Del 1 – Att förstå utan att använda språk
Varför talar vi egentligen om artificiell intelligens? Varför säger vi att algoritmer lär sig? Varför påstår vi att vi kommunicerar med datorer? Vad är det som gör dessa metaforer så övertygande att vi inte ser dem som sådana och ifrågasätter dem?
Ett dataprogram kan inte vara intelligent. Eller dumt, för den delen. Det kan vara bra eller dåligt på att utföra en uppgift. Ett dataprogram kan inte lära sig saker. Det kan ha en mer eller mindre flexibel konstruktion. Det kan vara mer eller mindre effektivt och mångsidigt.
Den som löser problem är intelligent. Alltså är en teknologi som kan lösa problem intelligent? Att lösa problem är förvisso ett tecken på intelligens. Ett av de tydligaste och otvivelaktigaste. Ju svårare ett problem är desto intelligentare är den som löser det, har vi skäl att tro.
Att använda tecken och språk är ett annat bevis på intelligens. Ett teckenbruk som möjliggör rationell kommunikation är ett slags bekräftelse på teckenbrukarens intelligens. När vi söker efter (lättillämpliga) kriterier på intelligens är det svårt att komma på något som är bättre än detta.
När vi konfronteras med språkanvändande problemlösare är vi därför spontant benägna att tro att vi har att göra med en intelligent företeelse. Det är f.ö. ett exempel på en intelligent reaktion.
Men intelligens är varken en fråga om problemets lösning eller om stegen mellan problemformulering och lösningsförslag. I den mån ett problem kan formaliseras, d.v.s. uttryckas med hjälp av en begränsad uppsättning entydiga och tolkningsoberoende tecken vars bruk styrs av ett antal satsbildningsregler och slutledningsregler, kan lösandet av det i princip alltid automatiseras, d.v.s. frikopplas från det medvetna/förståelsestyrda tänkandet, och utföras av exempelvis en dator. Det finns i princip alltid en algoritm (en sekvens av operationer) som kan leda från en i ett formellt språk formulerat problem till en i samma språk formulerad lösning. Digitaliseringen och datorteknologin är ett vittnesbörd om detta.
Språket är ett ofullständigt och missvisande kriterium på intelligens. (Är det inte barnets intelligens som gör att det kan lära sig ett språk?) Dels för att det finns många andra och viktigare former av intelligens och dels för att det är långt ifrån all teckenanvändning som förutsätter intelligens. Kriteriet har dessutom den negativa konsekvensen att det gör det svårare för oss att förstå tillvaron och beteendet hos de varelser som inte tycks använda något språk eller som inte kommunicerar på ett sätt som är jämförbart med vårt eget. Det ökar i onödan skillnaderna mellan oss och andra levande varelser.
Allt är inte problem i den mening vi vanligen avser med ordet, d.v.s. hanterandet av en uppgift vars lösning vi inte har när vi ställs inför den. Det är dock möjligt att en hel del ”oproblematiska” aktiviteter också kan beskrivas som problem om man anstränger sig litet. Hur som helst: intelligens består i sättet som ett problem uppfattas på, d.v.s. i beskaffenheten hos relationen mellan problem och problemlösare. Intelligens består mer bestämt i att problemet förstås, i att det för det första förstås som ett sådant och för det andra som ett problem av ett specifikt slag, att det förstås som något som med större eller mindre eftertryck pockar på en lösning. Ett problem förutsätter m.a.o. problemkänsla och lösningsmentalitet. För detta, liksom för psykologiska förhållanden i allmänhet, finns det inte något formaliserat språk eller några algoritmer.
Intelligens är förståelse. Att förstå något är att använda sin intelligens. Att vara intelligent är att ha (en god) förmåga att förstå. Så vad är då förståelse? Denna fråga bör besvaras på ett sätt som inte är begränsat till människan och till mänskliga förhållanden.
