Herbert Marcuse hade under 1960-talet fått stort inflytande över den västerländska studentrörelsern. Marcuse var en skicklig marknadsförare för sina idéer och hade med tiden blivit känd hos den unga publik som växte upp efter andra världskriget. Det var under detta decennium som den kulturmarxistiska revolutionen skulle börja ta fart på allvar. Under 60- och 70-talet fick världen uppleva flera kulturrevolutioner; i Iran, i Kina och en mjukare revolution Väst, den sistnämnda med USA som bas. I USA hade emellertid Marcuses idéer svårt att få fotfäste utanför universitetsvärlden. För de flesta var fortfarande den kristna, amerikanska frihetsideologin mer lockande än marxismens egalitära totalitärism. Enligt Andrew Breitbart behövde Marcuse någonting som kunde röja denna ideologi ur vägen.
Han fann detta ”någonting” i idéen om repressiv tolerans, mer känd som politisk korrekthet. Marcuse ansåg att vägen till segern var att låta ”icke-dominerande” idéer florera samtidigt som ”dominerande” idéer skulle bemötas med intolerans. Med andra ord sträckte sig Marcuses tolerans endast till den egna rörelsen. Du som läser detta kanske känner igen dessa idéer från ett annat begrepp kallat tolkningsföreträde. Genom att låta minoriteter av olika slag ha ”företräde” när det kommer till att tolka en händelse eller en situation, baserat på deras tillhörighet, kan dessa forma diskursen och därmed svaren. Så länge minoriteterna har tolkningsföreträde inom sina respektive områden är därmed varje dominerande idé dömd att förlora debatten. Detta låg helt i linje med kulturmarxismens idé om samhällets nya konfliktlinje mellan ”förtryckare” och ”förtryckta”. Marcuse hade nu hittat det verktyg han behövde för att börja smula sönder det traditionella majoritetssamhället genom att successivt försöka införa minoritetsvälde.
Grunden till maktövertagandet var lagd. Dock förklarar inte heller den politiska korrektheten i detalj hur maktövertagandet gick till. Nej, något saknades. Breitbart frågar sig i sitt sjätte kapitel av Righteous Indignation:
”How did Frankfurt School philosophy, which is obviously complicated stuff, become a mass psychosis? How did this outsider’s philosophy penetrate our hearts and our minds? How did the complex, which was a huge philosophical system designed to take America head-on, recede into the background so much that a few decades later, we can’t even recognize that it exists”
Breitbart hade rätt. Varför är det så få människor som är medvetna om att världshistoriens kanske största revolution ägt rum i modern tid? Hur lyckades dessa människor, helt osynligt, förändra hela det västerländska samhället till en grad att vi inte ens reflekterar över att det skett en förändring? Hur genomfördes egentligen denna osynliga revolution i praktiken? Hur gick den kulturmarxistiska filosofin från att endast vara radikala idéer hos USA:s studenter till att bli så dominerande att de mer eller mindre blivit aspekter av varje del av det kulturella och politiska livet? Jag hade själv svårt att besvara denna fråga tills jag fann det som troligen är nyckeln till detta mysterium; Saul Alinsky och dennes verk Rules for Radicals från 1971.
Saul Alinsky är, utöver skapandet av Rules for Radicals, känd för att ha gjort karriär som ”community organizer” (grupporganisatör) inom USA:s afro-amerikanska ghetton. Det som skiljde Alinskys arbetssätt från Marcuses var att Alinsky föredrog att arbeta ”undercover”, i det dolda, i det tysta, medan Marcuse var mycket mer öppen med sina intentioner och i sitt tillvägagångssätt. På ett ideologiskt plan var däremot de båda herrarna identiska. Det skulle dock visa sig vara Alinskys taktik som var den bästa.
Alinskys mål med Rules for Radicals var att skapa en ”… guide for future community organizers to use in uniting low-income communities, or ”Have-Nots”, in order for them to gain social, political, legal, and economic power”. Hans verk har influerat många människor som viljat påverka samhället, inte minst anhängarna av kulturmarxismens tänkare. Verket är uppdelat i tio kapitel där Alinsky går igenom sina 13 ”regler” för hur en grupp/samhälle skall uppnå social, politisk och ekonomisk makt. Alinskys tankar kring politisk kamp blev särskilt populära hos USA:s vänsterstudenter som sedermera använde sig av just hans idéer under deras marsch genom institutionerna.
Dessa är reglerna som Alinsky lyfte fram i sin bok:
1.
