Satan rider media

Okategoriserade

Expressen och Expo har gjort ett reportage om personer som dött i anslutning till den svenska yttersta högern. 23 mördare listas, följt av det explicita budskapet att man dör om man engagerar sig för någon typ av nationalism. Något eget ansvar för situationen tar man förstås inte.

I

Alla som följt min blogg eller mina aktiviteter överlag vet att jag inte direkt är någon större vän av nazismen. Det är för mig smått obegripligt varför man skulle välja att definiera sig som nationalsocialist, och varför denna åskådning skulle vara ett hållbart politiskt alternativ i dagsläget. Jag har även vid flera tillfällen diskuterat vilka element som egentligen lockas till "rörelsen", och varför det ligger till på det viset.

Med detta sagt är det inte utan en känsla av obehag jag läser Expressens reportage om svensk "nynazism". Man publicerar en lista på 23 personer, mer eller mindre (oftast helt uppenbarligen mindre) knutna till olika "nationella" organisationer, som dömts för mord. Till och med av expressens egen lista framgår det med all önskvärd tydlighet att det handlar dels om tungt kriminella, och dels om människor med grava psykiska problem. En "psykiater" (till skillnad från en psykiatriker, får man väl förmoda, även om felet faktiskt rättas till i brödtexten) vet berätta att det handlar om en kombination av våldsideologi och föreliggande sociala problem. Med andra ord är det inte, som expressen hävdar, fråga om någon "rörelse som fostrar mördare", utan om kriminella och psykiskt störda som dras till rörelsen ifråga.

Här kan det tyckas som att olika organisationer borde ägna sig rätt rejält åt självrannsakan vad är det som gör att missbrukare, våldsbrottslingar och rena psykopater söker sig till nationalismen? Det har jag själv efterlyst vid några tillfällen, även om jag brukar hålla mig utanför verksamheter jag inte har att göra med. Men egentligen är det ju faktiskt inte alls det detta handlar om för inga svenska "högerextrema" organisationer, nationalsocialistiska eller inte, har ett sådant inflytande i samhället att de kan definiera vilka som ska lockas till dem. Det har däremot media, och det är här själva knäckfrågan finns.

Oavsett min värdering av nazismen som samtida fenomen kan jag inte annat än med kraft tillstå att den mediala och populärkulturella framställningen av densamma är fullständigt absurd. Idel sadistiska, brutala skinnskallar som drar runt på gator och torg för att sparka ner invandrare i dokumentärer om den så kallade "vit makt"-rörelsen gör man inte skillnad på rena knarklangaroperationer i stil med amerikanska "Nazi Low-Riders" och partier som NPD eller Nationaldemokraterna. Våldsamma män med totalt ogenomtänkta åsikter, som dock av naturliga orsaker tjänar ypperligt som förebilder åt tonårspojkar och labila som helt och hållet saknar något autentiskt politiskt intresse. Den här bilden är inte följden av någon propaganda eller aktiv självdefinition av "högerextrema" grupper – tvärtom är det till stor del fråga om en medial konstruktion. Fråga vilken skinnbula som helst som var med när det "begav sig" överraskande många kommer att uppge filmer som "Romper Stomper" som en huvudsaklig inspiration i sina tonår. Flygblad och propaganda åsido en stor del av den rekrytering som sker, sker genom att yngre personer på jakt efter identitet inspireras av att läsa kvällspressens skitreportage, och sedan försöka efterapa den beskrivning de ser en beskrivning som lovar befrielse från trakasserier av "ungdomsgäng", och revolt mot gamla förkrympta 68-lärares hjärndöda dogmatik. Eller helt enkelt en chans att slåss.

II

Den norska dokumentären Satan rir media talar om hur ett litet antal norska tidningar i sin behandling av den ursprungligen försvinnande lilla blackmetal-scenen i Oslo och Bergen lyckades propellera musikstilen, och de kyrkbränder och mord som följde i dess spår, till nästan oanade höjder. Genom att rapportera om "satanister", genom att framhålla hur "farliga" dessa individer var och överhuvudtaget vända fokus mot en skuggbild man i stort sett skapat själv, bidrog man själv till att sprida fenomenet till globala nivåer. Vilket visserligen gav upphov till en hel del bra musik, och ibland till och med några riktigt vettiga och kritiska individer, men också till vågor av kyrkbränder och kriminella handlingar över halva planeten. Och det är bara ett av många exempel. Hur många tror att MC-gängen kunnat växa till den storlek de har idag, om inte reportage, nyhetsartiklar och dokumentärer låtit meddela att det inte finns några farligare, tuffare och manligare karaktärer i landet? Minns någon hip-hop-helvetet i USA på 90-talet där diverse "afro-amerikaner" blåste skallen av varandra till höger och vänster efter att pressen valt att blåsa upp någon sorts pseudokonflikt mellan "east coast" och "west coast" till mordiska proportioner? Poängen här är alltså inte bara att medial exponering underlättar rekrytering till alla möjliga typer av verksamheter (det säger sig självt), utan att typen av exponering också påverkar typen av folk som söker sig till vissa verksamheter. Om vissa nationalistiska organisationer på 90-talet ägnade sig åt att sprida brutal, vulgär hatpropaganda och uppmuntra till våld mot invandrare och bögar, torde detta inte haft ens hälften så stor betydelse som de stora tidningarnas sensationreportage om detsamma.

I sin iver att smutskasta allt ”högerextremt” har massmedia skapat en helt egen typ av ”nazism”, ofta inte så värst organiserad, oftast närmast opolitisk. Det kan man också se i de flesta fall när det kommer till de mördare som listas av Expressen – det handlar om ”stödmedlemmar” eller folk med ”kopplingar” till det ena eller det andra. Ändå har de anammat attribut från en ”nazism” de med allra största sannolikhet fått sin bild av från massmedia – en bild som varit lockande, och som de sedan själva reproducerat. Att diverse könsneutrala "analytiker" i anslutning till medias taskigt dolda våldsromantik sitter och fördömer våld och mord har mycket lite effekt på 17-18-åringar på jakt efter identitet vare sig de finner den som satanister, MC-kriminella, "gangstas" eller "högerextremister".

Media föder sig själv genom att piska upp destruktivitet, genom att sprida skit i samhället. Och medan tidningarna gråter krokodiltårar över personer som dött i anslutning till subkulturer de själva varit instrumentella i att skapa och formulera, genom sin egen journalistik, är det inte utan att man undrar om alla inblandade verkligen är så dumma som de gör sig. Expo, som av uteslutande taktiska själ slutligen klippt alla band till den  militanta och brutala "antifascism" man ursprungligen levde i symbios med, borde inte vara omedvetna om det här sambandet. Man är sannolikt synnerligen nöjd med att kriminella och missbrukare genom medias locktoner dras till den för dem rent politiskt farliga högerkanten, och sedan dödar eller dör på vidriga vis. Detta leder till möjligheten att fortsätta knyta vissa typer av åsikter till beteende som i sig självt inte har det minsta med åsikterna själva att göra, vilket förstås är hela målet med Expos verksamhet. Och med Expressens.