Den elementära förutsättningen för att något ska kunna förstås eller, annorlunda fattat, för att det ska vara relevant att beskriva en kognitiv akt som förståelse är: (1) att det finns två kvalitativt olikartade informationsbearbetande nivåer och (2) att det på något sätt går att ta sig från den ena nivån till den andra. Att förstå (något) är att ta detta steg. Den som tar detta steg är följaktligen någon som förstår.
Skälet till att digitala system, system som bygger på och arbetar med rent formella tecken och teckenregler, inte kan ta detta steg är att det för dem bara finns en nivå: den digitala. Detta är inte någon brist hos dessa system. Nyckeln till deras användbarhet och effektivitet ligger tvärtom i att de kan arbeta med uppgifter och lösa problem utan att som människan vara tvungna att förstå dem. Genom att arbeta på en och samma nivå hela tiden går det att göra stora vinster i form av beräkningskapacitet och hastighet. Problemlösandet kommer att handla om algoritmernas utformning och om arkitekturen och kapaciteten hos det system som processar de digitala tecknen. Om det visar sig möjligt att skriva algoritmer som i sin tur kan skriva nya och bättre algoritmer och om det bland dessa algoritmer kommer att finnas sådana som kan bidra till att förbättra själva dataflödet (datorns konstruktion och kapacitet) går det inte se några teoretiska gränser för denna utveckling.1
Ett enkelt med viktigt exempel på förståelse är att se något eller, mera bestämt, att se något som något (specifikt). Att se ett träd, en katt, molnen på himlen eller vad som helst är m.a.o. ett exempel på intelligens. Vad är det för problem som löses här? Ett identifikationsproblem skulle man kunna hävda. Fast sker det inte rätt ofta i sammanhang som dessa att lösningen kommer före problemet? Vi frågar inte ”Vad är det för fläckigt som rör sig därborta?” utan säger istället ”Där är grannens bengalkatt igen”.
Eftersom en varelse för att kunna förflytta sig på ett framgångsrikt sätt behöver se eller på annat sätt förnimma vad som finns i dess närmaste omgivning och måste kunna registrera de rörelsemöjligheter och hinder som finns mellan den själv och dess destination är en förflyttning mellan två punkter i rummet ett annat viktigt exempel på intelligens.
Berättelsen om den rullande roboten: En robot med rörelseförmåga som är utrustad med ett orienteringsprogram och sensorer för att registrera omgivningen digitaliserar med hjälp av sensorerna det tredimensionella rummet till ett endimensionellt och använder därpå sina algoritmer för att lösa uppgiften att förflytta sig på denna yta. Medan den lilla roboten rullar fram mellan hindren förflyttar sig dataprogrammet inte någonstans. Det förflyttar sig lika litet som hade det spelat Go eller Minecraft. Men har vi inte här att göra med två kvalitativt skilda nivåer och om ett steg från den ena till den andra? Svaret är nej. För att datorprogrammet ska kunna utföra sina beräkningar, för att det ska kunna omvandla input till output i enlighet med sina algoritmer, måste indata från början ha digital form. Sensorerna ser inte som ett öga i samspel med en tolkande och bedömande hjärna. Deras information är inte först elektrokemisk för att sedan bli konceptuell och bildmässig/föreställningsmässig. De digitaliserar i samspel ett likaledes digitalt dataprogram. För robotens dataprogram existerar således bara den endimensionella digitala kartans Flatland. Dess uppgifter definieras och utförs helt inom detta Flatlands ramar. Dataprogrammet är konstruerat för att bearbeta och organisera sensorernas digitala data på ett bestämt sätt, inte att tolka och bedöma dem, och det kan därför inte heller tolka dem fel eller begå några misstag. (När ett moment av tolkning ingår i en process är resultatet aldrig helt givet utan kan skilja sig från fall till fall. En tolkning är alltid underbestämd. Men detta har också den fördelen att en tolkande process förmår hantera ofullständig och delvis felaktig information.) Ett dataprogram utrustat med återkopplingsmekanismer som gör det möjligt för det att komplettera och korrigera sina digitaliseringar av det tredimensionella rummet och göra dem successivt allt bättre i relation till de instruktioner det har, t.ex. att på så kort tid som möjligt ta sig från punkt A till punkt B utan att stöta emot något, är hur fascinerande denna mekanism än är och hur stora utvecklingsmöjligheter den än har inte ett exempel på tolkning och inlärning. Vad som sker här är att ett endimensionellt plan ersätts av ett annat med delvis annan utformning och upplösning därför att algoritmen har identifierat nya (och bättre) lösningsmöjligheter på det nya informationsrikare planet. En tolkning innebär motsatsen till att ett verklighetsplan ersätts av ett annat och en inlärningsprocess håller sig kvar i samma värld hela tiden. Eftersom dataprogrammet endast ”förstår” digitalt språk existerar det oberoende tredimensionella rummet inte för det. Dataprogrammet ser s.a.s. bara sig själv. Flödet av indata från sensorerna och utdata till rörelsemekanismerna existerar bara i och genom detta program.
