Med uppsynen hos den som sovit de rättfärdigas sömn sätter jag mig bakom ratten och stänger bildörren. Fåglar kvittrar glatt i bakgrunden, slipsen har jag på. Glad i hågen rullar jag iväg, på radion frågar en herre med sötsliskig röst och konstlad brytning om jag fortfarande skulle älska honom om han inte kunde ”buy yu de fancy dings in lajf”. ”Den som inte tar en sån fråga som en förolämpning saknar varje tillstymmelse till självrespekt och kognitiv förmåga”, hinner jag tänka innan en herre med mobilen uppkörd som en napp i örat slänger sig ut framför mig i en rondell. ”Täll mi åånestli”, piper herrn i radion, ”shawty”. ”Jag är fan inte kort”, hinner jag tänka innan det är dags för reklam, ”och denna dagen som började så bra”.
Det är ”tiiiidningskungen-punkt-äss-eh” som skriker genom min radio, jag byter kanal men möts istället av en annan reklam som berättar att om jag vill ha lugna bilresor med mina barn kan jag droga de små liven med Viasat. ”Är det inte ärligare på något vis att trycka en trasa med sprit i ansiktet på dom?” tänker jag och passerar en skola, ”då tar i varje fall inte själen skada”, av den demografiska sammansättningen på skolgården att döma befinner jag mig i Johannesburg, här går det tydligen undan. Jag kikar på hastighetsmätaren, ”bara 70 i bostadsområde”, fast egentligen kör jag hellre på känsla. Nu är det en herre som bräker att ”dont know what you thiinking sugah!”, följt av ett pariahundsliknande men kraftlöst ”uuuuh” (som vi andra låter när vi sätter oss fel på herrcykeln). Jag frestas att citera Celine, trots att ingen hör mig: ”Vad frågar den moderna massan efter? Den vill ner på knä, på knä för guld, på knä för skit!” ”Uuuuuh!”
Bilen skumpar vidare på Sveriges allt mindre imponerande vägnät, vid en busshållplats står tre manspersoner av obestämt kön med näsorna klistrade i sina mobiler. Någon skriker ”få bättre sexliv än din granne” ”Den här reklamen tävlar med jackpotjöy i ren skriande idioti, med Cthulhu i bottenlöst vansinne, min granne är 80”, tänker jag. Men här händer det hela tiden saker, en skata touchar framrutan, våra blickar möts och det är tveksamt vilken av våra arter som äger morgondagen. Jag byter kanal för att slippa höra Markoolio berätta om sina flatulenta äventyr, möts i hans ställe av den släpiga rösten hos en förvuxen och butter bäbis. Jag har hört henne förr, då ville hon svinga sig från ljuskronorna, ljuskroooonorna. ”O Gud i himlen”, citerar jag Ignatius J. Reilly, ”vad är det för en degenererad individ som producerat detta missfoster?” Det är gnälligt, orden artikuleras med nöd och näppe, tankarna förs till den tidiga rinkebysvenskan, pratar hon verkligen likadant som hon sjunger? ”Toff göööl, chäck ma fåån, all alåån, uuuuh”.
”Queerfeminismen har förstört musikradion och förvandlat Bieber till en bebis,” tänker jag med tårar i ögonen. En fotgängare studsar upp på framrutan och försvinner flaxande med ett ”uuuuh” i fjärran. ”Ni kan kalla mig herrfrisören, jag klipper såväl stora som små”, tänker jag med tårar i ögonen och sorg i hjärtat. ”Vad hände med metalgenren, är det en slump att det bara är gamla gubbar som åker runt på arenorna numera, ni ville inte släppa fram nya akter, ni kunde inte hantera maskulina vita musiker? Ni är avskrap!” Sorgen ersätts av vrede, vreden av beslutsamhet. Jag sliter loss radion och slänger ut den genom fönstret, ”witness!” ljudet av själsdödande idioti ersätts av ljudet av skrikande bildäck och metall som möts. ”Kulturkritiken måste vara kompromisslös”, tänker jag, tittar inte i backspegeln. Bakom mig lämnar jag en seriekrock, framför mig väntar en ny värld. Skatan skriar i skyn.
Lämna ett svar