Man kan dra flera slutsatser om ett samhälle baserat på de böcker, filmer och musik som det skapar och konsumerar. Ett exempel på det är hur samhället föreställer sig sin undergång.
Under 1980-talet var det många som fruktade att kärnvapenkriget skulle utplåna civilisationen, den fruktan var kort sagt en del av tidsandan. Föga förvånande var detta också en tid då det post-apokalyptiska temat var populärt både på vita duken, i böcker, rollspel, et cetera. Filmerna om Mad Max, ”the road warrior”, skapades under denna tid, och i Sverige var rollspelet Mutant populärt. Intresset för hur världen skulle se ut ”efter katastrofen” var stort, och det framstod som mer eller mindre troligt att katastrofen skulle komma i form av kärnvapenbestyckade missiler från ovan.
Intressant är att försöka spåra vad som skett med den post-apokalyptiska genren sedan 1980-talets vägkrigare. Kärnvapenkriget framstår uppenbarligen just nu inte längre som det stora hotet (även om konflikten mellan USA och Ryssland snabbt kan ändra detta), och istället har andra hot kommit att bli föremål för liknande filmer. Zombiefilmer som bygger på hotet från biologiska vapen och genteknik som löper amok är till exempel relativt talrika. Den ekologiska krisen, med klimatförändringen, färgar också en del framtidsskildringar.
Apokalyps eller katastrof
Vår tids syn på apokalypsen är förövrigt historiskt unik, och har en hel del negativt att säga om den moderna världen. Tidigare samhällen har också ofta haft tron på undergången, eller Slutstriden med stort S, som en del av sin världsbild. Men eftersom de varit genomsyrade av tron på något högre, har denna händelse också haft metafysiska förtecken. Gudarna har mött sina fiender i Ragnarök, Gud och Satan har drabbat samman under Armageddon et cetera. Detta har också gjort att slutet, liksom det som kommit dessförinnan, varit meningsfullt. Efter slutet antyds också att en ny värld skulle ta sin början, antingen en ny Guldålder eller Tusenårsriket. Likt det mesta i den moderna världen saknar ”katastrofen” dessa inslag. Snarare än att ha en mening är det en olyckshändelse, en olyckshändelse som enligt en filosof som Baudrillard är inbyggd i själva den moderna världens komplexitet, och snarare än att följas av något gott följs det av kaos, misär och förödelse. Det har också rent materiella förtecken.
Samhällets sönderfall
Kid: Hey Mister! What happened to the car?
Bubba Zanetti: What do you think happened?
Kid: Looks like it’s been chewed up and spat out.
Bubba Zanetti: Perhaps it was a result of anxiety.
– Mad Max (1979)
Ett tema från 1970-talet som gjort come-back är det sociala sönderfallet. Det är ett tema som den första (och sämsta) Mad Max-filmen bygger på, och vi känner också igen det från andra vigilantefilmer från perioden (där namn som Dirty Harry och Death Wish torde vara bekanta). Istället för att skildra världen efter katastrofen, skildras istället det pågående sönderfallet. Vi ser detta i franska förortsfilmer, nord- och sydamerikanska fängelseserier, filmer från inbördeskrigens Afrika och Balkan et cetera. Vi kan också märka av denna tendens i mognare cyberpunk och science fiction som Neal Stephensons The Diamond Age och Dantecs Babylon Babies.
Det finns som vanligt en högst reell bakgrund till att temat smugit sig in i tidsandan. Våra samhällen präglas nämligen av sönderfall, av att det sociala kapitalet i form av civilkurage, respekt och delade normer smulas sönder, och även om det givetvis inte gått lika långt i vare sig Malmö eller London som i Rwanda eller Sao Paolo, så kan man ana parellellerna. Det offentliga rummet är brutaliserat och osäkert jämfört med hur det var för bara några decennier sedan, delar av europeiska storstäder är ”no-go-areas” för européer, och det kollektiva eller individuella våldet spelar återigen en roll i våra samhällen som det inte gjort på lång tid. Skillnaderna mellan Sydafrika och Stockholm är numera en fråga om grad, inte artskillnader. När en nordamerikansk storstad som New Orleans drabbas av en översvämning flyr till exempel stora delar av polisstyrkan i sina tjänstebilar, och plundrare angriper både poliser och sjukhus. Att något har hänt är alltså uppenbart.
Den etniska aspekten och världskapitalismen
Allt detta har en etnisk aspekt, även om det i det offentliga samtalet talas väldigt tyst om detta. Det kan därför för den som bildar sin världsbild utifrån vad han eller hon ser på TV verka som en ren slump att samhällets brutalisering inträffar samtidigt som massinvandringen. Samtidigt kan man inte förklara det enbart med etniska faktorer, utan samhällets förfall vore ett faktum även om invandringen varit minimal. Man kan här nämna faktorer som ökad synlig ojämlikhet i många samhällen, konsumtionssamhället, och ökad individualisering. Ytterst kan dessa faktorer spåras till den globala kapitalismen.
Den etniska aspektens betydelse för systemets instabilitet lyfts fram av både en marxistisk teoretiker som Immanuel Wallerstein och den identitäre ideologen Guillaume Faye. Med växande etniska minoriteter i Europa kommer exempelvis ekonomiska kriser att få betydligt blodigare följder än de hade fått annars.
