Ett brödrakrig rasar just nu i Europa, där civila flyr sina hem och unga män mister sina liv. Risken för ytterligare upptrappning är reell, även om få aktörer önskar en sådan utveckling påminner Första världskriget oss om hur kriget kan ha sin egen logik. Vi ser många exempel på dödsföraktande mod och utbredd solidaritet med de drabbade, men detta krig är djupt tragiskt. Bland annat tycks det masspsykologiskt ha ersatt corona, vilket i kombination med massiva propagandakampanjer riskerar bidra till just upptrappning.
För att kunna hantera katastrofen bör man försöka förstå den. Ett binärt perspektiv, där man väljer en sida men samtidigt demoniserar den andra, är bristfälligt av två skäl. Dels finns det här fler aktörer än två, dels har flertalet av dessa aktörer både legitima och illegitima intressen. Det binära perspektivet innebär att man missar dessa intressen och omöjliggör andra lösningar än den ena eller den andra sidans utplånande. Givet att ekvationen inkluderar kärnvapen kan det vara en lösning som bör undvikas. Den traditionellt europeiska inställningen till krig innebär att man kämpar för seger men inte att motståndaren avhumaniseras, förnedras eller förintas. Tvärtom är det fullt möjligt att exempelvis respektera motståndarens mod.
Istället för ett binärt bör man anlägga ett dialektiskt perspektiv och försöka identifiera de legitima intressena hos de inblandade. Vi finner då att det ukrainska folket representerar ett europeiskt folks frihet, vilket ligger i linje med den genuina högerns tankar om ett nationernas Europa, alternativt ”de hundra flaggornas Europa”. Det hela kompliceras, diplomatiskt uttryckt, av att landets politik domineras av oligarker med andra intressen och lojaliteter än ”nationernas Europa” och genuin ukrainsk självständighet. Ryssland representerar å sin sida en utmaning mot den atlanticistiska ordning där Europa underordnas amerikanska intressen, en ordning som skadat Europa historiskt och idag förknippas med allt från ”vithetskritik” och degenererad kulturindustri till folkutbyte och parasitär totalitarism. Detta kompliceras dock av att det ryska agerandet i Ukraina dels riskerar att driva Europa djupare in i atlanticismens klor och dels har drag av just atlanticismens praktik. Att enögt fokusera på Ukraina och Ryssland innebär dock att man missar den tredje aktören, oavsett om man här vill tala om atlanticister eller globalister har deras manövrer kraftigt bidragit till det som just nu sker. Den som yrvaket snubblat in i mediaflödet de senaste veckorna torde ha missat det, men även dessa har haft en agenda.
Ett försök att förstå konflikten kan utgå från dessa tre sidor, Ukraina, Ryssland och Väst, samtidigt som man är medveten om att det på alla dessa finns både eliter, vanligt folk och minoriteter.
Det ukrainska folkets omedelbara intressen är uppenbara, det handlar om försvar av frihet, trygghet och värdighet mot en invasionsarmé. För många ukrainska män är den naturliga följden av detta ett dödsföraktande motstånd mot en militärt överlägsen fiende. Det finns tecken på att det i Ukraina de senaste åren pågått en etnogenesis som delvis kan förklara motståndets intensitet. Detta betyder inte att det inte funnits några ukrainare tidigare, däremot att samhörigheten stärkts. I vad mån Ryssland underskattat denna etnogenesis och dess militära betydelse och i vad mån den omfattar hela landet är däremot svårt att avgöra i nuläget. Det är exempelvis troligt att den varit starkare i västra Ukraina än i de historiskt rysktalande regionerna, men det återstår att se när röken lagt sig. Reaktionerna på den ryska politiken, i synnerhet i östra Ukraina, är det som kommer avgöra om landet egentligen vunnit kriget eller inte, utöver den rent militära segern.
Samtidigt är det som vanligt svårt att tala om hela länder som intressegemenskaper, särskilt så när vi som politiska aktörer har att göra med oligarker med internationella kontakter. Zelenskys väg till presidentskapet inleddes exempelvis när han spelade just president på en TV-kanal ägd av en av oligarkerna.
Det ryska intresset är i västmedia ofta reducerat till återskapande av Sovjetunionen och Putins eventuella sinnessjukdom. I rysk media handlar det om något andra faktorer. För det första det existentiella hotet i form av Ukraina som NATO-medlem, inte minst om ett sådant Ukraina dessutom är instabilt. Geopolitiskt inget särskilt förvånande resonemang kan noteras. För det andra behandlingen av rysktalande i Ukraina i allmänhet och i utbrytarrepublikerna i synnerhet. Här knyter det officiella ryska narrativet an till ”antifascistiska” motsvarigheter i Väst, med fokus på ”nazister” i Ukraina. Det är ett narrativ som vunnit visst stöd hos delar av vänstern även i Väst, samtidigt som det innebär en dehumanisering av ukrainska nationalister med potentiellt mycket brutala konsekvenser. Oförmågan eller oviljan att förstå och acceptera ukrainsk nationalism är tydlig här, och återkommande i språkbruket hos flera pro-ryska analytiker (”ukronazi”, ”Banderastan” et cetera).
Detta blir ett dubbelt misslyckande, givet att ukrainsk nationalism är en bred miljö med både positiva och negativa sidor. Att samarbeten med oligarker och atlanticister varit ett gift som förstärkt redan existerande negativa tendenser är lika uppenbart som de varit realpolitiskt svårundvikliga, samtidigt finns flera av de idéer som har potential för en hållbar lösning på konflikten, paradoxalt nog kan tyckas, här. Motstånd mot medlemskap i EU och NATO har varit utbrett, liksom socialt tänkande, kulturskapande, kontakter med italienska Casa Pound och alternativ i form av ett Intermarium med länder som Polen och Ungern. