Vänstern klarar inte av att kasta av sig sin tvångströja. Vilken tvångströja då? Jo, den ideologiska. Vänstern är fast i föreställningen att politiken sitter fast i, är helt betingad av ekonomin. Föreställningen att dialektiken är en företeelse som uppstår i produktion, produktionsförhållanden och klasskamp, och inte i själen, anden, ja, hos Vår Herre.
Hur vet vi det? Jo, vi kan se det bland annat hos de bästa av vänsterns företrädare. Vi kan se det på hur de tänker och talar och handlar.
Det är föreläsning i Helsingborg.
Grannen och jag bestämmer oss för att åka. Jag har ett förflutet i vänstern. Grannen har inte det. Men vi delar intresse för kvällens ämne, USA-imperiet. Jag har varit USA-motståndare så länge jag kan minnas. Min far var det – en borgerlig USA-skeptiker. Grannens far var tysk. Fadern överlevde kriget. Sonen vet och minns vad amerikanerna gjorde i Tyskland under kriget. Han var oemottaglig för den hjärntvätt som annars med stor framgång bestods resten av hans generation.
Enhetsgruppen har haft antikvariat i en källare på Furutorpsgatan i Helsingborg sedan 1990-talet. Det är en prestation. Vänstern brukar inte kunna driva verksamhet på det här sättet. Enhetsgruppen har klarat det. Hur? Ja, min teori är att det finns en uppsättning personer som har klarat det; det är inte egentligen en prestation av vänstern. Det är inte den förenade vänstern som har burit upp Enhetsgruppen och deras verksamhet; det är folk från rätt olika håll i politiken.
Den här kvällen har Enhetsgruppen besök av Ulf Karlström. Vem är han? Ja, när vi kör mot Helsingborg den här torsdagen vet jag ännu bara att Karlström är en före detta akademiker som har skrivit en bok, ”USA som världspolis” (2013). Karlström är en av bokens två författare. Jag vet att kollegan heter Anders Romelsjö. Om Romelsjö vet jag att han har varit professor. Romelsjö har drivit publicistisk verksamhet på nätet också, i många år. Jag har inte själv begagnat mig av hans hemsida. Jag kan inte ens påminna mig namnet. Jag tror mig veta att Romelsjö är gamm’vänster, inte vänsterliberal. Inte Soros-vänster. Jag har träffat Ulf Karlström, en gång. Vi råkades på Folkrörelsen Nej till EUs årsmöte i Malmö 2014.
Karlström är en prydlig liten herre. Han bär mustasch. Han har åldrats en del. Han verkar gammal nu. Jag tänkte inte på det när vi träffades för tio år sedan, men det slår mig nu. Inte så konstigt. Han har hunnit bli 78.
Jo, jag vet en sak till. Karlström är naturvetare av något slag. Inte humanist. Inte ”beteendevetare”. Inte ekonom. Naturvetare. Meteorolog? Han är bosatt i Norrköping…
Man märker att Karlström är akademiker. Men han är ingen stjärna i pedagogik heller precis. Han har en pp-presentation med sig. Det är ett gott, sakrikt material. Karlström lägger fram det i en rimlig ordning. Ämne. Anmärkningar. Bakgrund. Problembeskrivning. Utsikter. Men pp-bilderna innehåller alldeles för mycket text. Ibland står Karlström och läser innantill på sina egna pp-bilder. Det är inget vidare för publiken. Vi kan ju också läsa innantill, på samma pp-bilder. Ja, men vi har ju kommit för att se en människa tala, inte för att höra en bok uppläst.