Som de ovanstående exemplen antyder är intelligens inte något som är förbehållet människan eller de ur medvetandesynpunkt mer avancerade djuren, som t.ex. chimpanser, kråkfåglar och delfiner. Exemplen är valda i avsikt att framhålla detta. Intelligens hos människan och andra varelser (växter såväl som djur, evertebrater såväl som vertebrater) är inte en fråga om antingen eller utan om grader och olika former. Det finns varelser i naturen som besitter intellektuella förmågor som människan saknar. Att utgå ifrån att bin har intelligens gör det lättare för oss att förklara deras beteende. Nya upptäcker av kommunikationssätt och samarbetsmetoder hos träd utgör möjliga belägg för att även träd besitter intelligens.2 Det är onekligen intressantare och mer givande, om än förvisso moraliskt och känslomässigt mer krävande, att leva bland intelligenta varelser i en intelligent värld än i en stum och mekanisk. Vi måste förhålla oss på ett annat sätt till en insekt eller växt som kan känna och reagera än till en som endast består av passiva eller automatiska livsprocesser. Det är förvånansvärt att det ska krävas avancerad naturvetenskaplig forskning för att vi ska upptäcka och förstå sådant som folk i tekniskt och socioekonomiskt långt mindre framskridna samhällen vetat för länge sedan.
Om synförmåga och rörelseförmåga framstår som alltför enkla exempel för att vara intressanta i det här sammanhanget beror det på att dessa intelligensformer är så vanliga att vi tar dem för givna och inte tänker på dem som sådana. Vi har en benägenhet att uppfatta intelligens som någonting exklusivt. Det är lättare för oss att utnyttja växter och djur som vi vill om de saknar intelligens eller om deras intelligens är jämförelsevis obetydlig. Men ju snävare vår uppfattning av intelligensen är desto svårare blir det för oss att förstå den och förklara vilka dess förutsättningar är.
