Thomas Nydahl är en av vår tids mest värdefulla författare. Han går sin egen väg, söker inte falsk trygghet i massan eller tidsandan. Detta gör att han talar till de, sannolikt betydligt fler än både Nydahl och jag oftast inser, människor som inte känner sig hemma i detta samhälle. Han har samtidigt goda kunskaper om de litterära och filosofiska traditioner som kan hjälpa oss att få perspektiv på vår situation.
Detta blir inte minst uppenbart i boken Solitär i nyspråkets tid. Den består av en serie reflektioner kring vitt skilda ting, från det privata till det politiska, men som en röd tråd löper det förljugna och falska samhälle som växer fram omkring oss och hur man kan vinna en inre frihet trots det.
Kulturkritik och konsumism
Ett krämarnas Europa – man blir förtvivlad.
– Camus
Det löper genom reflektionerna en röd tråd av kulturkritik. Nydahl känner sig inte hemma i detta samhälle. Kulturkritiken är ofta skarp och kärnfull, en njutning att läsa. I centrum står konsumismen, och dess antropologiska ideal: ”den evigt unga som i shoppingkulturen vägrar bli vuxen, en rockmusikens och trendernas fånge som vill ”ha roligt” och ”leva livet” istället för att via bildningen och kulturen bli en mognare och ansvarstagande vuxen människa”. Nydahl anknyter här både till talet om det infantiliserade samhället och till värdet av det förflutnas kunskaper.
Från varje biobesök kommer jag trots all vaksamhet ut dummare och sämre än jag gick in.
– Adorno
Det moderna samhället, det konsumistiska, framstår som homogenisering och likriktning, det förvandlar Nydahls Malmö till en ”global by” och bryter med traditioner och arv. Här kan man identifiera en insikt om värdet av det organiska, av kultur och civilisation. Men det handlar inte om en i egentlig mening politisk positionering. Nydahl har ett meta-perspektiv på den pågående krisen, och inser att både ”höger” och ”vänster”, vilka han kallar ”hönster”, är en del av problemet. Detta synsätt summeras i orden:
Måste jag ha en åsikt om allting? Räcker det inte att jag äcklas av sakernas tillstånd? Jag förstår numera inte vad en åsikt gör för skillnad.
I ett narcissistiskt samhälle blir även åsikten, ogenomtänkt och utan att följas av handling, en del av problemet. Detta torde vara Nydahls tyngst vägande argument mot det svenska konsensus.
Jag har aldrig förstått hur europén kunde anpassa sig till det extrema marknadstänkandet i böckernas värld. Det som förr var en bokhandel… är idag förvandlat till en marknadsplats…
– Nydahl
Kulturkritiken är genomgående givande att läsa, samtidigt vasst formulerad och med ett djup som ger aha-upplevelser och näring till självkritik. I centrum står konsumismen. Nydahl tar även upp det som kallas politisk korrekthet, ”ja-sägarna”. Han känner väl igen dess mekanismer från tiden i ”bokstavsvänstern”. Även den massiva invandring som gjort att han ibland känner sig som en främling i delar av Malmö tas upp. Men pudelns kärna är konsumismen.
Totalitarism och massa
Populärkulturen lånar mycket massbeteende från politiska och religiösa rörelser och tycks alltmer upptagen av just massan – den som rör sig likadant samtidigt, den som har exakt samma färg på läppstiftet…
– Nydahl
Och konsumismen är en form av totalitarism. Nydahl har egen erfarenhet av totalitarism, med ett förflutet i ”sektvänstern” och flera besök i Enver Hoxhas Albanien. I ärliga stycken beskriver han hur han idag skäms för de resor han ihop med kamrater gjorde till Hoxhas brutala stat. Ur denna erfarenhet har två goda ting kommit. Dels en bekantskap med värdefulla kulturkritiker som Adorno och Camus, dels en känsla för totalitarismen. Nydahls analys av totalitarismen är värdefull, och han begränsar den inte till att handla om stalinismen. Så kan även, bland annat, nationalism och islam ta totalitära former. Det är svårt att blunda för hotet från islamismen när man själv varit en del av en annan totalitarism, och i flera reflektioner berörs detta hot. Det slår dock inte över i någon ny form av totalitarism, utan det är det sekulära och fria samhället som Nydahl ställer som alternativ. Nydahl känner som sagt också igen totalitarismen i vår konsensuskultur av ”ja-sägare”.
Det gamla språkets förvaltare ställer sig också vid varje grind och vaktar så att inte en enda kritiker släpps in i lagom-landets eget gated community.
– Nydahl
Kärnan i totalitarismen tycks i Nydahls analys vara massan. Här blir likheten med konsumismen uppenbar, även där strävar vi efter att uppgå i en massa. Men för det Nydahl kallar fria andar, och Evola på sin tid beskrev som differentierade människor, frestar inte ett sådant uppgående. Nydahls poäng är oavsett ständigt relevant, det är tveksamt om man vinner något på att ersätta ett massamhälle med ett annat.
Att gå sin egen väg
Att vara laglös är att vara fri. Laglösheten förstås i samtiden som brottslighet. Men nej, det är snarare en uppfordrande inställning: att varje dag leva så som jag önskar att livet borde levas… jag vägrar lyda den lag som vill göra mig till löneslav, köpenskapsslav, undersåte och inställsam lika-tyckare.
