Bland 1900-talets mest särpräglade och värdefulla tänkare finner vi Ludwig Klages (1872-1956), på samma gång hednisk miljövän, filosof, grafolog, psykolog/karaktärolog och historiker. Klages inflytande på samtiden har varit betydande men selektivt och partiellt. Det feministiska logocentrismbegreppet härrör exempelvis från honom. Han bjöds in till den ännu unga psykoanalysens föreläsningar och Freuds ”id” ska även det vara myntat av Klages. Adornos och Horkheimers Upplysningens dialektik står i intellektuell skuld till den tyske biocentrikern, liksom Walter Benjamins reflektioner kring ruset och ansatsen att ”läsa” byggnader och annat som texter. Relationen till Klages kan ofta, med undantag för Benjamin, föra tankarna till plundring (”I could fill many notebooks with the most precise records of the plundering of my ideas”). Vilket är tragiskt, då delar av vänstern hos Klages skulle kunna finna en positiv antropologi, något som i hög grad saknas hos exempelvis Marx. En sådan läsning av Klages skulle också göra att vänstern kunde frigöra sig från sitt beroende av den moderna världens kategorier och mentalitet (oavsett om dessa sedan imiteras eller kontrasignaliseras). Klages beskrivning av den patiska människan och det biocentriska perspektivet är högintressanta i sammanhanget.

Klages har redan influerat såväl djuphögern som ockulta miljöer, både Arktos och Theion har gett ut engelska översättningar av hans verk. En användbar introduktion till Klages, oavsett vilka ideologiska etiketter man identifierar sig med, erbjuder Paul Bishop i Ludwig Klages and the Philosophy of Life – A Vitalist Toolkit. Han tar där bland annat upp Klages centrala dikotomi, konflikten mellan de till svenska inte alldeles lättöversatta Seele och Geist. Seele kopplade Klages till sådant som upplevelsen av världen som besjälad och en serie bilder snarare än ting, till förmågan att se poesin i tillvaron och sambandet mellan kropp och själ. Geist var istället en metafysisk främling som brutit förbindelsen mellan kropp och själ, som reducerar världen till en massa av ting och kväver vår möjlighet att uppleva poesi och magi (men om detta har vi skrivit tidigare).

Klages återkom flitigt till Goethe, han skrev bland annat att ”ingen utforskare av karaktärologin bör lämna följande olästa: Rousseaus Bekännelser, Goethes Dikt och sanning, Jung-Stillings Livshistoria och Moritz’ Anton Reiser”. Han såg ingen egentlig motsättning mellan den ”apolloniska” Goethe och de ”dionysiska” romantikerna utan lade tonvikten vid de förenande dragen och romantiken som en fortsättning på aspekter av Goethe. Bishop har utöver en läsvärd introduktion till Klages även skrivit en kortare jämförelse av Goethes och Klages historieteorier. Vi finner den hos Klages Gesellschaft, betitlad Geistesepochen, Epochen des Geistes? Klages’ Theorie der Geschichte im Goethe’schen Kontext. Som introduktion till Klages är den mindre lämplig, men för den som redan är bekant med den gamle biocentrikern är den givande.

Bishop berör i artikeln Klages som civilisationskritiker och tidig ekologisk tänkare, han finner också betydande likheter mellan Goethes och Klages historieteorier. Goethe identifierade fyra historiska ”Geistesepochen”, andliga epoker, han förknippade dem med poesi, teologi, filosofi och prosa. Den hugade kan jämföra med Evolas historiemodell, oavsett vilket identifierade Goethe en negativt präglad utveckling från den poetiska epokens folktro och inbillningskraft via teologins förnuft och filosofins förstånd till den prosaiska eran där den utbredda individualismen och relativismen innebär att det inte längre finns ett gemensamt centrum. Utöver att bekräfta hur lämpad tyskan är för filosofi är det en tidig men träffsäker skildring av en sida av den moderna världen. För Goethe var den centrala konflikten den mellan förnuft och förstånd, där förnuftet kunde förstå det levande och ”vardande” men förståndet bara det döda och ”blivna”. För förståndet kan verkligheten därför sägas reduceras till ”en värld av ting” snarare än liv och bilder, jämför Klages och Guenons ”reign of quantity”. Eller Sombarts dikotomi mellan krämare och krigare, där krigarna präglas av en heroisk förmåga att ge istället för att beräkna och ta (”the ancients had personal values, we middle-class folks have material ones”).

Klages beskrev historien som en ”strid på kniven” mellan livet ochSeele på ena sidan och det livsfientliga Geist på den andra. De tre epokerna under denna utdragna kamp gav han namnen pelasgisk, prometeisk och heraklisk. Den pelasgiska eran påminner i hög grad om den eurasiska ”urtradition” Alain Danielou skildrade i sina böcker, Klages menade att den varade fram till tiden kring Kristi födelse och Platon. Den prometeiska eran varade till renässansen, den herakliska eran lever vi i just nu. Den präglas av ”ett övermått av vilja och ett underskott av liv”. Tre källor till motstånd identifierade Klages historiskt, i Sturm und Drang, i romantiken, och i det 1890-tal där han även själv varit delaktig. Motståndet hade utgått från Tyskland (”ihre höchste Entfaltung hat sie erreicht, wo ihre Wurzeln am tiefsten hinunterdrangen, und das war in Deutschland und nur in Deutschland”, ”högst utveckling uppnådde hon där hennes rötter gick som djupast, det var i Tyskland och endast i Tyskland”). Hans positiva omdöme om det tyska får för övrigt sägas bekräftas i hög grad genom de ovan nämnda tendenserna hos Goethe, romantikerna och Sombart, även om tyskar inte varit ensamma i sammanhanget.

Men Klages hade en dyster ådra, motståndet hade misslyckats och nu var det över. Med en poesi som får Adorno och Horkheimer att blekna i jämförelse skrev han om 1890-talets ”undergångsdityrambiker” att ”lemurer och vampyrer omgav dem och har nu så gott som fullbordat sitt arbete. Jorden ryker av de dödades blod som aldrig förr, och det apliknande prunkar med plundringsbytet från livets nedslitna tempel.” En sådan pessimism hos Klages kan dock lika gärna av den rätta läsaren tolkas som en utmaning, den var heller inte allenarådande i hans texter. Det finns tendenser till en mer positiv syn på Geist som ett redskap för den patiska människan hos Klages, det följer också naturligt att inte bara civilisationer utan även varje människa till en början är fylld av Seele och fri från Geist. Potentialen för äkthet och frihet finns alltid, på både individuell och kollektiv nivå.

Sammantaget är det en intressant jämförelse av Goethe och Klages, där Bishop identifierar en tråd i tysk idétradition som löper från Goethe via romantikerna till Klages. Artikeln berör också en av den moderna världens mer problematiska sidor, vid sidan av alienering och relativism. För den tyskspråkige vännen av Klages eller Goethe rekommenderas den.

Relaterat

Ludwig Klages och den biocentriska världsåskådningen
Ludwig Klages – Cosmogonic Reflections
Ludwig Klages och karaktärologin

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.