Massiva bondeprotester lamslår sedan en veckas tid delar av Tyskland, konvojer med tusentals traktorer har intagit landets symboliska centrum. Bland annat har mängder av lantbrukare och andra samlats vid Brandenburger Tor för att visa sitt missnöje med den sittande mitten-vänsterregeringen. Det som pågår är av samtidshistoriskt intresse, även om det fått begränsat utrymme i etablerad media. I flera avseenden påminner händelserna i Tyskland oss om bondeprotesterna i Nederländerna 2022, om vilka vi skrev i Det holländska bondeupproret. Samtidigt finns det skillnader.
I båda länderna handlar det om klasskamp, inte så mycket i den marxska betydelsen som i den post-marxska och med högern mer lättförenliga mening som Samuel Francis utvecklade i postumt utgivna Leviathan & It’s Enemies. Konflikten står då mellan manageriella skikt, byråkrater i såväl offentlig som privat sektor, på den ena sidan och ”vanligt folk” på den andra. Denna aspekt av konflikten är den populistiska, intressemotsättningen mellan folk och etablissemang. Här finns en ekonomisk faktor, bönderna reagerar på att regeringen planerar minska skattelättnader på deras drivmedel. Det finns också en politisk-ekonomisk faktor, bönderna reagerar på ett snårigt och svåröverskådligt regelverk. En intressant skillnad mellan Nederländerna och Tyskland tycks vara att bönderna i Tyskland än så länge företräds av organisationer med ena benet i etablissemanget, i Nederländerna fanns ett tydligare inslag av ”vilda strejker”.
Missnöjet med regeringen förenar samtidigt de tyska bönderna med folket i gemen, många har drabbats av bland annat ekonomiska åtstramningar. Det innebär att stödet för bönderna är betydande, många ser dem som representanter för folket i stort och hejar på dem eller bjuder dem på kaffe. En opinionsundersökning visade att 81% av de tillfrågade hade förståelse för böndernas protester. Störst var stödet i AfD, Alternativ för Tyskland, med 98%, men även bland socialdemokraternas och de grönas väljare var stödet betydande (70 respektive 61%). Protesterna sammanfaller med ett rekordlågt stöd för den sittande regeringen, enligt en annan opinionsundersökning är tre av fyra tyska väljare missnöjda med den. Detta är den nationella aspekten.
Vid sidan av ekonomiska faktorer finns det en immateriell aspekt. Bönderna uttrycker dels en äldre syn på förhållandet mellan land och lantbruk, med plakat som ”stirbt der Bauer stirbt das Land” (”dör bonden så dör landet”). Det handlar om en både upplevd och högst reell marginalisering i den offentliga berättelsen som numera handlar om helt andra grupper än landsbygdens invånare. Det idékomplex bönderna uttrycker återfinns traditionellt oftare till höger, där landsbygden ses som nationens hjärta. Givet lantbrukets industriella tendenser är det inte en alldeles oproblematisk relation, men lantbrukare som folkets symboliska och politiska representanter är en intressant och något oväntad utveckling. Detta särskilt när det äger rum i Tyskland, Europas hjärta i betydligt mer än geografisk mening. Detta är höger- eller rentav djuphögeraspekten på protesterna, även om den än så länge mest kan anas.
Detta tycks oavsett vilket anas även av etablissemanget, snart sagt varje artikel om protesterna innehåller obligatoriska, ofta återanvända, stycken om ”far-right concerns”, ”högerextremister” som försöker ”infiltrera” demonstrationerna et cetera. Dessa stycken uttrycker etablissemangets neuroser, de är samtidigt invanda realpolitiska verktyg riktade mot vanligt folks missnöje och åsikter. Det senare är många numera medvetna om, en deltagare uttryckte att det var ett fult trick att klumpa ihop dem med extremister bara för att de är missnöjda med den vänster-gröna regeringen. Värt att notera är dock att under protester av detta slag inser många deltagare att ”högerextremister” är en artificiell kategori, AfD-väljare och andra är inte nödvändigtvis annorlunda än andra vanliga medborgare som fått nog av den förda politiken. Intressant i sammanhanget är för övrigt att AfD å ena sidan röstat för just den politik bönderna vänder sig mot, å andra sidan stödjer protesterna. Samtidigt ska demonstrationernas betydelse givetvis inte överdrivas. I Nederländerna vann bondepartiet BBB betydande valframgångar efter 2022, delvis genom att ta väljare från andra högerpartier. Men demonstrationernas betydelse ska heller inte betraktas isolerat från samtidshistorien, detta är ett led i en långvarig, pågående konflikt där ena sidan blir alltmer medveten om konfliktlinjerna och allt vanare vid att rent fysiskt inta maktens symboliska centra. Det sistnämnda kan föra tankarna till medeltidens bondeuppror, det förstnämnda gör det däremot inte. Förutsättningarna är andra idag, på både gott och ont, vilket innebär att den historiska cykeln, där bondeuppror blossar upp och slås ner, inte nödvändigtvis kommer upprepas nu. För detta talar inte minst det faktum att de populistiska, nationella och högeranknutna aspekterna i hög grad sammanfaller.
Om skribenten: Joakim Andersen
