ”strategisk kodifiering av språket” som ett ohederligt försök att hantera ett historiskt trauma.
Mer Sloterdijk
Sloterdijk och thumos
Sloterdijk och välfärdsdebatten
Sloterdijk och den postmoderna massan
Sloterdijk och Finkielkraut – Världens hjärtslag
Sloterdijk och Finkielkraut – Den vänsterradikala mentaliteten
Sloterdijk och den cyniska tidsåldern
Om skribenten: Joakim Andersen