Det basala exemplet på intelligens är när en varelse registrerar något som något i sin omvärld, t.ex. som en viss färg eller form eller som ett föremål med en viss färg och form. Detta sätt att registrera något på implicerar att det registrerade tillhör en yttervärld, d.v.s. en värld som är oberoende av den varelse som registrerar den eller, mer exakt, av själva registreringsprocessen. När varelsen registrerar något på detta sätt har den förstått något. (Vilket väl att märka inte är detsamma som att den har förstått det på rätt sätt eller på bästa sätt eller ens förstått det alls. Det kan ju röra sig om en sinnesvilla. När jag här talar om förståelse syftar jag på en på ett specifikt sätt beskaffad process, inte på dess resultat eller på detta resultats kvaliteter.) Att registrera en sak på detta sätt är att förstå den – att först och främst förstå att den är, att förstå hur den är, att förstå vad den är.3
Förståelsen förutsättningar ligger ytterst sett i den kvalitativa skillnaden mellan en varelses registreringssystem och den värld som registreras av detta system. En varelses intelligens består primärt i dess förmåga att överbrygga denna kvalitativa skillnad genom att i sitt registreringssystem frambringa en representation av (någon del av) yttervärlden, d.v.s. i att på en kvalitativt annorlunda nivå frambringa en representation av något vars ursprungsform existerar på en annan kvalitativ nivå. Det är beskaffenheten hos denna process som motiverar att vi kallar dess resultat att förstå något. Sekundärt består varelsens intelligens i kvaliteterna hos denna representation, t.ex. i hur snabbt den kan frambringas, i hur väl den korresponderar med förhållandena i yttervärlden, i hur praktiskt användbar den är, i hur lätt den går att kommunicera…
Och vad är poängen med detta översättningsarbete? Vilken funktion fyller förståelsen? Förståelsens evolutionära motivering består i att den utgör en förutsättning för varje mer komplex livsform, d.v.s. för organismer som utgör ett integrerat funktionellt helt av ett flertal olika samverkande system, eftersom en varelse av detta slag för att kunna interagera med sin omvärld, och således kunna existera, måste ha förmågan att registrera den på en nivå som motsvarar dess egen högsta komplexitetsnivå – en nivå som alltid ligger mer eller mindre högt över den atomära eller molekylära nivån, d.v.s. den nivå som naturvetenskapen betraktar som tillvarons byggstensnivå och som den ibland, i sina mer materialistiska ögonblick, hävdar är den enda reellt existerande nivån. Detta gäller åtminstone för alla varelser med ett centralt nervsystem. Förståelse, i någon form, är således en integrerad del av ett sådant system. Omvänt kan förståelse vara en onödig kostnad och alltså en belastning för varelser som saknar nervsystem. Om man vill konstruera en genuint intelligent dator måste man m.a.o. konstruera en dator med ett nervsystem. Fast då måste man också vara medveten om att den kommer att vara felbar och kan begå misstag. Ett steg mellan kvalitativt olikartade nivåer kan nämligen alltid tas på mer än ett sätt.
Människor och många andra varelser äger intelligens, av olika form och storlek, och kan förstå saker. Före naturvetenskapens genombrott var detta en intuitiv övertygelse baserad på våra erfarenheter av oss själva. Numera framgår det även av vad vi vet om världens fysiska beskaffenhet och om hur vår hjärna och vårt nervsystem är uppbyggda och fungerar. Genom dessa kunskaper vet vi att naturen, inklusive vår egen fysiska bas, skiljer sig avsevärt från vårt sätt att uppleva och förstå den i medveten form. Världen i sig eller utanför medvetandets krets består enligt fysikens teorier inte av träd, moln och katter och liknande saker utan av (kvalitetslösa) föreningar av atomer och molekyler och diverse med dessa förbundna energier och krafter. Med hjälp av de elektrokemiska systemen i vår hjärna (vårt nervsystem) registrerar vi de delar av denna värld som vi kommer i kontakt med (och är evolutionärt betingade att betrakta som relevanta) och omformar och omtolkar deras fysiska inverkan på oss till psykiska tillstånd i form av kvalitativa egenskaper av skilda slag, som t.ex. färger, smaker och ljud, som hårt och mjukt och varmt och kallt. Samtidigt som den psykiska världen till väsentlig del utgör en förståelse av den fysiska skiljer sig alltså de båda världarna åt på ett ganska dramatiskt sätt.
