När främmande folk ska beskriva svenskarna återkommer ofta vår relation till naturen. För oss som är uppvuxna här är detta inte något vi reflekterar över, utan snarare något vi tar för givet, men faktum är att svenskarnas förhållande till naturen är något säreget. I modern tid yttrar detta sig genom svenskens intresse för att vistas i skog och mark (fiske, jakt, och mycket annat), och även i miljörörelsens långa historia och starka ställning i vårt land. Till detta kommer svenskarnas nära relation till de djur de lever med, vilket yttrar sig i deras relation till sällskapsdjur som hunden, men också i djurrättsfrågornas betydelse. Om det finns en koppling mellan svenskarnas relation till djur och deras relation till natur kan man fråga sig, men så tycks i varje fall vara fallet.

Det tycks ofta finnas något närmast religiöst i svenskens förhållande till naturen, vilket av en iransk kvinna uttrycks med följande ord:

De ord svenskar använder när de beskriver naturen. Du förstår, detta språk är lyriskt! Jag häpnar. Det är som den store persiske poeten Omar Khayyam. Jag har aldrig betraktat svenskarna som ickereligiösa.

En annan iranier, traditionalisten Hossein Nasr, uttrycker sig med liknande uppskattning om de nordliga folkens natursyn, även om det är deras hedniska förfäder, ett antal hundra år tillbaka i tiden han då syftar på (Nasr menar exempelvis att det var en grundläggande skillnad mellan de nordiska hedningarnas ”naturism”, och medelhavshedningarnas avgudadyrkan). Det tycks alltså finnas en sida av den nordiska mentaliteten som har en lång historia vad gäller detta. Man kan även se detta hos en poet som Dan Andersson, där exempelvis Julvisa i Finnmarken kombinerar en känsla för naturen med en nordisk melankoli.

Denna sida av den svenska karaktären kan på sikt komma att politiseras på ett mer identitärt sätt, när det blir alltmer tydligt att svenskens syn på djur och natur kolliderar med vissa andra folks inställning till exempelvis religiös slakt och djurplågeri som folknöje.

Ett urval äldre inlägg som berör olika sidor av svenskarnas folklynne återfinns här:

Det svenska folklynnet

Äldre inlägg om svenskens relation till djur:

Nordeuropén och hunden

Djuromsorg i det svenska bondesamhället

Människan och naturen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.