Makten anstränger sig för att förgöra den som ifrågasätter massinvandringen men makten bemödar sig inte nödvändigtvis att förklara varför massinvandringen är ett måste. Detta är en paradox som leder till vissa problem för en hel del människor. Enligt logiken bakom uttrycket horror vacui, skräcken för tomrum, blir det så att om vi för att vara lojala med makten och det konstruerade konsensus förväntas försvara massinvandring så vill vi också ha en förklaring till varför massinvandring är av godo. Erbjuds vi inte sådana förklaringar blir vi tvungna att själva hitta på dem, och resultatet är ofta tämligen torftigt. Inte sällan handlar det om mat, ibland handlar det om Zlatan. Givet massinvandringens kostnader är det svaga argument, men i det här sammanhanget greppar man inte sällan efter halmstrån.
Ett inte alldeles ovanligt argument är att ”vi är här för att ni var där”. Carl Benjamin, även känd under pseudonymen Sargon of Akkad, letar inte sällan upp och delar med sig av varianter på argumentet, det tycks vara något vanligare i Storbritannien än i Sverige. Ett talande exempel han funnit är att folkutbytet motiverats med orden ”we need them for diversity, food and music. You deserve it because of your past”. Det förstnämnda stycket återkopplar utöver mat till äldre rasliga stereotyper rörande ”rytmen i blodet”, det senare är emellertid det som är av intresse just idag.
De flesta meningar rymmer och förmedlar en världsbild och en uppsättning sentiment, om världsbild och känslor kan skiljas åt, och kan dekonstrueras för att få en inblick i dem. Vad gäller ”vi är här för att ni var där” och än mer ”you deserve it because of your past” går det att identifiera åtminstone två intressanta budskap där det vanligtvis outtalade sägs högt. För det första att ”ni” är en tydlig kategori. Den är ”rasifierad” och syftar uppenbarligen på vita européer, den överskrider dessutom den nuvarande generationen. Världsbilden bakom ”ni förtjänar det här” delar såtillvida definitionen av grupper med blod- och jordnationalister, vita européer är en naturlig kategori för dem. Det är för övrigt fullt möjligt att anledningen till att så vitt skilda politiska miljöer använder samma kategorier är att vi överlag är konstruerade att tänka i dem, men det är en annan fråga.
Vad gäller värderingen av gruppen ifråga skiljer sig däremot de ”antirasister” Benjamin letar upp från mer klassiska blod- och jordnationalister. De förra har en syn på vita européer som kan summeras i orden ”vita är dåliga”, detta oavsett vad de själva har för hudfärg. Blod- och jordnationalister tenderar att röra sig någonstans i spektrumet mellan ”vita är bättre” och ”vita har också rätt att existera”. Oavsett vilket antyder kategoriseringen och den negativa värderingen att ”antirasism” ofta är såväl reaktiv som selektiv. Det är en form av inverterad nationalism som inte spelar med öppna kort.
I förlängningen innebär detta att när deras utsagor ska bedömas måste man analysera dem på två nivåer. Där finns den retoriska nivån, alltså vad de säger, och den faktiska, alltså vad de menar. Retoriken kan vara att ”det finns inga svenskar”, det faktiska sentimentet bakom retoriken däremot att ”ni svenskar/vita nordeuropéer förtjänar det här för jag tycker illa om er och vill er illa”. Av olika skäl sägs däremot det sistnämnda sällan högt.
Det rör oss osökt över till frågan om det andra intressanta budskapet bakom ”vi är här för att ni var där”, närmare bestämt massinvandring och folkutbyte som ett straff för historiska ogärningar. Återigen blir det intressant att skilja mellan retorisk och faktisk nivå, samma människor som ibland i sin retorik lyfter fram massinvandringens ekonomiska och kulinariska välsignelser kan mycket väl betrakta den som ett straff, alltså något negativt. Det är ett kollektivt straff, som varken tar hänsyn till klasser, individer eller generationer. Att kolonialismen främst gynnade vissa elitskikt, sedan länge döda för övrigt, är därför inget argument mot att fattiga bönders och gruvarbetares ättlingar ska straffas. Vi rör oss här mer eller mindre på det omedvetnas domäner och där handlar det inte om ”individer” eller ”proportionella straff”, det handlar tydligen om raser och kollektiv skuld över generationerna. Straffet är för övrigt döden, det finns inget slutdatum då det ”räcker” utan massinvandringen ska pågå för alltid.
Utöver att ”vi är här för att ni var där” målar upp en bild av kontakter med Tredje världen som likvärdigt med att öppna en portal till helvetet så finns det inbyggt en intressant ideologi med tydligt rasliga förtecken kring kolonialism och erövringar. Att antyda att vita européer skulle ha rätt att ta över delar av Mellanöstern för att ottomanerna var i Europa blir då befängt, liksom att erövringen av Nordafrika skulle bli legitimerad av nordafrikansk slavhandel med vita européer eller sjöröveri riktat mot desamma. Varför detta framstår som befängt kan enbart förklaras med dubbla måttstockar av rasideologisk karaktär, grundade i sentiment med udden riktad mot vita människor. Man kan möjligen invända att det lika gärna kan bero på historisk okunskap, men den okunskapen måste i så fall förklaras även den och anti-vita sentiment är en tämligen trolig förklaring även till den.
Kopplat till detta finns en romantisering eller marginalisering av icke-europeisk kolonialism och demonisering av europeisk dito. Antingen utmålas exempelvis den moriska eran i dagens Spanien som moraliskt överlägsen kristna erövringar, eller så nedtonas den till den grad att de flesta saknar kunskap om den. Den outtalade förutsättningen för detta är återigen en rasideologi grundad i anti-vita sentiment. Morer var goda, kristna var onda. Detta trots att historien är fylld av exempel på erövringar, brutalitet och slaveri, det är tveksamt om europeiska erövrare avvek från det historiska mönstret. Möjligen kan det invändas att de avskaffade både slaveriet och sina kolonialvälden, men det kan lika gärna förklaras med kapitaletlogiken och det amerikanska imperiets intressen av att nedmontera sina europeiska konkurrenters domäner.
Oavsett vilket är det som synes en inte alldeles okomplicerad världsbild som förmedlas i meningar som ”vi är här för att ni var där”. Särskilt tilltalande är den emellertid inte, det kan därför ibland vara värdefullt att blottlägga den.
Om skribenten: Joakim Andersen
