Varje filosofs förbannelse, och hemliga skräck, måste vara att läsas av fel människor. Detta oblida öde har dock drabbat ett flertal av vår tids intressanta filosofer, delvis för att de främst läses av studenter och det som med rätta kallats de tjattrande klasserna. Vilket innebär att den eventuella politiska och historiska betydelse deras tankar skulle kunna ha, försvinner i ett närsynt debatterande inom den egna sfärens trygga ramar. Detta är onekligen ett öde som drabbade den franske filosofen Jean Baudrillard, vars verk innehåller en revolutionär potential som fullständigt förfelats av hans läsare inom den medelklass som försöker imponera på varandra genom att traggla sig igenom böcker med tungt språk. För vad nytta har man av att förstå världen om man inte vill förändra den?
Baudrillard utvecklar i The intelligence of Evil or the Lucidity Pact en användbar beskrivning av vår samtid, som på många vis påminner om webblogg Oskoreis ståndpunkt att den etniska frågan är vår tids ödesfråga (i bredare mening konflikten mellan historiska gemenskaper som religioner och kulturer, mot den globala kapitalismen och trenden mot likriktning). Den bygger på spelet mellan en atomiserande och en globaliserande tendens å ena sidan, och det Baudrillard beskriver som det Ondas återkomst i form av reaktioner mot detta å den andra.
Atomiseringen
Baudrillard utgår från att människor i gemen normalt föredrar de lättaste förklaringarna framför de korrekta. En sådan lättsmält hypotes är att människan är fri, fast så uppenbarligen inte är fallet. I vår tid har detta slagit över i en omättlig strävan efter ”frihet”, en strävan efter att bryta alla sociala band och identiteter som kan anses begränsa denna ”frihet”. Målet för detta har beskrivits som en individ som är föga mer än en social atom, rentav en elementärpartikel. I likhet med traditionalisten Evola noterar Baudrillard att den moderna människan inte tycks klara att hantera distans mellan olika personer och grupper, utan alla måste vara lika utbytbara som just elementärpartiklar, både socialt, ekonomiskt, politiskt och sexuellt. Baudrillard skriver om detta atomiserande projekt:
What is forming before us is a freedom of circulation of each autonomized human particle under the banner of information and integration… This is the last stage liberalism passes through in its unremitting advance towards generalized exchange, a process of which capital, with its conflicts, contradictions, violent history… is ultimately just the prehistory.
Baudrillard är medveten om de existentiella följderna av sådan total ”frihet”, och hur meningslös och förvirrande en sådan tillvaro är:
It is rather, that of an excess of freedom in which man, liberated at any price, no longer knows what he is free from, nor why he is free, nor what identity to commit himself to,: in which, having all that is around him available for his use, he no longer knows how to make use of himself.
Det är alltså en träffande beskrivning av de senaste århundradenas historia som Baudrillard ger, en beskrivning man som traditionalist känner väl igen sig i. Till skillnad från de rena marxisterna menar han också att den rent ekonomiska sidan av det hela inte är hela bilden, även om den förvisso är betydelsefull. Det moderna projektet tycks gå ut på att montera ner alla traditionella identiteter och roller, allt från könsrollerna till etniciteterna, för att individen slutligen ska bli ”fri”.
Globaliseringen som det Goda
Baudrillard beskriver den moderna globalismen som en ordning som önskar att historien ska ta slut, för att ersättas av lugnt och stilla ”business as usual”, där räntor går upp och ner, svältande människor fladdrar förbi på TV-skärmen med jämna mellanrum, men där inget egentligen händer, inget egentligen förändras, inget kommer som en egentlig överraskning. Med detta menas att den fungerar som ett nätverk (en tidigare bild som gärna användes var världsordningen som en maskin, där vi alla var kuggar i hjulen men Baudrillard använder hellre nätverket som bild), och att alla verkliga händelser hotar dess funktion.
At this present stage of a networking of all functions – of the body, of time, of language – of a drop-feeding of all minds, the slightest event is a threat; even history is a threat.
This is what ”political power” comes down to today. It is no longer driven by any positive will; it is merely a negative power of deterrence, of public health, of security policing, immunity policing, prophylaxis.
