Att växa upp i det postmoderna samhället skiljer sig på flera sätt från tidigare generationers upplevelser. Bland annat är pornografin betydligt mer tillgänglig och sociala medier uppmuntrar ständigt narcissistiska personlighetsdrag. Filmskaparen Jill Bauer uttrycker något av skillnaden på följande vis i en intervju om dokumentären Sexy baby:
It’s more computer-focused, Facebook-focused. Like, Like, Like — 20 Likes, 30 Likes, 40 Likes, wow, I’m a superstar — versus I’m just going to pass you a note in class and admire you.
Dokumentären är inte häpnadsväckande men fångar mycket av den pågående förändringen av samhälle och kultur i synen på sådant som utseende, dejting och relationer. Den gör detta genom att följa tre amerikanskor, 12, 22 respektive 32 år, och hur de hanterar omgivningens förväntningar och press. Denna press kan i hög grad kopplas till pornofieringen av det amerikanska samhället, gränsen mellan mainstream och en tidigare avgränsad pornografisk sfär har idag i hög grad brutits ner. Den 22-åriga amerikanskan har därför bestämt sig för att operera sitt underliv i en såkallad labiaplastisk operation, för att inte avvika från normen i de porrfilmer som hennes jämnåriga konsumerar. 32-åringen har själv arbetat i porrbranchen och lär nu ut strippdans till andra kvinnor. Hon uttrycker själv förvåning över att vanliga kvinnor vill bli mer som hennes artist-persona, när hennes eget mål är att bli mer ”vanlig” och bilda familj. 12-åringen rör sig flitigt på internet, och har gjort facebook till sitt digitala hem. Gemensamt med de andra är hennes vilja att bli uppskattad, och hur flytande gränsen är mellan dem åskådliggörs när hon börjar lägga upp mer avslöjande bilder av sig själv för att få uppskattning.
Soulja boy off in this hoe
Watch me lean and watch me rock
Superman dat hoe
Then watch me crank dat robocop
– Soulja boy – Crank dat
Dokumentären är tämligen deprimerande, och bidrar till en förståelse av varför många blir feminister utan att nödvändigtvis drivas av ressentiment. Det sociala trycket på unga kvinnor är inte mindre, eller sundare, än det som drabbar män. Inte bara gränserna mellan mainstream och porr tycks ha brutit samman, även gränsen mellan de sociala kategorierna barn och vuxen tycks ha eroderat betänkligt. Detta är en logisk följd av 1968 års anti-hierarkiska sentiment, under 70-talet sågs det också som progressivt att inkludera de mycket unga i den sexuella revolutionen (jämför avslöjandena kring Savile och Geijer för att få en inblick i tidsandan). Detta mötte dock en folklig back-lash och är kanske inte det de forna radikalerna helst minns idag (att RFSL hade sin Pedofila Arbetsgrupp in på 1990-talet är av någon anledning inte lika allmänt känt som att det funnits skinnskallar i det tidiga SD). Istället har vi utvecklat vad som kan beskrivas som en hederskultur där barnets oskuld står i centrum, en hederskultur som får betraktas som positiv. Men som dokumentären visar undergrävs och hotas den de facto av ett antal tendenser.
Dessa är dels den teknologiska utvecklingen, som bland annat gör pornografi mer tillgänglig. Det är även konsumtionssamhället och skådespelssamhället i bredare mening, där var och en har ansvar för sitt eget varumärke. Redan Christopher Lasch talade om det narcissistiska samhället. Samtidigt kan man inte undgå att beröra feminismens historiska misslyckande. I den mån man haft framgångar har det varit framgångar som varit förenliga med den egentliga maktelitens intressen, framgångar man fått snarare än sådana man tagit. Jack Donovan talar ofta om ”feminister och globalister”, vilket fångar sambandet och undviker det vanliga misstaget där man stirrar sig blind på feminister och tillskriver dem illvilja och allmakt de sällan har. Det låg i makthavarnas intressen att även kvinnor blev producenter och konsumenter, för att bara ta ett exempel.
In one of those curious American ironies, it is often the institutions that are the foundation of the political and cultural left that are the least diverse of all, and the motion picture industry is no exception.
– W.F. Price, The Spearhead
Samtidigt tycks den etablerade feminismen ha fastnat mentalt på 1960-talet. Kulturkritiken paralyseras ofta av konflikten mellan den sexuella revolutionens inställning, där alla former av sexualmoral ses som förtryck å ena sidan, och en inställning till utnyttjande av kvinnor som har rötter i protestantismen å den andra. Å ena sidan är kvinnan som dansar till Soulja boys sexistiska texter fri, å andra sidan är hon ett offer. Exemplet Soulja boy för oss osökt in på den etablerade feminismens oförmåga att kritisera sexistiska inslag i afro-amerikansk kultur och i islam. Dessa båda betraktas instinktivt som allierade i en ”regnbågsallians”, vilket gör det besvärligt att analysera dem. Samtidigt är de växande inslag i våra samhällen, och att inte kunna beröra dem dömer en till irrelevans. Det finns feminister som inser detta, men svårigheterna är samtidigt tydliga. Det finns dock vissa beröringspunkter mellan högerradikal och feministisk kulturkritik, både av extrema patriarkat och av konsumtionssamhällets sexism, och det kommer att bli intressant att se om en mer marginaliserad feminism framöver kommer upptäcka dem (herrarna bakom weblog Oskorei läser exempelvis gärna både Faludi och Paglia, men politiskt korrekt inkvisition är snarare vad som dominerar i Sverige).
Dokumentären tar inte upp det, men vårt samhälle är i kölvattnet av den romantiska monogamins underminering på väg mot något helt annat än de tidiga feministerna avsåg när de började utmana det. Istället bevittnar vi framväxten av ett hypergamt samhälle mer likt en apflock, där kvinnorna konkurrerar om ett mindre antal män. Om detta har det skrivits mycket i den såkallade manosfären, ofta med en djupt misogyn underton:
Indeed, a straightforward application of red-pill wisdom shows that young women are simply not capable of making wise sexual choices on their own, and it is utterly unreasonable to expect them to do so. Again as understood by the ancient Greeks, women have a strong anti-civilizational bent. They will, if left on their own, reward the destroyers, rather than the creators, of civilization with their sexual favors, and in the process ruin themselves for better men and destroy their own prospects for a happy life.
– Spanier, The Spearhead
Om man bortser från misogynin, som sannolikt bottnar i bitterhet, är det ändå uppenbart att den monogama familjerelationen är att föredra för flertalet män och kvinnor, liksom för deras barn och samhället i stort. Det är också uppenbart att feminismen skulle må bra av att utveckla en kulturkritik som tar upp den sexism som genomsyrar mycket av populärkulturen, samtidigt som man vågade bemöta extrem sexism oavsett ursprung och förutsättningslöst diskuterade sexualmoralens emancipatoriska värde i ett genomsexualiserat konsumtionssamhälle. Norra Europa har historiskt utmärkts av en relation mellan könen som varit komplementär och jämförelsevis jämställd, det är alltså ingen slump att den moderna feminismen uppstod just här. Dess starka koppling till egalitarianismen och 1968 års idéer har däremot varit mindre positivt.
Relaterat
Carl Hamilton och det infantila samhället”
Pornofiering och senmodernitet
Kvällspressens infantilisering
Om skribenten: Joakim Andersen
