Moeller van den Bruck

Okategoriserade

Upprepade gånger har det på bloggen hävdats att den högerradikala idetraditionen är lika rik och väl så teoretiskt högtstående som den socialistiska och den nyliberala. Vi har vår egen Marx, Lenin och Luxemburg, vår egen Rand, Nozick och Hoppe. Vår förbannelse är att våra fiender först rensat ut våra tänkare från akademin, från kultursidorna och det allmänna medvetandet som ”nazister”, och sedan förebrår oss för att vi inte har någon tradition. Det är därför hög tid att vi återtar vårt intellektuella arv, att vi ställer vår Evola mot deras Marcuse, vår Carl Schmitt mot deras Lenin, vår Dumezil mot deras Adorno och Faye mot Negri. Att de står sig väl i jämförelsen är nämligen en underdrift, och upptäckten av en idétradition bortom den rent nationalsocialistiska och -demokratiska kan tjäna till inspiration och som teoretisk beväpning för många av oss.

Arthur Moeller van den Bruck

En av våra tänkare är Arthur Moeller van den Bruck (1876-1925), en tysk konservativ från 20-talet. Han skrev under en tid när Tyskland låg förslavat av segrarmakterna i Första Världskriget, och när landet sönderslets av inre konflikter och fattigdom. van den Brucks bedrift var att i detta läget visa på en möjlig lösning, en kreativ konservatism som kunde ta det bästa både av historien och det bestående. Han kallade denna syntes av gammalt och nytt för det Tredje Riket, ordet övertogs sedan av många andra nationalistiska rörelser i Tyskland. Förmågan att urskilja innehållet i tradition och historia, och att sedan tillämpa det på nya epoker, är central för en högerradikal. van den Bruck insåg till exempel att det inte gick att återinföra monarkin i Tyskland, eftersom monarken hade blivit en borgare och eftersom situationen förändrats. Men innehållet i monarkin som idé, att en person representerar folket, gick att föra vidare i demokratin med en ledare. När vi läser van den Bruck kommer vi därför att stöta på mycket som är föråldrat eller gäller rent tyska förhållanden. Det är då viktigt att vi kan urskilja de sunda grundtankarna och tillämpa dem på dagens Sverige.

MvdB

Moeller börjar med att säga att tyskarna var ett omoget och ungt folk, eftersom det inte haft någon verklig revolution. De var därför inget politiskt folk i egentlig mening, på det sätt som engelsmännen och fransmännen var. Han säger även att den andliga idén föregår det politiska handlandet, och hans tids tyskar saknar en andlig idé. De kunde därför segra militärt i första världskriget, men de förlorade politiskt.

Dessa insikter är rakt av tillämpliga på dagens svenskar. De har aldrig gjort en revolution, och lider därför av en särskild naivitet och omogenhet. Detta är dock både en svaghet och en potentiell styrka, eftersom de då heller inte är förbrukade. Ett ungt folk har framtiden för sig. Vi måste även inse att svenskarna som folk saknar en andlig idé, och att rent politiskt handlande därför har begränsningar. Vi måste finna den idé som kan inspirera dem.

Intressant är att Moeller heller inte tar avstånd från socialisterna eller den kvasi-revolution som dessa gjorde i krigets slutskede rakt av. Han kritiserar skarpt den socialistiska marxismens materialism, eftersom den drar ner personer till den lägsta gemensamma nämnaren och förnekar högre värden som kultur och andlighet. Särskilt påpekar han att tyskarna som folk inte är ett materialistiskt folk, utan ett folk av idealister. ”Socialismen börjar där marxismen slutar”, skriver Moeller, och det han vill skapa är en särskilt tysk socialism. Enligt van den Bruck har varje folk sin egen socialism, och den tyska socialismen måste befrias från materialismen. Han menar att det bara är de unga socialisterna som har möjlighet att göra denna mentala omställning, och han urskiljer lovande tecken på att även tyska socialister börjat återupptäcka nationen.

