När 2022 lider mot sitt slut kan det vara på sin plats att försöka summera året som gått och identifiera de viktigare mönstren i gyttret av olika händelser. Flera mönster kan urskiljas, från fortsatt folkutbyte och våldets återkomst i det offentliga rummet, över kriget i Ukraina och kampen om yttrandefriheten, till kulturindustrins fortsatta radikalisering och omfördelningen av resurser från folk till eliter. Men många av dessa mönster hänger samman, och kan betraktas som aspekter av samma trender. Inför 2023 kommer vi därför att fokusera på ett mönster, närmare bestämt det som kan beskrivas som ett försök till global statskupp. Det har pågått länge, men de senaste åren har konflikten blivit synnerligen manifest.
Den globala statskuppen innebär inget mindre än ett försök att omvandla Västerlandet i grunden. Med marxistisk terminologi handlar det om att byta ut ett produktionssätt mot ett annat (alternativt att förverkliga Manifestets utlovade proletarisering av mellanskikten med politiska medel men skjuta kommunismen på framtiden). Carl Schmitt använde istället det behändiga begreppet nomos för att fånga den helhet av ekonomisk, politisk och ideologisk struktur det rör sig om. Det senliberala Väst, med inslag som demokrati och yttrandefrihet, kristen ledkultur och europeiska majoritetsbefolkningar, relativt inflytelserika mellanskikt och nationalstater, befinner sig sedan decennier under angrepp från ett antal aktörer. Olika bedömare fokuserar på skilda aspekter av det ansatta Aftonlandet, en traditionalist och en frihetlig marxist värderar inte samma delar av vårt arv. Givet att det är en komplex helhet som förändrats dialektiskt genom historien är detta inte förvånande. Olika perspektiv kan därför vara värdefulla och lyfta fram nya aspekter samtidigt som det normalt är högern som bäst förstått Europas kärna och själ, exempelvis Spengler och Evola.
Aftonlandet och hennes folk befinner sig oavsett hur man exakt definierar dem i skottlinjen för en offensiv. De krafter som ligger bakom angreppet är varken homogena eller alldeles enkla att få grepp om. Vissa analyser utgår från metafysiska perspektiv, det finns här ett visst släktskap mellan kristna, amerikanska kommentatorer och mer traditionella beskrivningar av den sista tiden. Motståndarsidans angrepp på frihet, skönhet, familj och religion väcker lätt associationer till något demoniskt, detsamma gäller deras tendens att verka i det fördolda. Den kultur och de idéer de sprider har inte sällan samma effekt, det finns här en antimänsklig underton.
Det är också möjligt att fokusera på idéerna bakom offensiven. Man kan då analysera ”vänstern”, ”postmodernismen”, ”kulturmarxismen” eller ”nyliberalismen”, alternativt studera motståndarnas karaktär av exempelvis ”socialister” eller ”nazister” (det finns vissa historiska och genealogiska kopplingar till båda ideologierna). En risk med detta perspektiv är att man missar intressena bakom idéerna, samtidigt som en gedigen idéanalys ofta kan bidra till en bättre förståelse av just dessa intressen.
Det är även möjligt att förstå offensiven mot Väst utifrån personer och nätverk, exempelvis WEF, World Economic Forum, eller den amerikanska djupstaten. En risk här är att man tonar ner problematiska sidor hos systemet. Samtidigt har bland annat Alain Soral visat hur effektiva nätverk av elitindivider kan vara, i synnerhet när de agerar som företrädare för dessa eliter. Vi kan då få en situation där flertalet eliter och institutioner samverkar mot de egna folken. Värd att nämna här är även den klassanalys som utvecklats av bland annat Lasch, Burnham och Francis, där ”den nya klassen” och ”den manageriella revolutionen” bidrar för att förstå det som just nu pågår. Även Moldbugs analys av en allians mellan ”brahminer” och ”daliter” mot ”vaishyas”, av eliter och, ofta importerad, underklass mot majoritetsbefolkningen, är användbar. Moldbugs svaghet i sammanhanget är hans ointresse för kapitaletlogiken.
Alla dessa perspektiv är hur som helst användbara för även här handlar det om en helhet, om parasitära eliter med stöd från andra skikt som använder skadliga ideologier som vapen mot Väst och hennes folk och i processen reducerar fria, mångdimensionella människor till egendomslösa konsumenter. De vänder sig mot det gamla Europa och Väst på flera områden, vad gäller allt från dess folk till dess religiösa arv och människosyn. Inte minst de borgerligt-liberala friheterna och deras förutsättningar i form av bland annat oberoende mellanskikt, en heroisk tradition, och nationalstater befinner sig i skottlinjen.
De senaste åren har den oheliga alliansen i hög grad verkat genom en cykel av kriser, masshysteri och omfördelning av resurser och makt. ”There’s a Latin saying motus in fine velocior, “things speed up toward the end.” So we don’t really get breaks from crises anymore. It’s just one thing after another” för att citera E Michael Jones. Vi har sett det bland annat med ”Refugees Welcome”, med ”klimatkrisen”, med ”BLM”, med ”corona” och med ”Ukraina”. Varje gång har de borgerligt-liberala rättigheterna ”tillfälligt” upphävts, fiendekategorier konstruerats, och etablissemang och folk utsatts för tydliga hot för att sluta upp bakom samma narrativ och samma politik. Idag framstår det tydligt att dessa cykler är återkommande och att samhället förändras med varje cykel i riktning bort från det gamla Väst. Det börjar också bli möjligt att urskilja åt vilket håll det hela rör sig, ett transnationellt system där folkligt inflytande, privat ägande och yttrandefrihet de facto monterats ner och de europeiska folken reducerats till rättslösa minoriteter i sina länder. ”Jag äger inget, jag har inget privatliv och jag är lycklig” för att parafrasera WEF. Dekadent konsumtion och distraktion är den morot som erbjuds, men det är samtidigt tydligt att resursöverföringen från folk till elit innebär att kakan blir mindre. En bil, ett hus och en utlandsresa framstår inte nödvändigtvis som alla förunnat i det nya nomos som tar form, däremot sannolikt Netflix, porr, insekter och marihuana. Här anar vi konfliktens andliga och antropologiska aspekt. Det system som konstrueras är beroende av kulturindustrin och dess reducering av fria, flerdimensionella människor till själlösa, okritiska konsumenter. Trender som ”the Great Awokening” är till exempel svåra att föreställa sig utan kulturindustrin och styrda sociala medier. Oavsett vad man tycker om termen ”vaken” är det tydligt att det går en antropologisk skiljelinje mellan medvetna människor och de sovande, de som okritiskt anammar elitens berättelser och perspektiv. Än så länge är den senare gruppen betydande men den bör analyseras historiskt snarare än statiskt.
Ett återkommande historiskt problem är att såväl folket som medvetna individer ofta är oförberedda när de utsätts för nya vapen. Den offensiv vi bevittnat, med inslag som ”cancel culture”, ”desinformation”, styrda val och konstruerad masshysteri, kom inledningsvis som en chock för många. Det tar tid att dels förstå taktiken, dels utveckla fungerande former av motstånd. Under 2022 såg vi flera lovande ansatser åt det hållet. När motståndarsidan kontrollerar flertalet institutioner har det offentliga rummet en given betydelse, vilket vi sett bland annat med holländska bönder och kanadensiska lastbilschaufförer. Det handlar här dessutom om yrkesgrupper med betydelse för den globaliserade ekonomin. Motståndet var inte fullt ut framgångsrikt men ändå lovande. Det har också, kring allt från vaccinkritiker till gula västar, vuxit fram miljöer oberoende av dikotomin höger-vänster. Nämnas här bör även massdemonstrationerna i Brasilien och den ambivalens polis och militär där visat. En ambivalens Guillaume Faye lyfte fram som viktig, våra motståndare har en ansträngd relation till systemets repressiva yrkesgrupper.