Det är viktigt att här inskjuta att den psykiska världen, en individuell psykisk värld vilken som helst, inte är den enda möjliga tolkningen av den fysiska yttervärlden. En individuell psykisk värld, vilken som helst, är aldrig den enda möjliga tolkningen av den fysiska yttervärld som individen interagerar med. Detta följer av de kvalitativa skillnaderna mellan dem. En psykisk värld behöver inte ens vara någon särskilt bra eller adekvat tolkning av den fysiska världen, vilket är fallet ifråga om psykiskt sjuka eller på annat sätt intellektuellt störda individer. Den enskilt viktigaste kunskapen om medvetandet eller psyket är att det utgör en konstant pågående tolkning av något av det självt oberoende och att resultatet av denna tolkningsprocess är ett av flera möjliga. Dogmatismen – politisk, religiös, vetenskaplig – utgör ett av den mänskliga förståndsförmågan säregnaste fenomen eftersom den är ett förnekande av denna förmågas grundläggande dynamiska beskaffenhet.
Det avgörande, det som gör människan och liknande varelser till förstående varelser, är att beskaffenheten hos de fysiska beståndsdelarna och funktionerna hos hennes psykiska registreringsorgan inte skiljer sig kvalitativt från den värld som registreras av dem utan tvärtom befinner sig på samma nivå som den. Det är således med hjälp av ett system av kvalitativt samma slag som resten av världen (= kroppen sådan naturvetenskapen beskriver den) som människan förmår frambringa en kvalitativt ny nivå: en förståelsenivå bestående av diskreta meningsbärande delar som interagerar med varandra i kraft av sin mening/sitt innehåll. I vår erfarenhet exemplifieras detta tydligast av vårt medvetande och i vårt medvetande kanske tydligast av språket. Medvetandet utgör som sådant en förståelseform.4 Vi får dock inte identifiera intelligens och förståelse med medvetande. De medvetna processerna utgör endast en mindre del av förståelseprocesserna.
Det finns ”materialister” som vill reducera medvetandet och dess verksamheter till det fysiska underlaget, d.v.s. till de elektrokemiska strukturerna och processerna hos hjärnan. Deras huvudsakliga skäl är (förmodligen) att de anser att det ”immateriella” medvetandet saknar kausal förmåga och därför inte kan påverka kroppen. Medvetandet saknar därmed förmågan att förklara något. I den mån de är empiriker, d.v.s. hävdar att den mänskliga kunskapen måste utgå ifrån erfarenheten och prövas mot den, är detta resonemang förvånande, eftersom samtliga våra erfarenheter ju utgör innehåll hos vårt medvetande och alltså är medvetandemässiga till sin form. Vill man bygga sina teorier på erfarenheten kan man inte reducera sin erfarenhetsmässiga bas till komponenter i de teorier man bildar på denna bas. En sådan reduktion berövar teorin dess oberoende empiriska underlag och förvandlar den till en teoretiskt spekulation eller m.a.o. till filosofi. En sådan spekulation väger i sig själv inte tyngre än någon annan.
Varje organisationsnivå hos en funktionell helhet äger ett visst mått av autonomi i förhållande till de nivåer den bygger på. Detta gäller sociala organisationer lika väl som logiska system och biologiska varelser. Den överordnade eller högre nivån är givetvis beroende av de underliggande enklare nivåerna och påverkas av den aktivitet som äger rum på dem, men den har samtidigt i kraft av sin egen inom helheten unika och mer generella organisation och de funktioner som är kopplade till den en förmåga till självständig aktivitet och självstyrelse. Genom att styra sig själv kommer den överordnade nivån därmed också styra alla de underordnade nivåerna. Den högsta organisationsnivån hos en funktionell helhet kommer genom att styra sig själv att styra den helhet som den utgör den övergripande organisationsnivån hos. Det är detta som vi hos människan beskriver som hennes fria vilja och förmåga att välja.5
Relationen mellan en digital algoritm (ett datorprogram) och de binära tecken och fysiska strukturer (processor och minne m.m.) som den bygger på är ett åskådligt exempel på detta. Algoritmen utgör den operativa nivån. Det är den som bestämmer hur de binära tecknen ska kombineras och vilka operationer som ska utföras. Men algoritmens sätt att fungera betingas i sin tur av det binära språket och dess möjligheter och dess beräkningskapacitet begränsas av arkitekturen och kapaciteten hos de fysiska strukturerna.