Moeller skriver även en hel del om proletariatet. Han menar att proletariatet måste omvandlas från proletärer till en arbetarklass, en tysk arbetarklass med en trygg plats i nationen. I samband med det diskuterar han olika infallsvinklar på korporatism och syndikalism, både från högern och vänstern.

Även detta är naturligt i Sverige. Man kan inte ta avstånd från stora delar av folket bara för att de råkar vara ideologiskt förvirrade och/eller ekonomiskt utsatta, utan målet måste vara att återföra dem i nationen. Precis som för Moeller är vår uppgift att ersätta en mekanisk socialism med en organisk.

Mot liberalismen är van den Bruck desto hårdare i sin bedömning. Han menar att dess ”ideal” bara är fernissa som döljer egenintressen. ”Demokratin” och ”friheten” är bara finare ord för att en liten grupp av oligarker styr över folket. Parlamentarismen är inte detsamma som politisk frihet för Moeller, och han påminner om att de tyska stammarna var ”demokrater” i ordets egentliga mening redan i forntiden. Demokrati är för honom att man tar del i samhället och staten, och parlamentarism är detsamma som att man lämnar över all sin makt till en liten klick av politiker och byråkrater. Man kan alltså göra gott i att komma ihåg att genom direktdemokrati, arbetsplatsmedbestämmande, lokala kommiteer och liknande kan det finnas mer demokrati i länder som Kuba och Libyen än vad det gör i USA. Såhär definierar Moeller verklig demokrati: We have explained what we mean by democracy: the share of the people in determining its own fate.

Även det är såklart en nyttig påminnelse för Sverige, vilken även gör distinktionen mellan demokrater och anti-demokrater något diffus. I förbigående sagt står van den Bruck här mycket nära Alain de Benoists kritik av den moderna parlamentarismen och hans alternativ i form av deltagardemokrati.

Moeller tar också upp befolkningsproblemet. Tyskland och en del andra ”unga stater” är överbefolkade, medan äldre kolonialmakter tagit alla kolonier för sig själva. Detta tema användes ofta av radikalkonservativer för en allians mellan unga, ”proletära” stater som Tyskland, Sovjet och Tredje världen mot England med flera.

Viktigt är också att Moeller skiljer mellan reaktionärer och konservativa. En reaktionär vill tvinga historien att gå bakåt, medan en konservativ vill återknyta till historien men inser att en del saker inte kan göras ogjorda. Han kallar detta kreativ konservatism, och påpekar att en reaktionär och en revolutionär använder force (tvång) i sin politiska praxis, medan en konservativ förlitar sig på power (makt). Denna skillnad påminner om den Evola gör mellan feminin och maskulin makt.

Avslutningsvis några goda citat av van den Bruck, som tydligt placerar honom i den högerradikala traditionen (citat nummer ett påminner starkt om Dumezils beskrivning av indo-europeisk världsåskådning, nummer två påminner oss om den eviga återkomsten och den sfäriska tidsuppfattningen, medan nummer tre påminner oss om Evolas definition av vad som är en Stat):

The ideas of Power, Law and State are not a ”superstructure” reared by man on an economic basis, as Marx postulated. The exact opposite is the case: the ideas of Power, Law and State are the foundations on which the structure of economics is reared.

All great men have been conservative and have felt like Nietzsche: ”I want to be right, not for today and not for tomorrow but for centuries to come.” Conservative thought does not believe in ”progress”; it holds rather that ”history” has her great moments which appear and vanish, and that the most man can do is to try to give permanence to them when they come.

A nation is a community of values; and nationalism is a consciousness of values. The peoples in the World War who possessed a national consciousness of values were defending not only their speech and their country but their civilization and their culture. We were defeated by them because, though our state was strong and our military power was great-that is, we were strong in everything that should give protection-we were lamentably weak in everything worth protecting.

Germanys Third Empire finns i sin helhet att läsa här:
http://www.alphalink.com.au/~radnat/moeller/index.html