För ett par veckor sedan hamnade en amerikansk mor och hennes lilla son i det virala blickfånget. De besökte en lekplats när mamman, Shiloh, upptäckte att en svart yngling gick igenom deras saker. Hon sa till honom, och använde då det så kallade ”n-ordet”. En annan besökare på lekplatsen började filma och följa efter henne, men istället för att be om ursäkt visade hon fingret och gick. Filmen spreds sedan på såväl sociala som etablerade medier, familjen mottog hot et cetera. Så långt följde det hela delvis den ritualiserade mall vi sedan decennier vant oss vid, där en vit människa beskylls för olika former av rasism, får sitt liv förstört och på sina bara knän ber om en förlåtelse de sedan egentligen inte får. Det hela har tydliga drag av blodsoffer och psykodrama, där den utpekade agerar representant för en hel ras.

Men här ägde det rum ett brott med manus. Shiloh bad inte om ursäkt och försöket att förstöra familjens liv lyckades bara delvis. En insamling drogs igång för att skydda dem, en insamling som i skrivande stund dragit in över 774000 dollar. Detta är intressant av flera skäl.

För det första att de vapen som kallas cancel culture och doxxing nu delvis parerats. Under lång tid var detta centrala inslag i ”vänsterns” vapenarsenal, oliktänkande kunde få besök av Robert Aschberg eller Expo, filmas, hängas ut och få sina professionella och sociala liv sönderslagna. En liten minoritet använde detta hot för att tysta övriga samhället. Det tar alltid tid för kollektiv att identifiera sina fiender och att hitta sätt att organisera sig mot deras vapen, detta var inget undantag. Fallet Shiloh Hendrix antyder att ett försvar nu börjat ta form, där kollektivet bidrar ekonomiskt för att skydda de uthängda och rentav göra dem till miljonärer. Det finns särskilda faktorer som bidrog till den utvecklingen här, bilderna på en vanlig, tatuerad amerikansk mamma med sitt lilla barn i famnen är ikoniska även utan att hon visar fingret åt mannen som filmar och förföljer dem.

Doxxing förutsätter att det kollektiv som genom hot ska kontrolleras agerar som individer. Spelteoretiskt är det rationellt att kontra doxxing kollektivt, oavsett om det handlar om vit solidaritet eller något annat. Den kritiska punkten nåddes i fallet Shiloh, och tycks även ha nåtts i Tyskland i fallet Böhmermann vs Clownie. I konflikten mellan woke minoritet och samhälle har samhället börjat hitta fler vapen än enbart valsedeln.

För det andra bekräftar fallet Shiloh med närmast pinsam tydlighet en aspekt av doxxing och cancelkultur vi länge betonat. De drevs inte av mer eller mindre missriktad välvilja, de drevs av en oförmåga att skilja film från verklighet och en vilja hos undermåliga människor att förstöra livet för andra. Mannen som förföljde och filmade Shiloh och hennes son har själv en historia med rättsväsendet, han har varit åtalad för våldtäkt av en 16-åring men frikänts ”in the interests of justice”. Den som läser bevisningen slås snabbt av likheterna mellan det Sharmake Beylo Omar och hans vän utsatte flickan för och tillvägagångssättet hos de ”brittiska” ”groominggängen”. Men insikten att ”you did a hate speech” väckte en sadistisk vilja till makt hos honom på lekplatsen, något Shiloh lyckligtvis förvägrade Omar. Att det finns starka kopplingar mellan en osympatisk personlighetstyp och ”doxxing” är oavsett vilket uppenbart, jämför det som kallas LWA, left wing authoritarians. Då det handlar om vilja till makt är det lika begripligt att man kan se mellan fingrarna med Omars bakgrund som att man inte intresserar sig för sådant som sammanhang eller fakta. Det hela är ett psykodrama där populärkulturens logik, med onda vita som straffas, flyttas ut på sociala medier och alla får vara med som statister. Det är osäkert om de medverkande ens inser att det handlar om verkliga människor som får sina liv förstörda.

Den tredje aspekten av det hela är de 774000 dollar som uttryck för trötthet, en trötthet på de svartas ställning i amerikansk kultur, ideologi och mytologi. Det är en central ställning, med religiösa inslag. Eric Kaufmann har talat om sakralisering av minoriteter och tabun, termer som hör hemma i religionssociologin. Ett centralt, och symboliskt viktigt, tabu är just det ”n-ord” som användes på lekplatsen. Det borde egentligen sakna nyhetsvärde vad parterna i en konflikt kallar varandra, men om Kaufmanns tes stämmer har vi här snarast att göra med helgerån och häxbränningar. Svarta är heliga och de får exempelvis inte framställas som sexualbrottslingar i populärkulturen eller kallas vissa ord. Man kan givetvis tycka att detta är fullt rimligt, uppenbarligen är det en växande grupp amerikaner som inte gör det. Detta inte minst då insamlingen till stöd för Shiloh i tiden nästan sammanfaller med insamlingen för Karmelo Anthony, en svart yngling som knivhögg en vit ungdom till döds och i skrivande stund samlat in 528000 dollar. Kommentarerna har ofta varit synnerligen anti-vita och försvarat mord på vita mer allmänt.

Det går att urskilja två tendenser i amerikansk politik, bara delvis överlappande. Där finns den populism som kopplas till Trump och MAGA, den är ofta ”färgblind”. Men där finns också en reaktion på den svarta särställningen och behandlingen av vita. Den ges ibland namnet ”n*** fatigue” och är än så länge tämligen subaltern. Men den tycks växa, och vi kommer sannolikt snart att kunna följa hur ghettokulturen går från att ses som vital och livaktig till lågstatus och kritiserad. Detta äger rum samtidigt som en process av ”woke fatigue”, där växande grupper, inklusive bland annat svarta, tröttnar på de tabun som efterkrigstidens ordning bygger på. Yes senaste sång, där han kombinerar och upprepar de två mest förbjudna fraserna, är ett uttryck för den tendensen, men den är inte den enda. Flera processer sammanfaller, och i fallet Shiloh Hendrix nådde de en kritisk massa. Att ett filmande äckel möts av ett finger istället för en ursäkt när han förföljer en mamma i skydd av den hegemona ideologin får ses som lika symbolladdat som ikoniskt. Samtidigt har reaktionerna på händelsen sållat agnarna från vetet i amerikansk höger. En del har avslöjat klassförakt och internalisering av wokeideologin genom att kalla Shiloh ”dekadent” eller likställa henne med Karmelo. Men många andra har gjort bättre ifrån sig.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.