Två av samtidens kulturella tendenser är dels filmer med gamla serietidningshjältar i huvudrollerna, dels ett växande intresse för europeisk myt och gudavärld. Dessa tendenser sammanstrålar i filmen Thor, baserad på Marvels seriefigur med samma namn.

Marvels Thor är löst baserad på den nordiska krigsguden med samma namn. Flera av asens attribut känns igen, bland annat är han Odens son, han bär hammaren Mjölner, strider mot jättar, och lever i Asgård. Skillnaderna är också intressanta, inte minst för den som läst sin von Däniken eller Karl Gungner. Marvels asar framstår för människorna som gudar, men detta beror på att deras teknologi är så avancerad att gränsen mellan den och magin blir irrelevant. De färdas också mellan världarna på ett sätt som för tankarna till modern teknologi och teorier om multiversum (fast här kopplat till den nordiska världsbilden med de nio världarna). Deras bevingade hjälmar och övriga attribut för tankarna till en surrealistiskt influerad Wagner, så även Asgårds arkitektur.

På flera sätt skiljer sig också filmens Asgård från mytens. Loke och Thor har således vuxit upp som bröder, och Loke känner till en början inte ens till sitt arv från jättarna. I denna nära relation känner man igen något av myterna om Tors och Lokes resor tillsammans, men också konflikten mellan dem. Lokes list och ockulta kunskap återkommer både i myten och i Marvelfiguren (hos den senare även något av hans hamnskiftande natur). Ett vagt eko av det indo-europeiska temat ”krigarens synder” är också kärnan i filmen om Thor. Han dödar till skillnad från Herakles och Starkadder varken sin kung eller sina barn, men är i början av filmen en tämligen arrogant och brutal företrädare för krigaren som arketyp.

När jättarna under kung Laufey tycks utmana freden med asarna agerar han därför på eget bevåg, genom en expedition till Laufeys rike som leder till att kriget mellan de båda släktena bryter ut på nytt. Thor fråntas därför sina krafter och förvisas till vår värld, Midgård. Därefter vidtar en sedelärande och inte överdrivet oväntad historia som beskriver hur krigsguden lär sig ödmjukhet och ansvar, samtidigt som en romantisk förbindelse med en modern människokvinna utvecklas.

Sammantaget är det en trevlig film, som flera gånger är riktigt underhållande. Skådespelarinsatserna är godkända, Chris Hemsworth visar också en subtilt komisk begåvning som kommer till sin rätt i filmen. Filmen har fått kritik för att Heimdal spelas av en afro-amerikansk skådespelare. Samtidigt är det kanske en kritik som snarare borde kommit från ett annat håll, det som utmärker mytens Heimdal är nämligen inte minst hans främmande ursprung jämfört med övriga gudar. Varken Thor eller Loki engagerar dock, trots att de psykologiskt skulle ha förutsättningar för det. Scenerna från Asgård och Laufeys rike är bitvis estetiskt tilltalande. Som ren underhållning fungerar filmen alltså väl. Ur ett mer mytiskt perspektiv är filmen däremot inte särskilt intressant. Den kan säkert bidra till intresset för vårt arv och våra gudar, men behandlar ämnet på ett ytligt och modernt sätt. Flera av de mytiska arketyperna är dock tämligen intakta. Filmen om Marvels Thor får tre stora indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga.

Relaterat

Dumezil – Stakes of the Warrior
Jättarna och Lokes barn i skandinavisk myt

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.