Enligt Alinsky handlar inte makt bara om vad du har utan också om vad fienden tror att du har. Ge gärna din motståndare felaktig information i syfte att vilseleda. Alinsky utvecklar tanken om makt vidare och konstaterar att makt kommer ifrån två källor, pengar och människor. De som inte har pengar (Alinsky benämner dessa som ”Have-Nots”) måste bygga makt ”från kött och blod”. Alternativmedia är ett typexempel på denna sanning. Samtidigt som opinionssidor som Politism är helt och hållet beroende av stora summor pengar från Aftonbladet och LO växer alternativa medier utan nästan några som helsta resurser. Framgång handlar alltså mer om mänskligt engagemang än om ekonomiska resurser. Ett liknande exempel är Trumps seger i det republikanska primärvalet trotts att kandidater som Jeb Bush hade avsevärt större ekonomiska resurser. Visst, pengar underlättar så klart det politiska arbetet men det mänskliga engagemanget är uppenbart en förutsättning för att pengarna skall ”fungera” överhuvudtaget. Pengar kan användas som respirator, men inte till mycket mer om det inte finns verklig drivkraft hos människorna bakom.
2.
Enligt Alinsky skall man aldrig agera utanför sitt egna expertisområde. Trygghet är i sig själv är ett egenvärde som gör dig starkare. Specialisera dig på det du är bra på och brinner för. Och stanna där! ”Predika aldrig abort inför en katolsk präst eller griskött inför judar.”. Slösa inte tid och energi på att försöka vinna på motståndarens egen planhalva, utanför din zon av säkerhet, det fungerar inte. Ett exempel på detta är när Sverigedemokraterna predikar om s.k ”antirasism” och tror att det kommer att få deras motståndare att ändra uppfattning om dem. Det kanske är opinionsmässigt opportunt på kortsikt men kommer att göra att vi i framtiden riskerar att förlora idédebatten.
3.
Få din fiende att göra exakt det man själv inte skall göra, nämligen att gå utanför ramen för sin kompetens. Här har Sverigedemokraterna gjort ett bättre jobb. De har lyckats få ”7-klövern” att överträda deras zoner, där de ”äger” sina respektive frågor, och istället fått dem att fokusera på migrationsfrågor, där SD:s kompetens finns. Bra jobbat SD!
4.
Gör så att motståndaren inte kan leva upp till sina egna regler. Exempel från Wikipedias sida om Rules for Radicals: ”If the rule is that every letter gets a reply, send 30,000 letters”. Få dina fiender att falla på sina egna regler. Hitta ett löfte hos din motståndare som inte är skalbart uppåt (exempelvis att besvara 30,000 brev) och använd det till din fördel.
5.
Att förlöjliga din fiende är det bästa vapnet. Humor får människor att skratta och har en irrationell förmåga att faktiskt övertyga människor (meme-magi). Den amerikanska Alt-right-rörelsen har varit duktig på att tillämpa denna regel genom att helt enkelt använda digitala plattformar som 4chan och 9gag till att förlöjliga sina motståndare och deras idéer genom memer. Humor är svårt att försvara sig emot och har därmed visat sig vara ett effektivt vapen under den amerikanska presidentvalskampanjen.
6.
En bra taktik är en som följarna gillar. Memer är ännu en gång ett exempel på detta. De som producerar dessa memer gör det för att de tycker att det är roligt. Oavsett vilken typ av aktivism det handlar om så säger det säg självt att en kul aktivism är bättre än en tråkig. En aktivism som följarna uppskattar är en aktivism som de gärna gör om.
7.
”A tactic that drags on too long becomes a drag”. Alinsky rekommenderar att man emellanåt byter taktik för att komma framåt. Taktiker är ofta baserade på ett samtida sammanhang och måste därmed bytas ut emellanåt. Meme-kulturen kommer inte att fungera för alltid utan kan i framtiden behöva bytas ut mot annan typ av satir.
8.
Ligg på! Minska aldrig på trycket. Få oppositionen ur balans med hjälp av nya knep och tilltag. När det kommer till att aldrig minska på trycket har vänstern varit duktig då de outtröttligt har flyttat fram sina positioner även när de nått nya segrar, en situation som skulle få många att börja slappna av.
9.
Hotet om X är oftast mer skräckinjagande än X självt. Här har vänstern också varit duktig. Genom att statuera exempel mot meningsmotståndare med både våldsamma och stigmatiserande metoder har många skrämts till tystnad. Ofta får fantasier och uppmålade scenarier större konsekvenser än den påstådda konsekvensen självt.
10.
