Med tiden har det blivit något av en tradition att de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei stirrar in i avgrunden och kommenterar det mediala flödet. Den senaste tiden har det också rapporterats om en del intressant.
bin Ladens död
Den islamistiske ledaren Usama bin Laden rapporteras bland annat vara död. Detta framstår i sådana fall som en symbolisk seger av rang för den amerikanska administrationen, de reella följderna är sannolikt betydligt mer begränsade och kan inskränka sig till någon form av hämndaktioner och ökat stöd för Obama på hemmaplan. Samtidigt påminns vi här om medias brister, och vikten av att ta dem med en nypa salt. Flera kommentatorer har gjort gällande att bin Laden sannolikt dog redan 2001 av njursjukdom (bland annat Lasse Wilhelmson och Mikael Hakim ifrågasätter den officiella rapporteringen).
Någon som däremot med stor sannolikhet har dödats är den libyske ledaren Qadafis son och barnbarn, detta i ett försök att döda översten själv. Det är högst tveksamt om FN godkänt denna typ av riktade angrepp mot landets statschef, aktionen har därför också fått kritik. Sakta börjar det gå upp för allmänheten att det finns mindre ädla motiv och intressen bakom NATO:s krigföring i Libyen, särskilt då det urskiljningslösa dödandet av civila i Syrien bemöts på ett helt annat sätt än de libyska truppernas försök att slå ner ett väpnat uppror.
Pressfrihetsdagen
Idag är det också pressfrihetsdagen. Som vanligt tas då den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaaks öde upp. Detta är en mänsklig tragedi av stora mått, Isaak har nu suttit fängslad i snart tio år. Samtidigt kan man inte undvika misstanken att medias återkommande intresse för det i hög grad kan förklaras med kåranda, det hela är en fråga om en journalist för journalister och passar som hand i handske självbilden som heroiska sanningsägare och potentiella, men helst inte reella, martyrer.
Denna misstanke växer sig än starkare när man jämför intresset för en subversiv skribent (för ur den eritreanska statens perspektiv torde Isaak framstå som ett orosmoment) med det totala ointresset för subversiva skribenter på betydligt närmare håll. Listan på ”förnekare” vad gäller Förintelsen och ”hetsare” vad gäller folkgrupper, som dömts till fängelsestraff med en längd som ofta inte ens är aktuell för mord och våldtäkt, är vid det här laget så lång att det inte ens är möjligt att skriva ut den här. Ett exempel bland flera är den tyske, sjuttiotreårige advokaten Horst Mahler som dömts till fängelse i elva år för att han ”banaliserat tyska krigsförbrytelser”. Att det i fallen med både Isaak och Mahler rör sig om statsintressen är uppenbart, skillnaden är att den enes kritik av sin stats ledning ligger i linje med vad svenska media finner gott medan den andre ses som ond och hans idéer som otidsenliga. En annan skillnad är att Mahler inte har medborgarskap i någon annan stat än den han försökt påverka, och därför inte blivit en internationell fråga. Sammantaget blir hyckleriet på pressfrihetsdagen i varje fall uppenbart vid en sådan jämförelse.