Ett annat exempel på samma förhållande är det mänskliga medvetandet eller, mer exakt, det mänskliga förståendet (= de medvetna + de omedvetna intelligensaktiviteterna). Människans förstånd representerar en ny organisatorisk nivå i förhållande till de elektrokemiska systemen i hjärnan. Eftersom förståndet och nervsystemet utgör delar av samma funktionella helhet (= den mänskliga kroppen) och eftersom förståndet utgör det överordnade systemet kan det i kraft av sin operativa förmåga styra över nervsystemet och den övriga kroppen. Eftersom förståendet och de övriga systemet utgör en integrerad helhet är denna operativa förmåga varken ovillkorlig eller obegränsad. Våra erfarenheter visar oss tvärtom att den har många villkor och begränsningar. (Annars hade vi inte haft att göra med en integrerad funktionell helhet.) Inte desto mindre utgör förståendet en operativ nivå med autonom kapacitet. Om det inte förhöll sig så skulle vi stå inför det förvånade faktum att en biologisk organism i en utdragen och kostsam evolutionär process lyckats utveckla ett avancerat energikrävande organ som inte fyller någon praktisk funktion! Emellertid framgår förståndets operativa förmåga liksom dess många olika funktioner redan av medvetandet själv. Vi erfar att vi styr oss själva med hjälp av vårt förstånd. Denna upplevelse av medveten styrning har förvisso ifrågasatts, bl.a. med utgångspunkt i de nyss antydda begränsningar som den är underkastad, men våra dagliga erfarenheter av förståndets operativa kapacitet är ett lika starkt argument som vår erfarenhetsbaserade övertygelse om yttervärldens och andra människors existens.6 Dessa båda övertygelser ligger på samma logiska nivå. De som har en motsatt uppfattning måste således prestera ytterst starka motargument. Presumtionen är på vår sida. Men vi är inte dogmatiska! Erfarenheten har lärt oss motsatsen. Kan våra motståndare visa att vi lever i en illusion, utan att därmed samtidigt visa att de själva gör det, är vi beredda att ompröva vår uppfattning.
Genom att vi med vårt förstånd och vårt medvetande kan styra såväl över (många av) våra tankar som över (många av) de handlingar och rörelse vi utför med vår kropp kan vi således också styra över de underordnade operativa nivåer som förståelsens överordnade operativa system bygger på och vars komponenter och uppbyggnad det är beroende av, d.v.s. kan vi styra över nervsystemets elektrokemiska strukturer och processer. Denna slutsats överensstämmer så vitt jag kan se inte riktigt med de synsätt och teorier som dominerar inom vetenskap och filosofi, men att förståndet kan styra över nervsystemet och i många avseenden också gör det är egentligen lika självklart som att algoritmerna kan styra över operationerna i en dator. I och med att förståndet i kraft av sina meningsbärande enheter och deras relationer har operativ förmåga har det också en förmåga att styra över sitt icke meningsbärande fysiska underlag. Och liksom algoritmerna inte styr över allt som sker i en dator styr inte heller förståndet över allt som sker i vår kropp eller ens i vår hjärna. Den basala förutsättningen för förståendets styrande förmåga ligger precis som för algoritmernas i att den är av begränsad räckvidd och avser specifika uppgifter.7 Om denna förståelse av förståendets och medvetandets kausala kapacitet står i motsättning till vetenskapens och filosofins syn på kausalitet då är det den senare som är för snäv eller felaktig.8
