2010 var de tre sverigedemokraterna Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling ute i Stockholmsnatten. De hamnade då i diskussion med bland annat komikern Soran Ismail. Efteråt beskyllde både Soran och sverigedemokraterna varandra för att ha betett sig illa, bland annat släppte Erik Almqvist filmklipp som visade att en berusad man hotade dem. Detta filmklipp hade spelats in med Ekeroths mobil, det ska också ha gjorts flera försök att stjäla mobilen av de tres antagonister.
Nu har Expressen på okänt vis fått tag på filmklippen i sin helhet, och har släppt snuttar där Almqvist kallar några av de inblandade för ”hora” och ”blattelover”. I ett annat klipp ser man hur de tre sverigedemokraterna beväpnar sig med järnrör. Det mediala intresset har varit stort, Almqvist har avgått från sina politiska uppdrag och Ekeroth har tagit en time-out.
Av det inträffade man kan dra flera slutsatser, vilka alla på olika vis illustrerar den ansträngda relation mellan modernitet och postmodernitet som präglar vår samtid.
Media som politisk aktör
Det är ingen hemlighet att tidningen Expressen tillhör partiet Sverigedemokraternas mest inbitna motståndare. Detta är en situation som är svårhanterlig för den som är van vid modernitetens kategorier, och den roll media idealiskt sett ansågs ha tills alldeles nyligen. Den som är uppvuxen i det moderna Sverige utgår från att en artikel i en tidning beskriver en objektiv verklighet, och att journalisten är en närmast heroisk individ. Ledarsidan har en tydlig agenda, men artiklarna ska man kunna lita på. Så är dock inte fallet idag (och riktigt så idealiskt var det inte heller tidigare). Istället har ”journalisten” uppgått i ett kollektiv som drivs av diffusa delade värderingar, bland dem en negativ inställning till SD och dess väljare. Som på så många andra arenor har den moderna individen ersatts av ett postmodernt kollektiv (här gärna jämfört med mytologins hydra).
Samtidigt har relationen mellan det Habermas beskrev som borgerlig offentlighet och den politiska sfären i grunden förändrats. Den demokratiska modell vårt samhälle bygger på ger media en viktig roll, det är medias uppgift att genom en offentlig sfär förmedla de olika politiska partiernas program, så att folket kan göra ett välinformerat val. Postmodern media nöjer sig dock inte med denna relativt passiva roll, utan muterar till en politisk aktör i sin egen rätt. Denna politiska aktör rör sig dock i en annan sfär än de politiska partierna, och kan inte röstas bort. Därmed faller förutsättningarna för den demokratiska modell vi fortfarande tror oss leva i.
Här beväpnar sig sverigedemokraternas partitopp med järnrör för att ge sig på en kraftigt berusad man.
– David Baas avslöjar att han inte bara är Expressenjournalist utan också så medialt begåvad att han kan läsa den sverigedemokratiska partitoppens tankar och motiv
Vi ser således hur Expressen publicerat mycket selektivt. De filmklipp där de tre sverigedemokraterna hotas med ett visst kriminellt nätverk tycks exempelvis ha klippts bort, och mannen som uttalar detta hot beskrivs regelmässigt som ”den kraftigt berusade mannen”. (logiken förefaller vara att berusning är en ursäkt för vilket agerande som helst, så länge man inte är sverigedemokrat). Det sammanhang som krävs för att man som utomstående överhuvudtaget ska förstå händelseförloppet förvägras man således som Expressen-konsument. Istället ges man intrycket att de kastar skällsord vilt omkring sig och beväpnar sig med järnrör enbart för sakens skull, alternativt enbart för att de är sverigedemokrater.
Okvädingordens hierarki
En intressant fråga är exempelvis hur man själv skulle agerat i situationen. Det är grundläggande psykologi att i en pressad situation, där man utsätts för ett upplevt hot, agerar man inte på samma sätt som man gör när man sitter hemma och tittar på TV. I en konfliktsituation kommer man exempelvis att vara mer eller mindre frestad att kalla den andra parten för olika nedlåtande saker. De flesta av oss vet hur detta fungerar, om så bara eftersom vi har gått i grundskolan.
Men i detta okvädingsordens utbytande råder inte reciprocitet, utan den etniskt svenske mannen befinner sig alltid i underläge. De mest effektiva skällsord han kan använda i en konflikt är förbjudna. På ett rent mänskligt plan kan det göra lika ont att bli kallad fetto eller riksmongo som att utsättas för hån baserade på ens ras eller sexuella läggning. Men i medias och lagstiftarens ögon råder här en hierarki, där vissa ord i sig är förbjudna (i viss mån kopplas detta till vem som använder dem). Ord som ”blatte” och det infamösa n-ordet är således betydligt mer riskabla att använda i en konflikt, än ord som ”svenne” eller ”cracker”. Att utmåla någon som ”fascist” eller ”främlingsfientlig” är också acceptabelt, trots att det sociala priset för att vara/kallas fascist är såpass stort att ord här faktiskt gör skada mer än bara emotionellt.
Intressant är att de tre sverigedemokraterna i filmklippen uttrycker att de använt sig av vissa uttryck för att provocera, trots att de egentligen inte tycker så. Om man i media hade tagit detta på allvar hade man kunnat konstatera att deras agerande är olämpligt, men inte särskilt uppseendeväckande mot bakgrund av den spända situation de just upplevt. De flesta av oss kan göra olämpliga saker om vi blir hotade, sverigedemokratiska toppolitiker lever dessutom under ett permanent hot.
Distinktionen mellan privat och offentligt bryter samman
Man kan också notera att distinktionen mellan det privata och det offentliga var central i det samhälle som präglades av moderniteten. I det postmoderna hybridtillstånd vi lever i har den distinktionen brutit samman. Detta innebär att vi matas med bilder av det banalt privata i TV-underhållningen, men också att politiker inte längre har någon privat sfär. Vad som sägs i ett upphetsat tillstånd, förmodligen påverkat av den svenska alkoholkulturen, ska egentligen inte ha någon större betydelse för bedömningen av en persons världsbild. Problemet här är att tecknet blivit viktigare än det betecknade, det i vrede undsluppna skällsordet viktigare än allt annat. Denna fixering vid förbjudna tecken och symboler, lösryckta ur alla sammanhang, vittnar om ett samhälle som är mer infantilt än tre fulla sverigedemokrater.
Obehagliga följdfrågor
Den verkligt intressanta frågan förblir dock osagd i medias rapportering – hur får en journalist som David Baas, med band till Expo, på laglig väg tillgång till filmklipp från Kent Ekeroths mobil.
Den som tror att detta på allvar kommer skada SD som parti kommer förövrigt att bli lika överraskad som den som trodde att medias försök att associera Breivik med partiet skulle påverka dess väljarstöd mer långsiktigt. Partiets kärnväljare saknar i relativt hög grad både intresse och förtroende för etablerad media, och röstar i högre grad baserat på en verklighet de ser omkring sig än en verklighet som förmedlas av media. Möjligen kan det inträffade dock fördröja partiets genombrott bland medelklassväljarna något, och man har förlorat minst en av sina mest kompetenta företrädare. Vilket förövrigt är skälen till att Expressen släpper just denna film just nu.
Läsvärt
Fria Tider – Åkessons farliga prejudikat
Kasselstrand och Hahne – "Helt fel låta Almqvist gå"
Något till sammanhanget
Om skribenten: Joakim Andersen
