Så har Sverigedemokraterna uteslutit Patrik Ehn och ett antal av hans partikamrater. Utvecklingen är oroväckande, särskilt när man läser motiveringen till beslutet. Redan det inledande mailet från medlemsutskottet till Ehn hade en märklig underton:
Det har även kommit MU tillkänna att du haft problem med den "etniska sammansättningen", att du hyllat Lars Emanuelsson, att du hyllat A Handbook of Traditional Living, att du länkat till motpol och att du beskriver rörelser som NPD, BNP och andra rörelser i en förhållandevis positiv anda.
Det flitiga användandet av ordet ”hylla” lät antyda dels en rent språklig brist på variationsförmåga, dels en inte helt sympatisk mentalitet (det är kort sagt ett uttryck vi förväntar oss från den intellektuellt inskränkte ”antifascisten” på jakt efter ”kopplingar”). Olustigt är även att interna mail från SD regelmässigt hamnar i Expos ägo, men det tycks vara i sin ordning.
Det är dock när Björn Söder i en artikel benämnd Grunderna till uteslutningen av Patrik Ehn försöker förklara beslutet som det hela blir verkligt bekymmersamt. Söder utgår i hög grad från privat mailkonversation som på oklart vis hamnat i medias händer. Han misstolkar ett skämtsamt mail, där innebörden uppenbart är att Ehn tar avstånd från Hitler genom att underteckna ett svar till en hitlerist med ”herr Strasser” (bröderna Strasser var som bekant Hitlers motståndare, vilket kostade den ene av dem livet). De flesta av oss har i privata sammanhang skämtat på mer eller mindre olämpliga sätt, normalt används det inte mot oss efter att vår integritet kränkts och våra mail lästs.
Vidare tar Söder upp att Ehn haft en vänskaplig relation med tyska NPD-ideologen Per Lennart Aae. Detta kan möjligen vara bekymmersamt för Ehn då NPD är ett mer radikalt parti än dagens SD, men det är trots allt ett demokratiskt parti vi har att göra med. Inte ens med Tysklands hårda lagar på området har det kunnat förbjudas.
Därefter drar Söder långtgående slutsatser av att Ehn rekommenderat musikern Stefan Anderssons låt ”Revolution”, där Gustav III:s militärkupp tas upp. Andersson är inte kontroversiell på något vis i dagens Sverige, i varje fall inte för andra än de rent överspända ”antifascisterna” (till vilka vi tills helt nyligen inte trodde att SD skulle räknas). Att ta upp Ehns musiksmak som en försvårande omständighet i ett uteslutningsärende blir här alltså rent pinsamt.
Man kan fortsätta, men man kan också nöja sig med att konstatera att det hela handlar om länkar i privat mailkonversation, ett intresse för Julius Evola och några andra tänkare, och ett par skämt. Detta borde vara acceptabelt i varje parti som inte vill utveckla en schizofren internkultur. Söder avslutar också med ett illa dolt hot för att avsluta eventuell diskussion:
…om det finns sverigedemokrater, som efter att ha tagit del av denna redogörelse fortfarande finner det acceptabelt med ideologiska avvikelser av den art som Ehn har uppvisat, vill vi uppmana dem att allvarligt fundera över om Sverigedemokraterna är rätt parti för dem.
Extremismdiskursen
Ytterst handlar det hela om att Söder och hans gelikar, i varje fall tillfälligt, anammat den extremismdiskurs som annars förknippas med etablerad ”antifascism”. I viss mån fyllde detta begrepp en funktion när det kombinerades med termen ”våldsbejakande”. Redan då var det dock ett problematiskt begrepp, med tanke på att många icke-”extrema” rörelser och partier är synnerligen våldsbejakande bland annat när det gäller utrikespolitiken. Stöd för, och krav på, bombmattor över exempelvis Syrien har väl så drastiska konsekvenser som att någon fantiserar om revolution på internet.
Vad extremismdiskursen handlar om är alltså upplevt avstånd till ett konsensus som definieras av etablissemanget (förd invandringspolitik kommer därför aldrig att kunna definieras som ”extrem”). En systemkritisk rörelse blir per definition ”extrem”, i vissa fall möjligen ”märklig”. Vad som är extremt förändras därför också över tid, i takt med att maktens konsensus förändras. Värt att nämna är annars att Söder inte ens efter att ha gått igenom Ehns privata mail tycks kunna beslå honom med anklagelser om rasism eller främlingsfientlighet. Oavsett hans intresse för historiska gestalter som Jünger, Strasser och Evola tycks alltså ras inte spela någon roll i hans tänkande (något han förövrigt i hög grad har gemensamt med de tre herrarna, med viss hänsyn tagen till tidsandan).
Dikotomin mellan ”extremism” och konsensus är direkt skadlig, och synnerligen användbar för etablissemanget. Man skulle lika gärna kunna föreställa sig en dikotomi baserad på antropologi snarare än åsikter, en dikotomi mellan heder och brist därpå. Många av SD:s sympatisörer utgår förövrigt från en sådan dikotomi. De betraktar etablissemanget som oärligt, ohederligt och korrumperat, medan SD betraktas som företrädare för sanning, mod och oegenintresse. Detta gör att agerandet i samband med Ehns uteslutning är avancerat självskadebeteende. De ointresserade drar av det hela slutsatsen att partiet uteslutit ännu en ”nazist”, och det bekräftar att det är ett parti anfrätt av rasism. Det gör dem sannolikt varken mer eller mindre benägna att rösta på SD. De politiskt intresserade tenderar istället att reagera med olust. För ett parti som är beroende av den alternativa offentlighet internet utgör, med bland annat Flashback och bloggar, är det en negativ utveckling. För att göra en lång historia kort är det många som drar sig för att stödja ett parti där smygrasism är mer acceptabelt än en social, konservativ och nationalistisk grund.
Relaterat
Solguru – Några synpunkter på SD
wodinaz – Kommentar: Ehn, Jünger och visdom
Rent Principiellt – Varför är Ernst Jünger kontroversiell?
Om skribenten: Joakim Andersen
