När man illbligar omgivningen i ögonen och väser att musiken var bättre förr bemöts man förutom blickar av obehag inte sällan av invändningen att det beror på att man själv var yngre då och förknippar ungdomens roligheter med deras bakgrundsmusik. Föga torde man då ana att man har vetenskapen på sin sida, musiken var bättre förr. Eller i varje fall mer komplex.
Den alltid givande Steve Sailer har om detta skrivit artikeln What’s the 21st Century’s Worst Hit Song? The Dumbing Down of Pop Melodies 1950-2022, där han tar upp några studier av hur musiken blivit mindre kreativ och mindre komplex. Sailer skriver bland annat att ”a new study that reviewed Billboard hits from the past 73 years found a steady simplification of rhythm and pitch” och ”computational musicologists at Queen Mary University of London has found that vocal melodies in popular music have become much less complex over time”. Artikeln är komplett med grafer och länkar till några av 2000-talets rent musikologiskt sämsta låtar, bland annat 50 Cent, Post Malone och Trap Queen dyker upp (vänner av Fitty och Postis kan här invända att komplexitet inte alltid är allt). Några av de bästa tas också upp, där stöter vi bland annat på Wings och Elvis. Intressant är att författarna till en studie Sailer hänvisar till försökt identifiera tre brytpunkter eller ”revolutioner”, då musikens komplexitet sjunkit, de daterar dem till 1975, 1996 och 2000.
Sailer misstänker att det snarare än tydliga revolutioner rör sig om en gradvis försämring, hans förklaring till den är att antalet verkligt kompetenta musiker minskat. Det är en rimlig delförklaring, många av de musikaliskt begåvade som under 1980-talet skulle ha bildat ett band med sina vänner såg sig under 2000-talet istället tvingade att komponera sin musik själva. Till Sailers förklaring kan man lägga att samhället och kulturen rent generellt fördummats under perioden, och att kulturindustrins outtalade agendor och preferenser bidragit till processen. Hamilton och Pearce tar också upp Mark Fishers förklaring till den minskade komplexiteten, ”we are overwhelmed with the rapid pace of modern culture and technological progress and therefore do not have the mental capacity to enjoy or create truly complex or novel art”. Varken den demografiska eller teknologiska förändringen har varit gynnsam för musikalisk komplexitet.
Intressant i sammanhanget är även låttexternas förändring. En studie av Emilia Parada-Cabaleiro, Maximilian Mayerl, Stefan Brandl, Marcin Skowron, Markus Schedl, Elisabeth Lex och Eva Zangerle betitlad Song lyrics have become simpler and more repetitive over the last five decades fann att texterna de senaste 50 åren blivit simplare, mer repetitiva, mer egocentriska och mer negativa. Studien visade bland annat ”a decline in vocabulary richness for some specific genres, i.e., rap and R&B, and.. a general increase in repetitiveness for all the evaluated musical styles”. Slutsatserna är inte unika, artikelförfattarna nämner ett flertal studier som visar att texterna blivit simplare avseende ”vocabulary richness, readability, complexity, and the number of repeated lines”, liksom att de blivit mer negativa och mer fokuserade på sex. Intressant är annars att olika musikgenrers lyssnare har olika fokus, intresset för texterna är störst inom rap, rock och country. Rockkonsumenter föredrar relativt sett äldre låtar medan countrykonnässörer är mer förtjusta i nya.
Betraktar man den rent musikologiska förändringen för sig är Sailers förklaring bestickande, betraktar man den mot bakgrund av att även texterna förenklats framstår den snarare som en delförklaring. Det handlar om en genomgående process av förenkling, av förlorad komplexitet. Sailers intresse för IQ-studier ger en delförklaring till den, samhället har blivit dummare. Men det handlar inte enbart om en genotypisk förändring, Fisher påminner oss om att ”the rapid pace of modern culture and technological progress” också spelar in. Djupdimensionen och komplexiteten blir lidande när allt fragmenteras. Man kan samtidigt fråga sig vad det är för känslor den samtida musiken förmedlar. Evola använde begreppet ”race of spirit” för att särskilja ett antal förhållningssätt till världen. Mycket, men inte allt, som musikindustrin förmedlar karaktäriseras av i bästa fall infantila och materialistiska attityder, känslolägen och texter. De ”races of sprit” de motsvarar rör sig mellan det ktoniska eller telluriska och, ibland, det titaniska, men även inom dessa kan man ofta identifiera en kvalitativ förlust. Tydlig här är förlusten av vitalitet, komplexitet och transcendens. Minst lika viktigt som att konstatera detta är givetvis att skapa, hitta och gynna alternativ. Aristoteles konstaterade att ”musik har makten att forma karaktär”, det gäller både för individer och samhällen. Primitiv musik och infantila texter konsumeras därför på egen risk, man kan stöpas i en form man egentligen inte önskar.
Vidare läsning
Steve Sailer – What’s the 21st Century’s Worst Hit Song? The Dumbing Down of Pop Melodies 1950-2022
Trajectories and revolutions in popular melody based on U.S. charts from 1950 to 2023
Song lyrics have become simpler and more repetitive over the last five decades
Lästips: Mot poptimismen
Cyril Scott om musik och samhälle
Om skribenten: Joakim Andersen