– Nydahl
Om kopplingen mellan massan och totalitarismen är ett ständigt närvarande hot, och om uppgåendet i massan dessutom förutsätter att man ger avkall på egenskaper som tänkande och medkänsla, framstår ensamheten som något inte enbart negativt. Förmågan till ensamhet blir viktig, boken innehåller flera stycken där Nydahl vänder och vrider på ensamheten och studerar både dess goda och mindre goda sidor.
När man läser Solitär i nyspråkets tid slås man gång på gång av släktskapet mellan Nydahls och Stirners perspektiv. Nydahl konkretiserar dock Stirner, ger honom ”kött på benen”, vilket är en samtidigt fascinerande och oväntad upplevelse att följa. Det är tveksamt om det hela ens är medvetet, sannolikt handlar det snarast om en inre släktskap mellan människor som valt att gå sin egen väg, tänka sina egna tankar. Styckena om laglöshet, om omöjligheten att fånga en människas inre i ord, likheterna är många. Detta gäller också när han citerar Camus ord om att i konflikten mellan rättvisan och sin mor valde han sin mor. Orden yttrades i en situation där algeriska nationalister i ”rättvisans” namn kastade in bomber i caféer där det satt ”fransmän”. Men för Camus var det inte lika enkelt, hans mor kunde också sitta i dessa caféer. Nydahl återknyter här till Stirners distinktion mellan en faktisk person, Camus mor, och en betydligt mer abstrakt ”rättvisa”. Att skada den förra i det senares namn framstår som lika problematiskt för Camus, Nydahl och Stirner. ”Solidarisk bör man bara vara med människors lidande” citerar Nydahl Adorno, här befinner vi oss bortom abstraktionerna, det Stirner kallade ”hjärnspöken”, och ser den faktiska människan.
I min föreställningsvärld finns det egentligen bara två sorters människor: de anpassliga och de i anden fria… poängen är att dessa människor aldrig kallar sig något. De bara är. Och med dem trivs jag. De är ytterst få.
– Nydahl
Nydahl torde även genom sitt exempel inspirera den som tröttnat på löneslaveriet. Han berättar att han var knappt 24 år när han i vredesmod lämnade en anställning som vaktmästare, och bestämde sig för ”att aldrig mer ta en anställning”. Istället kom han att bli fri skribent, frilansare. Frihet istället för förställning, även om det inte gett de stora inkomsterna har han kunnat försörja sin familj. Här återknyter han till Carl-Göran Ekerwalds ord om Vilhelm Ekelund, att ibland är ställning även förställning.
Exilplatser
Ensamheten talar för sig själv.
– Nydahl
Nydahl påminner, sin sekulära världsbild till trots, mycket om traditionalister som Jünger och Evola. Jünger utvecklade, influerad av Stirner, koncept som anark och skogsgångare, människan som mentalt ställer sig utanför en omöjlig tidsepok. Evola gjorde något liknande med konceptet apoliteia, och gav uttryck för en liknande skepsis mot massan och dess samhälle. Vi finner något likartat hos Nydahl, liksom konkreta råd vad gäller exilplatser. Det handlar om umgänget med ”de fria andarna”. Dessa är inte många, men man kan finna dem bland annat i litteraturen. Man kan också finna exilplatser i musiken, i fadon, i Dylans lyrik eller hos Chopin. Även naturen kan vara en exilplats, som den Östersjö där havsvågorna rör sig i samma takt som det mänskliga hjärtat. Det verkliga mänskliga, mötet, familjen, kärleken – ”blickarna, samtalen, kramarna, lekarna, närvaron.”
De flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna… den författare som följer sitt skrivandes förtrollade stig har knappast något annat val än att långsamt men säkert avlägsna sig från sin tid.
– Botho Strauss
Sammantaget är det en bok som inte går att lägga ifrån sig när man öppnat den. Nydahl har en gedigen intellektuell och litterär bakgrund, och kan föra in Adorno, Cioran, Camus, Arendt, Canetti, Pessoa, Edward Abbey, Marai, Botho Strauss med flera i resonemangen. Detta bidrar till den skarpa kulturkritiken och till reflektionerna kring liv, ensamhet och frihet. Man får inte definitiva svar, men frågorna och de fria andarna som boken delar med sig av kan bidra till att man något mer blir en ”mognare och ansvarstagande vuxen människa”. Den rekommenderas varmt, noteras kan att den i nuläget säljs ut och inte tycks komma att tryckas igen.
Den hugade finner information om hur man beställer boken här:
Fria ord, fria tankar
Nydahls bok torde tala till flera av Motpols läsare, liksom hans reflektioner kring frihet, inre exil, konsumism och massamhälle. Många läsare kan förmodligen inte anamma hans pessimistiska syn på möjligheten till politiskt handlande för att göra världen lite bättre, frågan om det inte finns en politisk eller kulturell praktik som undviker att falla i totalitarismens fälla är fortsatt relevant. Evola berörde den med sina tankar kring det organiska samhället, även den skandinaviska distinktionen mellan parti och förbund torde vara av intresse (där partiet står massamhället nära, men där förbundet är en något annan organisationsform). Oavsett hur man ställer sig till frågan är det nyttigt att ställa den och att brottas med den.
Relaterat
Joakim Fredriksson – Solitär i nyspråkets tid
Medborgaren, makten och moskén
Black country
Om skribenten: Joakim Andersen