Post-apokalyptiska teman
Ett intressant tankeexperiment kan naturligtvis vara att jämföra den post-apokalyptiska genrens teman med den pågående utvecklingen, inte minst då detta erbjuder en fräsch dos kreativt tänkande och lite mer omfattande perspektiv. Scenerna med plundrande vägkrigare från Mad Max, eller Terminatorseriens mordiska robotar, kan vi i sammanhanget nog lämna därhän, men några av de teman från ett samhälle i sönderfall som genren beskriver kan vi spåra även idag.
Neo-tribalism
…I remember The Road Warrior. The man we called ”Max”. To understand who he was, you have to go back to another time. When the world was powered by the black fuel. And the desert sprouted great cities of pipe and steel. Gone now, swept away. For reasons long forgotten, two mighty warrior tribes went to war and touched off a blaze which engulfed them all. Without fuel, they were nothing. They built a house of straw. The thundering machines sputtered and stopped. Their leaders talked and talked and talked. But nothing could stem the avalanche. Their world crumbled. The cities exploded. A whirlwind of looting, a firestorm of fear. Men began to feed on men.
Mad Max 2 – The Road Warrior
I ett samhälle som inte längre genomsyras av stark solidaritet och gemensamma värderingar, och som inte längre behärskas av en heltäckande ordningsmakt, kommer gradvis det rena våldet att spela en allt större roll. Vi kan redan se detta i vissa svenska skolor, där ”bötning” blivit ett naturligt inslag i vardagen. Tvärtemot vad en och annan socialdarwinist kan tro, så är våldsmakt i nio fall av tio dock inte individuell, utan snarare kollektiv (exempelvis i form av talrika kusiner). Det blir därför genom att sluta sig samman i starka gemenskaper som människor hanterar ett mer våldsamt ”samhälle”. I mångetniska ”samhällen” är dessa gemenskaper i de allra flesta fall etniska, religiösa, eller på liknande vis baserade på starka identiteter.
Detta är naturligtvis en skillnad mot den post-apokalyptiska genrens homogena situation (man kan jämföra vår tid med 1980-talet), men den antyds i flera av vår tids skildringar av det sociala sönderfallets mer extrema former (etniska fängelsegäng i fängelseserier och etniska grupperingar i inbördeskrig). Just den aspekten kan man dock knappast räkna med någon större uppmärksamhet för i populärkulturella alster, eftersom det inte är politiskt korrekt.
Guillaume Faye talar här om arkeo-futurism, med vilket han menar att i den nya situationen är individualismen inte längre rationell och Europas folk tvingas därför att återupptäcka mer arkaiska dygder. De grupper som skapar en stark intern solidaritet kommer att dominera, medan de som misslyckas eller inte ens försöker kommer att framleva sina dagar som slavar (de facto eller de jure).
Religionens renässans
I Mad Max-filmerna spelar religionen en mycket begränsad roll, även om det i den avslutande filmen dyker upp en stam av barn med en märklig cargokult. I det gamla Mutant var de flesta också ateister, och det påstods att ”människorna i det framtida Skandinavien är sällan religiösa, de har fullt upp med att överleva”. I verkligheten kan man dock snarare se att det är under dekadenta perioder av trygghet och välmåga som ateismen tillväxer, medan kriser och konflikter får människor att söka något högre och evigt. Det var inte sällan krigare som överlevt flera decenniers dödande som i Europa respektive Mellanöstern fann mening i korstågen och Jihad. Alternativet torde nämligen vara en brutalisering och degenerering av den egna personen, vilket historien också ger många exempel på. Men det är inte de exemplen som kom att dominera, och de tycks alltså inte vara gruppevolutionärt effektiva.
Denna religionens återkomst kan man också ana i populärkulturella skildringar av vår tid och nära, mörka framtid, såsom i den mer mogna cyberpunken med företrädare som Dantec och Stephenson. Vi ser det också i islams tillväxt i Europa och övriga världen.
”Katastrofernas konvergens”
Vi kan alltså redan se flera utmaningar och kriser som växer sig allt allvarligare i det triumfatoriska systemets sköte. Habermas talade redan för flera decennier sedan om legitimitetskrisen, Faye och Wallerstein pekar på den etniska faktorn, och till detta kommer den hotande ekonomiska kris som växer sig alltmer sannolik. Faye talar här om ”katastrofernas konvergens” och med detta menar han att systemet kan förmodligen hantera en kris (de hanterade trots allt både 1930-taleskrisen och 1970-talets stagflation och oljekris). Men när flera kriser kommer samtidigt, förstärker de varandra. Exempelvis kan de flesta nordeuropeiska länder trots allt hantera både massarbetslöshet och nedskärningar. Men när det tillkommer en etnisk faktor, ökar risken för att detta också leder till raskravaller och religiös fundamentalism i de egna förorterna. Man kan alltså säga att vår vänsterliberala överklass byggt in en tidsinställd bomb i det samhälle de administrerar, genom att frenetiskt verka för en maximal massinvandring. Vad detta leder till på sikt kommer framtiden utvisa.
Om skribenten: Joakim Andersen
