Nicolás Gómez Dávila (1913-1994) har kallats en colombiansk Nietzsche. Förutom i sitt hemland har han kommit att bli mest känd i den tyskspråkiga världen, och i Colombia är han väl ansedd. Hans landsman, nobelpristagaren Gabriel Garía Márquez, har bland annat sagt att ”om jag inte varit kommunist hade jag tänkt fullständigt som Gómez Dávila”, författaren Álvaro Mutis tillhörde hans livslånga vänner. Dávila föddes in i den spanskättade colombianska överklassen, och hans yrkesliv begränsade sig till att någon gång varje vecka besöka familjens företag under en kvart. Resten av sin tid spenderade han med familj och vänner, bland annat var han en mycket aktiv polospelare. Dávila, eller ”don Colacho” som han kallades av sina vänner, var också en bibliofil av rang, och samlade gradvis ett privat bibliotek med mer än 30,000 böcker. Trots att flera colombianska högerpolitiker var hans vänner avböjde han också alla erbjudanden om politiska uppdrag.

Idén som utvecklas till ett system, begår självmord.
– Dávila

Vid sidan av sitt sociala liv ägnade Dávila sin tid åt att läsa och skriva. Han gav ut ett fåtal böcker, som först mot slutet av hans liv nådde bortom den spanskspråkiga världen. Ernst Jünger läste honom med stor behållning, Gerd-Klaus Kaltenbrunner beskrev honom som en ”gammaleuropé av skrot och korn”, även Botho Strauss tillhörde hans tyska läsare. Som synes är det alltså främst tyska högermän som läst Dávila, men det finns mycket i hans tankar som också torde tilltala exempelvis salongsfähiga konservativa som herrarna bakom Tradition & Fason. Man kan också misstänka att hans aforismer skulle kunna vinna en publik bland klassiska liberaler genom sin kritik av sådant som demokrati och socialism, intressant är att de också tilltalat flera socialister som bland annat Garcia Marquez.

Reaktionären

Att förstå en filosof innebär att för en stund låta sig övertygas av honom.
– Dávila

Dávila betecknade sig själv som reaktionär. Han uttryckte sig i likhet med Nietzsche i aforismer, korta men kärnfulla stycken som samtidigt uppmuntrar läsaren att tänka själv. Ett exempel på dessa aforismer lyder ”reaktionär är den som inte vill vinna till vilket pris som helst”, en aforism som också illustrerar hans inställning till politik i den moderna världen. I en tidsera då bomberna faller över Afghanistan och då det ännu finns människor som ser ”utplånandet av kulakerna som klass” som något positivt eller jämför judar med ”baciller” har Dávilas inställning en del fog för sig. Modern politik är ofta direkt motbjudande, och priset för framgång på dess arena kan vara mycket högt.

Liberala partier förstår inte att despotismens motsats inte är dumheten, utan auktoriteten.
– Dávila

Dávila påminner här om den äldre Ernst Jünger och hans anark-begrepp, och Julius Evolas tankar kring apoliteia. Den colombianske reaktionären menade att i den moderna världen kunde hans tänkande på sin höjd nå en begränsad skara individer. En av hans aforismer uttrycker att ”människans uppgift är själen”, och i den moderna världen är själen ständigt hotad av vulgaritet och konformism. Till Kinzel skriver därför i sin Dávilastudie Parteigänger verlorener Sachen att reaktionärens funktion inte minst är en individuell psykohygien, en ”desinficering” av själen.

Den som accepterar fiendens vokabulär, ger upp utan att veta om det.
– Dávila

Här spelar konsten att läsa och konsten att tänka en central roll för Dávila. Tänkandet är för honom en ”dialog med döda samtalspartners”. I likhet med en äldre Jünger menar han att en god läsare också är en ”självtänkare”. Överhuvudtaget handlar hans aforismer ofta om konsten att läsa och tänka, konsten att skriva. Detta är uppenbarligen en viktig del i det odlande av själen som han värdesätter. Man kan också notera att för Dávila handlar filosofi i hög grad om individen, inte om massan. ”Filosofin förutsätter ensamhet. Den förvandlas till mytologi när mängden tillskansar sig den”.

Samtidigt menar Dávila att ”människan är ett problem utan mänsklig lösning”. Med detta menar han att människans tillvaro är absurd. Hon föds som en rebell in i en värld som är omöjlig att förlika med hennes gränslösa begär. Bland annat då hennes tid är ändlig. Lösningen för Dávila, som tror på arvsynden, är Gud. Samtidigt är han medveten om att han är ”en hedning som tror på Kristus”, och han menar att ”den sanna katoliken måste resa sina katedraler över hedniska kryptor”. Dávila var kritisk till Andra Vatikankonciliet, och ”moderniseringen” av katolska kyrkan. Han var också kritisk till den sekulära etiken och demokratin, då dessa sätter människan i Guds ställe. I likhet med Donoso Cortes menade också Dávila att varje politiskt misstag bygger på ett teologiskt.

Med mina landsmän av idag är passet det enda jag har gemensamt.
– Dávila

Att Dávila var ”en hedning som tror på Kristus” bekräftas inte minst av hans starka intresse för det klassiska arvet. Han räknade Thucydides och Burckhardt som sina skyddspatroner, och menade att skolans uppgift inte minst är att låta oss ta del av det klassiska arvet. I det finns exempelvis redan kunskapen om vad det innebär att vara människa, kunskap som moderna filosofer helt förnekar och med negativa konsekvenser försöker upptäcka på egen hand. Dávila skriver här att ”den moderna människan är den människa, som glömt allt som människan vet om människorna”. Han menar också att det är en förlust att vi inte längre lär grekiska och latin, då detta innebär att vi inte kan läsa klassikerna på deras originalspråk (här kan nämnas att Dávila själv behärskade franska, engelska, latin, grekiska, tyska, italienska och portugisiska, och mot slutet av sitt liv börjat lära sig danska för att kunna läsa Kierkegaard på originalspråket). I jämförelse med tidigare generationer är vi alltså enligt Dávila intellektuellt stympade, då det arv som tjugo generationer av européer naturligt tog del av förvägrats oss. Vi måste därför lära oss allt på egen hand.