Men under 2022 såg vi också tecken på splittring inom eliten. Mest lovande här var sannolikt oligarken Elon Musk, som efter att han köpt Twitter lagt om censureringspolicyn och offentliggjort mail som visar att den amerikanska djupstaten haft regelbunden kontakt med sociala medier. Musk är här inte ensam, andra exempel på tendensen är Tulsi Gabbard, Kanye ”Ye” West och Andrew Tate. De skiljer sig åt på ett flertal sätt, men påminner oss bland annat om att när individer från elitskikten söker allianser med folket handlar det inte nödvändigtvis om individerna med de mest typiska personligheterna. Ofta handlar det hur som helst om genuint begåvade individer, både Musk och Ye tillhör de mest framträdande inom sina respektive sfärer. Sådan splittring inom eliten är positiv, detsamma gäller när delar av elitlojala skikt byter sida. Även om man i båda fallen bör vara medveten om fenomenet ”kontrollerad opposition”. Liksom givetvis att kontrollerad opposition inte nödvändigtvis går att kontrollera fullt ut.
Malcom Kyeyune har också noterat en tendens där regionala ledare i USA börjat sätta sig upp mot den förda politiken, han har jämfört med Japan under shogunatets sista tid och skrivit att ”in the bakumatsu period, the Tokugawa government slowly lost control over the tozama magnates, who increasingly came to either ignore orders from Edo, or explicitly worked to undermine the Shogun”. Besläktat med amerikanska guvernörer som ignorerar centralmaktens bud är europeiska länder som väljer ledare eurokraterna ogillar. Italien och Ungern är ett par exempel, det svenska valet delvis ett annat. Inte sällan har dessa valresultat sedan lett till besvikelse och använts som bevis för att ”det går inte att rösta sig ur det här.” Något som är både sant och osant, ”det går inte att bara rösta sig ur det här.” Ett flertal strategier behövs, val är bara en av dem.
Kopplat till den pågående statskuppen är även kriget i Ukraina. Det följde ”corona” som kris i den återkommande cykeln, samtidigt som det något sköt den amerikanska administrationens planerade angrepp på ”vita terrorister”, en omskrivning för vanliga vita, i det egna landet på framtiden. Kriget har både blottlagt och kamouflerat intressemotsättningar. Det finns en utbredd folklig europeisk solidaritet med det ukrainska folket, en solidaritet som skulle kunna bli europeisk, nationalistisk och systemundergrävande (och i Östeuropa ibland tycks bli det) men istället ofta instrumentaliseras för att underlätta pauperiseringen av europeisk allmoge. Detta exempelvis genom att elpriser, kris och avindustrialisering uthärdas som del av krigsinsatsen. Samtidigt finns det en intressemotsättning mellan flera europeiska etablissemang och det amerikanska, sanktionerna mot Ryssland drabbar de europeiska ekonomierna hårdast och kan leda till social och politisk oro. Det finns även en aspekt av att stora delar av Tredje världen inte infört sanktioner, länder som Turkiet, Indien och Saudiarabien har istället fört en mer eller mindre oväntat självständig politik. Oddsen är höga för alla parter i konflikten, vilket riskerar leda till eskalering och kärnvapenkrig.
Det vi just nu genomlever stämmer väl överens med det generationsteoretikerna Strauss och Howe kallar en ”fourth turning”. Värt att ha med sig från deras studier är att under en sådan turbulent krisfas har alla generationer något att bidra med, generationskonflikter tycks alltså vara destruktiva. Deras böcker har också konsekvenser för tidsperspektivet. Vi befinner oss i en krisfas, vilket kan betyda att det mer kortsiktiga perspektivet blir mer relevant. Kulturkamp, institutioner och andra långsiktiga strategier kan då framstå som slöseri med tid, vilket dock inte är fallet. Oavsett utfallet av det turbulenta 20-talet tar historien inte plötsligt slut därefter. Olika personer har olika resurser, för vissa är de mer långsiktiga strategierna de mest lämpliga. För andra är det inte så. Oavsett vilket lever vi i spännande tider. Det kan vara lätt att bli defaitist när man upplevt de parasitära eliternas framgångsrika kampanjer de senaste åren, som ovan antytts finns det dock flera lovande tendenser som kan ge ett bättre utfall framöver. Viktigt är dels att ha ett historiskt perspektiv, gårdagens förlorare är inte sällan dagens segrare, och att undvika att tänka i termer av ”antingen-eller”.
Avslutningsvis önskas både med- och motpolare ett gott nytt år.
Om skribenten: Joakim Andersen
