Den rumänske religionsvetaren Mircea Eliade (1907-1986) är givande både för akademiker och civilisationskritiker, det senare inte minst eftersom hans kritik utgår från ett högerperspektiv. I ungdomen hade han stått nationalistiska Järngardet nära och i exilen rörde han sig bland annat kring Evola, Dumezil, Bataille och Carl Jungs Eranoskrets. Hans civilisationskritik utgår från omfattande kunskaper om historiska samhällen och kulturer, vilket med kraft demonstrerar hur avvikande det moderna Väst blivit. Inte minst saknas det här något som jämförelser med andra kulturer visar är allmänmänskligt, den mytiska dimensionen, dess frånvaro fylls med pseudo-myter, manier och ohälsa.
Eliade skrev initierat och spännande om allt från initiering och smeder till shamaner och den eviga återkomsten. Ett intressant verk är Zalmoxis – The Vanishing God. Det är en samling av artiklar, ”Comparative Studies in the Religions and Folklore of Dacia and Eastern Europe”. Religionshistoriskt förenas de av intresset för religiösa skapelser som saknar skrivna uttryck och, ofta, kronologiska kriterier. Eliade skrev att han i studierna av rumänsk folklore ofta stötte på liknande metodologiska problem som i studierna av ”primitiva” folk. Samtidigt var han medveten om hur fruktbart mötet med arkaiska religiösa värden kunde vara för den moderna människan, ”these universes of archaic spiritual values will enrich the Western world in other ways than by adding to its vocabulary (mana, tabu , totem etc.) or to the history of social structures”. Här känner vi igen Eliade som civilisationskritiker, mån om att påminna den moderna människan om vad hon förlorat. En intressant röd tråd i Zalmoxis är dessutom, givet att artiklarna rör sig kring Eliades fosterland, ansatsen att identifiera aspekter av folksjälen. Han var väl medveten om att geto-dakernas religiösa värld inte nödvändigtvis motsvarar den vi finner i rumänsk folklore rakt av, men ansatsen är fruktbar och kan med fördel tillämpas även på det svenska.
I inledande The Dacians and Wolves fann Eliade att rumänerna är ett vargfolk. Många indo-europeiska stammar identifierade sig med vargen, bland annat genom etniska namn som daoi/daker, hyrkanoi, orkoi och hirpi sorani. Kopplingen till de kultiska mannaförbund där vargen ofta spelade en central roll är tydlig. Ibland tycks det ha rört sig om att hela stammar övertog vargnamnet från dessa förbund, ibland om att mannaförbund erövrade andra grupper och gav dem sitt namn. Det är fängslande läsning, men sannolikt inga nyheter för Motpols läsare. Eliade summerade det hela med orden ”the essential part of the military initiation consisted in ritually transforming the young warrior into some species of predatory wild animal. It was not solely a matter of courage, physical strength, or endurance, but “of a magico-religious experience that radically changed the young warrior’s mode of being. He had to transmute his humanity by an access of aggressive and terrifying fury that made him like a raging carnivore.”
Eliade fann att rumänerna var ett vargfolk i tre avseenden. De härstammade från dakerna, vilka erövrats av de romare som i sin tur härstammade från Remus och Romulus (”the sons of the wolf-god Mars, suckled and brought up by the she-wolf of the Capitol”). Endast ett sådant folk kunde assimilera dakerna. Det moderna Rumänien föddes sedan som följd av att Genghis Khan och hans ättlingar invaderade dako-romarnas länder, här finner vi återigen vargmyten (”the genealogical myth of the Genghis-Khanides proclaims that their ancestor was a gray wolf that came down from Heaven and coupled with a doe”).