Vad Baudrillard här tycks mena är att den globala ordningen upplever alla oväntade händelser, såsom 9/11, som hot, och ägnar stor möda åt att förebygga dem. Han menar att i vår tid händer det egentligen ingenting, för vi matas hela tiden i realtid av en sådan mängd händelser att vi blir likgiltiga. Denna globala ordning blir därför en polisstat, som i förebyggande syfte rentav kan föra storskaliga krig (Baudrillard nämner invasionen av Irak som ett sådant förebyggande krig). När dess syfte är att avskaffa terrorismen så noterar Baudrillard torrt att den själv blir terroristisk, genom de metoder den använder.
Naturligtvis framställs denna händelselösa ordning som något i grunden Gott.
Motståndet som det Onda
Innebär då detta att vi lever i en värld som sakta men säkert blir alltmer pacifiserad, där historien upphört, och där inget längre händer? Baudrillard finner att så inte riktigt är fallet, och tar särskilt upp terrordådet mot Twin Towers 2001 som ett exempel. Om globaliseringen och likriktningen av världen kan beskrivas (inte minst av sina egna representanter…) som det Goda, så blir dessa plötsligt synliga utbrott av motstånd att betrakta som det Ondas återkomst. Detta understryks av att sådana händelser är obegripliga ur systemets perspektiv, och de framstår därför som oförklarliga, som drivna av ”hat”, eller liknande. Baudrillard koncentrerar sig på muslimsk terrorism i sin studie, men man kan lika gärna nämna europeiska nationalismer som sådana ”oförklarliga” utbrott av Ondska (talande är ju systemrepresentanternas uppenbara hjälplöshet när det gäller att ens förklara ett parti som Sverigedemokraterna).
Samtidigt skiljer Baudrillards språkbruk sig från det vanliga, och han menar något delvis annorlunda med begreppet Ondska än vad vi gör i dagligt tal. För honom är Ondskan det som påminner oss om att allt inte är lika enkelt som vi vill tro. När våra samtida begråter allt den vite mannen gjorde mot de stackars afrikanerna, så är den ond som flinande ställer följdfrågor om de svartas egen roll i slavhandeln. Den som lugnt påpekar för en milt hysterisk politikerföraktare att personen ifråga röstat på sossarna de senaste fyra valen, är också ond. För att bara ta ett par exempel.
Baudrillard skriver också om hur vi tröttnar på den ”frihet” som gör oss alla till sociala atomer, atomer som dessutom ska vara tillgängliga för alla andra atomer hela tiden, i ett globalt nätverk där vi reducerats till delar:
However, we see resistance to this second ”revolution” springing up on all sides – forms of resistance even more intense than those aroused by the advent of the Enlightenment: all these movements of re-involution (the opposite of revolution), whether religious, sectarian or corporatist, new fundamentalisms or new feudalisms, which simply seem to be trying to rid themselves everywhere of this unconditional freedom and find new forms of oversight, protection and vassalage, to counter an unbearable disaffiliation with an archaic fidelity. To counter deregulation with a new set of rules.
………..
Tolerance, this peaceful coexistence of all cultures, all religions, of mores and ideas, is more or less the equivalent of that degraded form of energy that is heat (leaving aside the fact that, following its own ”humanitarian” logic, it assumes, on occasion, entirely intolerant forms of intervention). In a world ruthlessly doomed to this principle, the irruption of intolerance will soon be the only event. The automatic return of all forms of racism, integrism and exclusion in reaction to this unconditional conviviality.
Whereby evil ironically resurfaces.
Intressant är den underförstådda kritik av mångkultur och liberal ”individualism” det innebär när Baudrillard jämför den med ”that degraded form of energy that is heat”. Det är alltså att likna vid entropi, vid avsaknaden av det differentierade och vitala. Positivt är att Baudrillard ser denna reaktion som något närmast automatiskt, något som det globala systemet självt föder genom sina försök att uppnå det händelselösa tillståndet (ökad repression mot islamistiska militanter kan exempelvis leda till ökat motstånd, detsamma gäller en massinvandring som till sist blir ohållbar). Negativt är att han inte ger några rekommendationer för hur man aktivt kan påskynda systemets fall.
Så man kan läsa den postmoderne favoriten Baudrillard på flera olika sätt, och vissa läsningar är relativt givande för traditionalister och andra. Samtidigt bör man som sagt vara medveten om hur tungt språk han rör sig med, och uppskattar man inte sådant bör man hellre införskaffa böcker som New Culture New Right eller Culture of Critique, som tar upp liknande ämnen men på ett mer verklighetsnära sätt.
Om skribenten: Joakim Andersen