En parentes: Upptäckten att den medvetna aktiviteten tycks föregås av neural aktivitet, d.v.s. att hjärnan förefaller att tänka innan vi blir medvetna om våra tankar, kan användas som argument mot föreställningen om medvetandets operativa förmåga. Denna upptäckt är för det första inte något argument mot det förståelsestyrda tänkandets operativa förmåga, eftersom långt ifrån allt förståelsestyrt tänkande är medvetet. För det andra bygger, som redan Pascal påpekade, alla intellektuella operationer, medvetna såväl som omedvetna, på minnet. Vi måste hela tiden minnas saker, många saker, för att kunna vara medvetna, men vi kan inte vara medvetna om alla dessa minnen samtidigt för då skulle vi inte kunna tänka och resonera medvetet. Under varje medveten tanke finns det därför många omedvetna. Vi får ju inte sällan en känsla av att vi vet vad vi ska säga, vad som är nästa led i ett resonemang, precis innan vi säger det. Om våra tankekedjor bara omfattande det vi var medvetna om skulle de helt enkelt inte hålla ihop och kunna utföra sina uppgifter. Detta konstaterande hjälper oss också att inse att det vi inte är medvetna om vid tidpunkten T1 utan först kommer att bli medvetna om vid T2 måste vara av samma kvalitet som det vi är medvetna om vid T1 för att vi ska kunna bli medvetna om det vid T2 och för att det ska kunna interagera med medvetandetillståndet vid T1 och bilda en med T1 sammanhängande tankekedja. Förutsättningen för att vi ska kunna minnas en sak medvetet är att vi dessförinnan och samtidigt minns många andra saker omedvetet. Det är helt uppenbart att varken det resonerande tänkandet eller minnet skulle kunna fungera om förståendeprocesserna var begränsade till det som vid en viss tidpunkt finns aktuellt i medvetandet. Det är fullt möjligt att vårt medvetna tänkande vid varje tidpunkt endast utgör en liten del (det proverbiala isbergets topp) av de förståelsestyrda tankeprocesserna, d.v.s. att större delen av vårt representationsbundna och representationsstyrda tänkande alltid är omedvetet. Upptäckten av strukturella motsvarigheter mellan förmedveten hjärnaktivitet och efterföljande medveten dito bidrar i själva verket till att förklara hur vi kan arbeta medvetet och alltså hur medvetandet kan ha operativ förmåga.
Noter
1 Se Situational awareness: the decade ahead av Leonard Aschenbrenner.
2 Se bl.a. Peter Wohllebens Trädens hemliga liv.
3 Att förstå är inte att reproducera eller kopiera något. Oavsett vad intelligensen än frambringar, sant eller falskt, användbart eller oanvändbart, representerar det alltid något kvalitativt nytt eller annorlunda i förhållande till dess fysiska bas.
4 De två kvalitativa nivåerna, och samspelet mellan dem, är också nyckel till medvetandet och en förståelse av vad det är. Medvetandet representerar som sådant förståelse. Det utgör som sådant i alla avseenden en förståelsens nivå. Varje klart och tydligt medvetandeinnehåll representerar en förståelse av något. Även drömmens? Javisst, drömmens begrepp skiljer sig inte från vakenhetens. Hur skulle vi annars kunna minnas våra drömmar och beskriva vad vi har upplevt i dem?