Avsnittet om Zalmoxis är intressant även det, Eliade jämförde bland annat hans kult både med initieringsmysterier i stil med de eleusinska och med shamanism. Han tog upp bland annat själens odödlighet, grottsymbolik, katabasis, odödlighet, Pytagoras, björngudar, Jordanes, förväxlingen av geter och goter, och spår av shamanism i det gamla Grekland. Fascinerande här är inte minst hur shamanen som gestalt delvis dyker upp i berättelserna om filosofer som Parmenides och Pytagoras. Eliades slutsats var dock att Zalmoxis snarare var en representant för mysterierna än shamanerna. Han tog också upp hur Zalmoxis snabbt assimilerades av Kristus, logiskt givet de stora likheterna mellan de båda gestalterna. Andra figurer levde kvar in i modern tid i rumänsk folklore, men Zalmoxis försvann nästan helt. Åtminstone tills en nationell renässans i modern tid återupplivade den inhemska arketypen, ”always and everywhere Zalmoxis is revivified because he incarnates the religious genius of the Daco-Getae, because, in the last analysis, he represents the spirituality of the “autochthons,” of the almost mythical ancestors conquered and assimilated by the Romans”. Förenandet av religiös och världslig makt kan här för övrigt ses som en röd tråd, ett nationellt särdrag, från dakisk tid till Järngardet och Ceausescu.
Ett religionshistoriskt spännande kapitel tar upp en skapelsemyt som återkommit bland annat hos rumäner, bulgarer, ryssar, polacker och transsylvanska romer, men också hos flera asiatiska och nordamerikanska folk. Världen är täckt av vatten, Gud och Djävulen möts och Djävulen hämtar lera från havsbotten. I några versioner av myten försöker han sedan dränka en sovande Gud genom att rulla ner honom i vattnet, men istället växer landmassan. I andra, mindre dualistiska, versioner är det istället en fågel som hjälper Gud under skapelseprocessen. I flera varianter är Gud därefter oväntat passiv, och behöver hjälp att slutföra skapelsen. Eliade spårade här ett släktskap med den tämligen avlägsna himmelsguden, en deus otiosus, hos flera eurasiska folk. Det kunde i ett kristet samhälle även skilja Skaparen från inslag i skapelsen som ondska och synd, ”God’s distance is directly justified by mankind’s depravity. God withdraws to Heaven because men have chosen evil and sin.” Eliade fann även att detta tycks vara en uråldrig myt, som nått både Nordamerika och Europa. Inte sällan influerad av iransk dualism, där Djävulen ersatt Guds hjälpreda i djurhamn.
Ett intressant avsnitt i Zalmoxis berör hur furst Dragos grundade Moldavien som följd av en jakt på en uroxe, en version av myter om rituell jakt och djurguider. Bland annat var det ett vilt djur som visade vandalerna vägen över Gibraltar, på liknande vis fann hunnerna vägen till mer civiliserade jaktmarker bortom träsken. Eliade tog här även upp hjortens och tjurens symbolik. I andra kapitel tog han upp alrunan, klosterbyggen, rumänsk shamanism och den viktiga Mioritaballaden. Den sistnämnda är mycket populär bland rumäner, Eliade menade att den uttrycker folksjälen (”we are in the presence of a still living creation of the folk, which touches the folk soul like no other; in other words, there is a total and spontaneous “adherence” of the Romanian people to the poetic beauties and the symbolism of the ballad”). Han tog i kapitlet om Miorita även upp det han kallade kosmisk kristendom, en sydosteuropeisk version av tron.
Sammantaget är det som vanligt synnerligen läsvärt. Vissa avsnitt kan vara mer relevanta än andra, själv har jag mer utbyte av kapitlen om vargfolket och skapelsemyten, men Eliade är intressant oavsett vad han skrev om. Ansatsen att utforska den rumänska folksjälen genom studier av både daker och folklore är inspirerande och kan ge ledtrådar för den som vill göra något liknande med den svenska.
Mer Eliade
Mircea Eliade – The Forge and the Crucible
Mircea Eliade och mytens betydelse
Mircea Eliade – Indo-europeisk shamanism
Mircea Eliade/The Sacred and the Profane
Mircea Eliade och Myten om den eviga återkomsten
Mircea Eliade – Youth without youth
Om skribenten: Joakim Andersen