Revolutioner skrämmer, men valkampanjer äcklar.
– Dávila

En intressant aspekt av reaktionärens bildningsideal är att han uttryckligen menar att en del av universitetens uppgift är att väcka entusiasm för sådan kunskap som är praktiskt oanvändbar. Skillnaden mellan en sådan klassisk-humanistisk syn på akademins autonomi, och vår tids syn på lönsamhet som utbildningens mål är avgrundsdjup. Även om man inte omedelbart delar Dávilas inställning här kan man påminna sig om hans syn på Nietzsche. Den colombianske reaktionären menar att ”den som läser Nietzsche som ett svar har inte förstått honom. Nietzsche är en stor fråga”.

Samhälle och politik

Den bildade människan har en plikt att vara intolerant.
– Dávila

Dávila är alltså inte intresserad av politisk praktik, då förfallet gått för långt och de medel som måste användas är lika moderna och skadliga för själen som det de ska bota. Samtidigt finns det en tydlig analys av politik och samhälle hos honom, och hans samhälleliga ideal är ”samhället under det gamla Europas fredsperioder – före den demografiska, industriella och demokratiska katastrofen”.

Under ungdomen fascinerades Dávila av den franske tänkaren Maurras, men han delade aldrig dennes antisemitiska och antityska sentiment. Överhuvudtaget spelar nationer, raser och liknande ingen egentlig roll i colombianens tänkande, nationalismen ser han på sin höjd som ”ett nödvändigt ont” som kan fördröja att de europeiska folken blir ”nya nordamerikaner”.

Den moderna människan behandlar naturen på samma sätt som en vansinnig behandlar en idiot.
– Dávila

I likhet med Nietzsche ser han staten som ett ”odjur”, och skiljer mellan samhälle och stat. Det samhälle han betraktar som önskvärt är skiktat, med flera gemenskaper och uppgifter. Här har inte minst aristokratin en viktig roll. Dávila menar att ett samhälle är aristokratiskt när den grupp som har makten också är den grupp som har flest plikter. Han uttrycker även i en aforism att ”ett aristokratiskt samhälle är ett samhälle där viljan till personlig perfektion genomsyrar de samhälleliga institutionerna”. Men han är också medveten om att aristokratin hör det agrara samhället till, medan det industriella samhället istället är oligarkiskt.

Det största moderna misstaget är inte tesen att Gud är död, utan tron på att Satan är det.
– Dávila

Som reaktionär menar Dávila att man bör vara försiktig när man reformerar samhällen, och helst bör låta bli. Hans politiska tankar bygger i hög grad på relationen mellan stat och samhälle. Bland annat menar han att ett klasslöst samhälle leder till att staten måste utökas. Han menar också att det inte sällan är bristerna i det politiska systemet som möjliggör den enskildes frihet. Likaså menar han att en regim som bara har stöd av en minoritet måste agera försiktigt, medan en regim som har majoriteten bakom sig kan kasta alla hämningar överbord. Reaktionärens politiska och sociala aforismer är ofta överraskande, som när han hävdar att social rörlighet leder till mer sociala konflikter än motsatsen, då ”överklassernas fiende inte är den underordnade som saknar varje möjlighet att avancera, utan snarare han som inte lyckas avancera när alla runt honom gör det.” Social rörlighet leder enligt Dávila till frustration och oro, då alla i det moderna samhället jämför sig med alla.

Författaren som inte stryper sina meningar, stryper läsaren.
– Dávila

Enligt Till Kinzel finns det likheter mellan Dávila och Eric Voegelin, då de ser de moderna ideologierna som gnosticismer. Dávila ägnar här socialismen en hel del intresse, bland annat identifierar han en borgerlig mentalitet hos många såkallade socialister. Hans realism, baserad bland annat i klassikerna, gör också att han inte tror på utopiska lösningar. Han menar således att ”när människor slutar kämpa om privat egendom, kommer de istället att kämpa om frukterna av gemensam egendom.” Han ser också framstegstron som just en tro, och menar att de verkliga framstegen kan göras av individer (och döden är då alltid ett naturligt slut för dem). Historicismen som varit så populär i filosofin, där vår tid ges en mening genom ett eller annat ”historiens slut”, avfärdar också Dávila genom att konstatera att lyckliga slut normalt hör hemma i kiosklitteratur för hemmafruar.

Sammantaget är ”don Colacho” alltså en givande bekantskap. Oavsett hur man ser på hans apolitiska ideal påminner han om vikten av att inte låta själen smutsas ner av politikens avarter, hans bildningsideal och råd kring hur man ska läsa och hur man ska tänka är också av värde. Hans reaktionära syn på samhället kan också vara en källa till inspiration.

En introduktion till den ”colombianske Nietzsche” med en rik samling av hans aforismer återfinns här: Don Colacho’s Aphorisms

Till Kinzels bok om Dávila är också intressant för den tyskspråkige, inte minst då den placerar honom i en idéhistorisk kontext genom jämförelser med bland annat Leo Strauss och Adorno.

Relaterat

Ernst Jünger och Eumeswil
Lampedusa – Leoparden

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.