I dagarna utbröt en debatt mellan feministen Gudrun Schyman och debattören Pär Ström kring den senares bok Sex feministiska myter. Ström hade där beskrivit ett flertal centrala teser i den feministiska verklighetsbeskrivningen som rena myter. Han hade också gjort detta med ett sådant tillintetgörande användande av statistik och fakta att det bästa för feministerna hade varit att tiga ihjäl den endast halvoffentlige Ström. Så gjorde dock inte Schyman, även om hennes svar lämnade en del övrigt att önska. Schyman förlitade sig i debatten nästan helt på sin auktoritet och legitimitet som etablerad person, med ”argument” i stil med ”forskning, fakta och dokumentation har visat att vi inte har samma villkor mellan gruppen män och gruppen kvinnor”, följt av länkar till just de källor Ström tillbakavisat. Ett möjligt fall av ”härskarteknik” är också Schymans ”…det svåra är att undanröja alla de könsbaserade fördomar som står i vägen och det svåra är att få fler att erkänna att det faktiskt finns motstånd. Det i särklass mest förvirrade uttrycket för det motståndet står Pär Ström för.”
En grundtes på denna blogg har länge varit att feminismen är den svagaste länken i den politiskt korrekta kedjan, bland annat eftersom kvinnor i jämförelse med invandrare och homosexuella inte framstår som en särskilt liten eller svag grupp. De flesta kvinnor har också så många personliga relationer till män att det är svårt att på allvar uppmana de flesta till ”könskrig”, de flesta av oss inser att en mer komplementär relation är nödvändig. En genuin feminism har också en förmåga att hamna i konflikt med mångkulturalismen. Av dessa, och andra, skäl är feminismen den svagaste länken i kedjan, och Ströms bok är ännu en spik i den radikala feminismens kista. Eftersom boken är både kort och lättläst, och summerar mycket av den tillgängliga forskningen och statistiken, är det en bok varje systemkritiker bör läsa. Ström visar effektivt att mycket av den offentliga diskursen kring kvinnor och män bygger på myter, och detta på ett sätt det för Schyman och andra är mycket svårt att argumentera mot.
– Pär Ström
Myten om kön som social konstruktion
…regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi.
– Skr 2002/2003: 140
Den radikala feminismen utgår som en bevisad sanning från att det vi beskriver som kön är socialt konstruerat. Det är exempelvis samhällets normer och förväntningar som gör att pojkar leker med bilar och flickor med dockor. Ström visar att detta är en myt. Han citerar framträdande forskare som Simon Baron-Cohen, Annica Dahlström och Germund Hesslow, vilka bland annat studerat hjärnans utformning och funnit skillnader mellan könen. Den manliga hjärnan är normalt bättre på att systematisera, medan den kvinnliga är bättre på att empatisera. Att kvinnor ofta arbetar med människor är därför inte förvånansvärt, och alltså inte enbart en följd av sociala konstruktioner. Män utmärks bland annat av vilja till risktagande.
Intressant är också att spridningen i IQ bland män utmärks av en annan spridning än bland kvinnor. Det finns fler verkligt lågbegåvade män än kvinnor, men också fler genier. Detta förklarar de många manliga genierna och Nobelpristagarna genom historien. I förbigående kan man dock frestas instämma med feministerna vad gäller en socialt betingad företeelse. Om den kvinnliga hjärnan utmärks av sin verbala förmåga kan bristen på kvinnliga författare historiskt sannolikt förklaras med just patriarkatet, och deras antal framöver kommer därför att fortsätta öka.
Dödsstöten för myten om social konstruktion ges när Ström hänvisar till experiment med endagars bebisar och med apor. Även bland dessa för patriarkatet ”oskrivna blad” föredrar hanarna att leka med bilar och honorna med dockor. Bara för den som betraktar det manliga som ett överlägset värde, och förmågan till omhändertagande och empati som underlägsna, framstår detta förövrigt som beklagligt eller som något som till varje pris måste motbevisas.
Myten om lönegapet
Det är uppenbart att det förekommer diskriminering ute i samhället. Kvinnor tjänar mindre än män och har fortfarande svårare att nå toppositioner.
– Erik Ullenhag, integrationsminister
Ström tar därefter itu med myten om att kvinnor får lägre lön än män. Han refererar till forskning på området, vilken visar att yrkesval, daglig arbetstid, chefskap, erfarenhet och liknande faktorer snart sagt helt kan förklara den skillnad som finns. Vad man här kan notera är att särartsfeministerna ofta ifrågasätter varför ”typiskt kvinnliga” yrken, yrken där man tar hand om människor, nödvändigtvis ska ha lägre lön än ”typiskt manliga”. Att som Ström här tala om att kvinnor har ett ”fritt val” blir tveksamt, när han själv just konstaterat att den typiskt kvinnliga hjärnan gör att de kommer välja yrken som i vårt samhälle är lägre värderade och lägre avlönade. Här har särartsfeminismen en viktig poäng.
