Den europeiska sagotraditionen har överlevt in i modern tid, tack vare sådana mästare som Morris, Tolkien, Lewis, med flera. En av deras arvtagare är engelsmannen Neil Gaiman, som också arbetat med nya medier som film och serier. Innehållsmässigt är han dock ofta trogen den sagotradition han bygger vidare på. Han har bland annat den mycket välgjorda och originella serien om The Sandman på sitt samvete. I korthet handlar den om hur Drömvärldens furste, Morpheus/Oneiros/Kai’ckul(/John Blund på svenska), fängslas av en grupp mänskliga ockultister, och många decennier senare tvingas kämpa för att återta sitt rike som förfallit under hans exil. Vad som händer därefter ska kanske inte avslöjas, men Gaiman får i serien rikliga tillfällen att utforska olika mytvärldar, och både Oden, nornorna, Lucifer, ferikets invånare, och liknande dyker upp i handlingen, som också utspelas på sådana platser som Helvetet och Asgård. Ett återkommande tema i Gaimans berättelser är att dessa magiska platser, och andra, existerar sida vid sida med vår värld. Han fångar också ofta, särskilt i The Sandman, den tragiska sidan av den nordeuropeiska livssynen, genom en tydlig underton av melankoli, av allts förgänglighet och alla vals definitiva natur. Gaiman har också skapat de centrala figurerna Angela och Cogliostro i serien Spawn, och skrivit den humoristiska apokalypsromanen Good Omens ihop med Terry Pratchett.
Gaimans tydliga intresse och kärlek till sagotraditionen och olika europeiska mytologier gör att det är med riktigt höga förväntningar som man ser filmen Stardust, som bygger på hans roman med samma namn. Faktum är också att man inte blir besviken. Det är några år sedan jag läste romanen, men av vad jag minns så fångar filmen både handlingen och stämningen i boken. I korthet handlar den om en ung man som förälskat sig i en kvinna, och när de ser en stjärna falla så lovar han att han ska hämta den åt henne. Deras lilla brittiska samhälle ligger jämte en mystisk mur, som ingen får passera, men då stjärnan föll på andra sidan muren så måste vår huvudperson ta sig dit för att hitta den. Det visar sig snabbt att på den andra sidan av muren finns ett magiskt rike, Stormhold, där andra lagar gäller än i vår värld. Här blir det snabbt en klassisk saga i ordets bästa mening som Gaiman berättar. Många väsen och företeelser från nordeuropeiska folksagor dyker upp i handlingen, vi bjuds både på enhörningar, häxkonst och hamnskifte, och allt detta fyller dessutom en funktion i handlingen. Handlingen i sig är i sig ett litet mästerverk, då det är ett stort antal bihandlingar och figurer som hänger ihop. Allt som sker har en funktion i handlingen, och Gaiman knyter ihop sin väv mycket skickligt. Under skeendet så väver Gaiman också, återigen i den bästa sagotraditionens anda, in en del budskap och visdom, som vikten av att vara sann mot sig själv. Huvudpersonen växer också som person under filmen. Det är heller ingen glättig Hollywoodproduktion, utan det finns en hel del mörka och allvarliga inslag. Det är en relativt sund film, i jämförelse med så mycket annat.
Filmen är alltså som helhet välgjord och sevärd, även om de mörkare inslagen kan skrämma de allra minsta. Flera stora skådespelare är med och gör generellt bra insatser, och det är onekligen en film som både fängslar och berör. Den får därför fyra indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga. Genom sina verk visar Gaiman att det fortfarande är möjligt att skapa klassiker i sagotraditionen, och att använda tidlösa myter och arketyper ur vår rika historia i senmoderna sammanhang. Filmen lyckas fånga detta, och är därför klart sevärd.
Om skribenten: Joakim Andersen