”The major premise for tactics is the development of operations that will maintain a constant pressure upon the opposition”. Om jag tolkar detta rätt så menar Alinsky att avgörande för att lyckas är att sätta såpass hård press på sina motståndare att de tar till överdrivna åtgärder, ungefär som vänstern gjorde under hela Donald Trumps presidentvalskampanj samt efterföljande installation. Steve Banon kan sin Alinsky!
11.
”If you push a negative hard enough, it will push through and become a positive”. Alinsky tar upp Gandhis passiva motstånd mot britterna som ett exempel på att våldsamheter är kontraproduktiva och istället ger fienden sympatier från allmänheten. Allmänheten sympatiserar ofta med den som är en ”underdog”. Gandhi utnyttjade britternas stolthet till sin fördel i frihetskampen. Detsamma gäller människor som använder sin yttrandefrihet för att propagera för censur och annan minskad yttrandefrihet.
12.
Ha alltid ett konstruktivt alternativ till motståndarens. Låt aldrig motståndaren vinna därför att ditt alternativ inte lyckades lösa problemen. Möjligen lättare sagt än gjort men i alla fall ett viktigt påpekande.
13.
”Pick the target, freeze it, personalize it, and polarize it”. Enligt Alinsky bör man kapa motståndarens stöttepelare och sedan ”isolera” målet från sympatier från andra. Man bör gå på privatpersoner snarare än institutioner då dessa är enklare att angripa. Privatpersoner tar stryk snabbare än institutioner. Denna regel har praktiserats oändligt många gånger av vår journalistkår. De hittar sitt ”mål” och hänger sedan ut det i media genom en hårdvinklad artikel i syfte att svartmåla ”målet”. ”Målet” riskerar sedan att förlora sitt anseende, jobb, familj, relationer och få besök av extremvänstern. En mycket effektiv arbetsmetod. Alinskys 13:e regel fungerade också bra som arbetsmetod ihop med Marcuses politiska korrekthet.
Alinskys tankar var det regelverk som vänstern arbetade utifrån när det breddade sin följarbas från mestadels studenter till att även inkludera folk från medelklassen. Alinsky gjorde detta genom att se till att vänstern jobbade inifrån istället för öppet och konfrontativt. Som pragmatisk marxist ansåg han att hans ideologiska fränder borde se världen som den är och inte som den borde vara, något som dagens vänster helt frångått. Därav var aldrig hans intention att frambringa en världsrevolution då detta var orealistiskt.
Han ansåg att marxister skulle använda ”folkets språk”. Den akademiska vänstern skulle anpassa sin retorik efter de stora massorna. Med slagord som ”hopp” och ”förändring” ville Alinsky, i likhet med de andra kulturmarxisterna, avlägsna status quo ur massans medvetande och istället få den att ifrågasätta rådande normer och system. Låter retoriken bekant från en viss f.d president?
Alinsky ansåg också att målen helgar medlen, att det viktigaste inte var att spela efter reglerna utan att vinna. Därav vänsterns hycklande inställning i många frågor (ex: islam vs feminism) och dess våldsanvändning mot meningsmotståndare. Tesen bygger på en renodlad värderelativism, vilket gjort det svårt för högern att på ett effektivt sätt angripa vänstern. Högern har en moralisk kod att följa som begränsar dess manövreringsutrymme medan vänstern inte har någon moraliska kod och kan därmed agera i princip hursomhelst. Alinsky förespråkade inga gränser för den politiska kampen, det vara bara segern som räknades.
Alinskys regler är beprövade och vissa av dem bör utan tvekan användas av högern för att nå framgång. När segern är vunnen gäller det dock att aldrig slappna av och tro att arbetet är över. Nej, kampen för att hålla den traditionalistiska elden levande kommer för alltid att pågå. Dagen då vi slutar att kämpa är vi dömda att gå under. Andrew Breitbart kommenterar bittert vänsterns kulturella maktövertagande så här:
”We sleept when the other side armed and while we snoozed they secretly stole away our defensive weaponry, our allegiance to the Constitution, and to freedom of speech and opinion. It was only when they fired the first shots over our bow that we noticed we were unarmed and that they had weaponized the cloudy bacteria of their philosophy into full borde ideological anthrax, ready to deploy on a moment´s notice”
Konservativa krafter har de senaste decennierna enbart bekämpat vänstern på den politiska arenan och aldrig på den kulturella, vilket har straffat sig.
Gästskribenten driver bloggen The Swedish Paleocon, och går också att följa på Twitter. Ett av bloggens syften är att förmedla Pat Buchanans budskap till en svensk publik.
Om skribenten: Gästskribent