Det är en del nyheter. Vi får veta att Karlström inte är någon vanlig vänsterfyrtiotalist. Han har varit höjdare. Han berättar att han var ordförande i DFFG 1970 och 1971. DFFG, det var kärnan i den svenska 68-vänstern. Avantgardet. Den del av 68-vänstern som arbetade och organiserade och nådde ett genomslag i befolkningen. En av de första politiska mobiliseringarna i Sverige utanför det gängse partisystemet efter avvecklingen av det svenska folkstyret. ”De Förenade FNL-grupperna”. DFFG organiserade de svenska 40-talisternas politiska arbete i vietnamfrågan. Karlström berättar att det var han och Anders Romelsjö som satte ihop DFFGs studiematerial. Det var de som bestämde att DFFG skulle resa krav på svenskt erkännande av FNL som Vietnams rätta styre och att det borde ske ”på det vietnamesiska folkets egna villkor”. DFFG skulle inte ha synpunkter på hur vietnameserna bekämpade den amerikanska ockupationsmakten. DFFG skulle inte ha några förbehåll för sitt stöd. Om vietnameserna ville föra krig med USA, så skulle DFFG acceptera det och inte undanhålla dem sitt stöd.
Kvällens föredrag gäller alltså USA. ”USA-imperialismen”. Varför säger man ”det romerska imperiet” men inte ”det amerikanska imperiet” utan ”USA-imperialismen? Karlström tar upp frågan. Med rätta. Han för ett resonemang om det. Men jag kan inte säga att jag begriper vad han säger. Min tolkning är den här: USA-imperiet skiljer sig från de andra imperiebildningarna i historien i det att det är kapitalistiskt. Något i den vägen.
Karlströms föredrag sönderfaller i två delar. Den förra delen känner jag igen. Jag har just bläddrat igenom Karlströms och Romelsjös bok. Det är den. Föredragets första del utgörs helt enkelt av boken. Andra delen har tydligen kommit till nu. När vi sitter i källaren hos Enhetsgruppen håller Ryssland och Kina och deras allierade möte i Kasan i ryska Turkmenistan. Sista anhalten på Karlströms anförande är just BRICS just pågående möte i Kasan.
Karlström säger att en brytpunkt i ”den amerikanska imperialismen” inträffade omkring 1990. Det av amerikansk ”hegemoni” dominerade västliga statssystemet hade befunnit sig i en ekonomisk och politisk kris sedan tidigt på 1970-talet. 1990 föll ett hinder bort. Sovjetsystemet föll i spillror. ”USA-imperialismen” kunde nu på ett helt annat sätt tillåta sig att föra politik med militära medel, med krig. Och det gjorde man, med besked.
Karlström går igenom den långa listan över de amerikanska kriget efter 1990. Amerikanska oppositionella, ”America First”, brukar tala om ”the forever wars”. De evinnerliga krigen. Trump lovade inför valet 2016 att han skulle göra en ände på dem. Krigen fördes på kredit, menade Trump. Statsskuldens explosionsartade tillväxt hade sin orsak i krigen. Och de kunde tydligen aldrig föras framgångsrikt till slut. Trump lovade inför 2016 att han skulle göra slut på de här krigen. Han har ställt ut samma löfte nu, inför 2024 års val.
Att de evinnerliga krigen i hög grad har förts i Mellanöstern till förmån för Israel, det har Trump däremot inte sagt. Det säger inte Karlström heller. Ingen av dem nämner att krigen har kommit till stånd framför allt därför att den judiska påtryckningsindustrin har köpt upp kongressen och påfört alla presidenter efter 2001 sina egna planer, ”Clean Break” etc. Även Trump.
Någon i publiken, en grånad 40-talist, klädd som en ”R-are” i rutig röd flanellskjorta, ifrågasätter Karlström. 1990? Kan det stämma? Än Iran-Irak då? Frågeställaren borde nog ha sagt ”Vietnam då?” istället. Men det säger han alltså inte. Och Karlström svarar inte, som man skulle kunna tänka sig, att Iran-Irak 1980-88 inte var något amerikanskt krig. Det fanns en betydande inblandning på amerikanskt håll, ja till och med anstiftan. Men USA hade den gången inga egna trupper i fält. Men det är alltså inte det Karlström säger. Karlström säger att det är ekonomin som avgör. Lenin har skrivit den bästa framställningen om imperialismen, säger han. Lenin tog fasta på ekonomin, den kapitalistiska ekonomin. Det vill Karlström göra också. Det är ekonomin som frambringar det politiska systemet, inte tvärtom. Inte ideologin. Och man är frestad att tillägga: Inte den judiska påtryckningsindustrin.