5 En anmärkning om funktionella helheter och organisatoriska nivåer: De funktionella helheter som vi kallar levande organismer består av en hierarki av organisatoriska nivåer, där de mer komplexa och generella nivåerna bygger på de enklare och lokalare. De organisatoriska nivåerna interagerar med varandra inom ramarna för den funktionella helhet som de tillsammans bildar och utgör de inre förutsättningarna för. Nervsystemet är ett exempel på ett system på hög organisatorisk nivå. Hos många varelser utgör det förmodligen den högst organisatoriska nivån. Hos en del varelser, som t.ex. människan, har nervsystemet utvecklat en förmåga att registrera omvärlden i form av representationer. Dessa representationer kan interagera med varandra i kraft av att de (1) äger permanens över tid, (2) utgör diskreta enheter och (3) har en mening eller ett innehåll, d.v.s. utgör tecken för något. Genom interaktionen mellan dessa element blir en ny slags operativ nivå möjlig. Vi kan för enkelhet skull kalla den medvetande. Det är i de meningsbärande representationerna och den av deras innehåll betingade interaktionen mellan dem som den kvalitativa skillnaden består mellan en medveten varelses registreringssystem och det (den värld) som registreras av det. Intelligensen eller förståendet är m.a.o. representationellt till sin natur och syftet med dess verksamhet är att frambringa en meningsfull och meningsstyrd värld på en fysisk bas som saknar dessa kvaliteter. Men denna slöja av mening är inte mindre sann och verklig än den obeslöjade realitet som döljer sig under den. I själva verket äger begrepp som sanning och realitet bara tillämpning på medvetandets nivå. Medvetandet utgör därmed inte bara den organisatoriskt högsta nivån utan också den högsta realitetsnivån. Existensen av en gudomlig intelligens och gudomlig skapare framstår sett ur detta perspektiv inte som någon orimlighet. Det är en logisk möjlighet. Den gudomliga intelligensens värld skulle på logiska grunder kunna representera en verklighet på en ännu högre nivå än det mänskliga medvetandets. Vi skulle ha svårt att uppfatta en intelligens som gudomlig om den inte representerade en realitet högre än vår egen.
6 De erfarenheter vi har av att misslyckas med att styra oss själva, av att t.ex. inte kunna kontrollera våra känslor, av att inte förstå varför vi agerar som vi gör eller att inte lyckas uppfylla våra föresatser, är i själva verket ytterligare belägg för att medvetandet utgör en operativ nivå. Det är lika mycket genom dessa svårigheter och misslyckande som genom våra framgångar som vi blir på det klara med vårt förstånds operativa förmåga och de möjligheter den rymmer.
7 Förståendets möjligheter att styra våra känslor är starkt begränsade och indirekta. Det kan inte heller bestämma över våra sinnesintrycks beskaffenhet, men det har diverse sätt att kontrollera vad vi erfar, t.ex. att vända bort blicken eller blunda, och kan genom koncentrationsförmågan göra våra erfarenheter klarare och mer detaljerade. Det har ett betydande om än långt ifrån fullständigt inflytande över vårt tänkande och resonerade. Det kan (om det vill och anstränger sig) bestämma så gott som fullständigt över vad vi säger och i ännu hög grad över vad vi skriver.
8 Förklaringen till varför det kan vara svårt att acceptera medvetandets kausala förmåga har förmodligen att göra med att de kvalitativa skillnaderna mellan kropp (nervsystem) och medvetande kommit att definieras i termer av materiellt och immateriellt. Dessa båda begrepp och den kategoriska distinktion de bildar står i vägen för många insikter. Hur ”materiellt” är egentligen det organiska livet? Är det inte rätt stor skillnad mellan en encellig organism och en molekyl? Att vi kan förklara det organiska livets processer utan att anta någon bergsonsk ”livskraft” innebär inte att det inte är denna livskraft vi förklarar med våra teorier. Redan de minsta kända byggstenarnas ”materialitet” kan ifrågasättas. Hur materiella är elektronerna och de sammanbindande krafterna i atomen? De krafter som verkar på fysikens makronivå ger upphov till samma frågor. Det vore bättre och lärorikare om vi kunde möta de företeelser världen rymmer på ett mera förutsättningslöst sätt, d.v.s. på ett mer filosofiskt och mindre dogmatiskt sätt, och så långt möjligt försökte beskriva varje sak sådan den faktiskt är utan att använda ytliga och generaliserande begrepp som materiellt och immateriellt. Dessa begrepp hjälper oss inte att förstå mycket. Deras lockelse ligger i deras förmåga att inge oss en illusion av förståelse. När vi har karaktäriserat något med hjälp av dessa begrepp tycker vi att vi därmed förstår det. När vi har gett något ett namn framstår det för oss som mindre främmande.
Om skribenten: Jonas Åberg