Vad gäller den lilla löneskillnad som kan finnas mellan män och kvinnor visar Ström också att i vissa yrken tjänar kvinnor mer än män. Exempelvis tjänar kvinnliga städerskor 103% av vad männen gör, för läkarsekreterare är siffran 104%. Ström refererar också till forskning som visar att till följd av kvinnlig överrepresentation inom högre utbildning är lönegapet på väg att minska, och har på flera håll redan ersatts av ett inverterat lönegap, där kvinnor tjänar mer än män.
Vad gäller kvinnors svårigheter att göra karriär, visar Ström att skillnaden kan förklaras med mäns ökade risktagande och antal arbetade timmar. Samtidigt ökar antalet kvinnliga chefer, och det förekommer här en diskriminering av män. Som Ström visar skriker många företag efter att få fler kvinnliga chefer, och män är utestängda från många mentorsprogram.
”Mäns våld mot kvinnor”
Den som någon gång haft en närmare relation med en anställd på en kvinnojour vet att ”mäns våld mot kvinnor” idag inte primärt handlar om det svenska patriarkatet, även när kvinnorna är etniskt svenska är det i hög grad ett importerat problem. Samtidigt finns det en föreställning i samhället att män slår kvinnor, men inte själva blir slagna. Ström visar att även detta är en myt. Att män och pojkar är mer utsatta för våld än kvinnor är säkert känt, många feminister skulle här dock invända att det då även är andra män som är förövare och att den patriarkala mansnormen är förklaringen. En riktig man förväntas kunna både ta och utdela stryk.
Den tillgängliga statistiken visar dock en delvis annan verklighet. En studie av relationsvåldet som gjordes 2006 visar bland annat att kvinnor använder våld mot sin partner i samma utsträckning som män, men är dubbelt så benägna att först ta till våld. Annan statistik visar också att tre av fyra våldsamma kvinnor använder ett tillhygge att slå partnern med, något som endast gäller en av tre manliga förövare. Ungefär lika många män som kvinnor uppgav därför också att de blivit skadade av partnerns våld.
Trots detta utgår debatten från att män är den part som utövar våld i relationer, och att det motsatta är marginella undantag. En följd av detta förgivettagande är att kvinnliga förövare missas och att manliga offer inte får hjälp.
Ström punkterar också myterna om att kvinnor dubbelarbetar, och får sämre sjukvård. Sammantaget är det alltså en liten guldgruva av statistik och källor som tillbakavisar den radikala feminismens myter, myter som i vårt samhälle fått officiell auktoritet som statsideologi. Det finns dock flera viktiga områden Ström av naturliga skäl inte tar upp, dels på grund av sin egen världsåskådning, dels på grund av att studien inte handlar om dem.
Ström beskriver sig som ”jämställdist”, vilket i grunden är liktydigt med en individualistisk hållning där människans fria val står i centrum. Detta innebär att den viktiga diskussionen om mans- och kvinnoroller inte förs. Det är en sak att visa att kvinnor inte är förtryckta, och att säga att ”alla ska få välja själva”. Men det är också viktigt att ställa frågan kring vilken mansroll vi vill ha, vilken mansroll som exempelvis är evolutionärt gynnsam. Den androgyna mansroll som breder ut sig är exempelvis varken gynnsam eller värdig. Förr eller senare måste den som bekämpar feminismens myter också ställa sig frågan ”vad är en man?” Vi ser idag förövrigt antydningar till en manlighetens revansch, bland annat genom företrädare för ”det manliga geniet” som Lars von Trier och Knausgård. Sådana fenomen är väl så intressanta som jämställdism, möjligheten till fria val måste alltid kopplas till vissa normer och förebilder. Det är på normernas och kulturens arena kulturkamp förs.
Den viktiga fråga som särartsfeminismen ställer tas heller inte upp i studien, frågan om varför borgerligt-manliga värden i vårt samhälle har sådan hegemoni att det även bland många feminister ses som det enda värdiga livsvalet att imitera ett borgerligt-manligt liv. Varför har inte traditionellt kvinnliga sfärer, som det omhändertagande, motsvarande värde? Att så inte är fallet illustreras bland annat av vårdyrkenas status.
Men sammantaget är Ströms bok av betydande värde, både i sig och som tecken på en historisk tendens.
Ströms bok finns tillgänglig som pdf här: Sex feministiska myter
Relaterat
Reflektioner kring mansrörelser (med vidare länkar nederst i inlägget)
Om skribenten: Joakim Andersen