Ulf Karlström är en av de bästa i vänstern. En av vänsterns stora personligheter. Att han till sättet snarast är blygsam gör honom verkligen inte mindre som personlighet.
Karlström är saklig och intelligent och självständig. Han har inte bara medhåll på mötet. En 60-talist i publiken bryr sig inte om att ställa någon fråga. Han angriper. Han hävdar att Karlströms positiva bedömning av BRICS, Ryssland och Kina är att se som ”vänsterputinism”. Karlström låter dock inte skrämma sig. Han står på sig. Vänligt med bestämt. Och Karlström får, inom parentes sagt, en belöning för denna sin självständighet gentemot massmedier och det som väl får sägas vara allmän opinion i Sverige i dag redan under mötet. En annan deltagare framhåller att han vill tacka Karlström för en sak. ”Jag för min del sätter stort värde på din ”vänsterputinism”. Det verkar också vara den allmänna meningen på mötet. Det visar sig tillfälligtvis att det inte är Karlström som är ensam. Det är frågeställaren.
Karlström har förstås rätt i att de rätta villkoren måste vara för handen. Ryssland och Kina kan inte resa sig och gå i opposition mot USA-imperiet om de inte har ekonomi som tillåter det. Och militär slagkraft. Givetvis inte. Men det avgörande är inte det utan något annat. Det avgörande är Logos. Gud. Ordning. Förnuft. Språk. Tanke. Medvetenhet. Beslut. Och det är inte den amerikanska kapitalismen som gett upphov till imperiet, dess politik och dess krig. Det är människorna. Kulturen. De personligheter som är kulturens bärare. USA är ett imperium inte därför att det finns kapitalistisk ekonomi i USA utan därför att de engelska puritanerna, den engelska kungamördarna, kom till Nordamerika. De engelska puritanerna var, som E Michael Jones har uttryckt saken, ”satanister”. Och i Nordamerika blev de mördare. Amerikanska satanister avstod från det samgifte med indianerna som franska katoliker redan hade inlett. De begick massakrer istället. Amerikanska satanister poserande som gudstroende satte ockret i system och gav på det sättet upphov till en kapitalistisk hushållning. Amerikanska satanister lockades av den brittiska oligarkin, satanistisk även den, att låta republiken bli imperium. Amerikanska satanister gick i allians med den judiska påtryckningsindustrin, med Alexander Dugins uttryck ”totalitära liberaler”, för att slå ner den även i politisk makt tillväxande katolska folkgruppen på 1960-talet. Och det var de, den satanistiska puritanska eliten, som från 1963 och framåt föstes åt sidan av den judiska påtryckningsindustrin, vilken efter 1990 ensam och oanfäktad avgör hur ”USA-imperialismen” och, tills helt nyligen, världen, ska styras. Vänstern kan och vill inte förstå det här. Inte ens de bästa i vänstern. Vänstern kan inte hålla till godo med Gud fader, Logos och människa som förklaring. Därför sitter vänstern också och uträttar just ingenting att tala om. Vänstern är så mekanisk i sin filosofi att den inget har att säga om vad människor bör göra. Människor har ingen riktig plats i vänsterns politiska föreställningsvärld, inte som personligheter. Vänstern stöter på det sättet människor ifrån sig. Vänstern sitter och väntar på att rätt dialektik i de materiella förhållandena ska uppstå, liksom av sig själv. Det är ingen människa som kan stå ut med en sådan depressiv föreställning om livet och världen, inte i längden.
Om skribenten: Mats Loman
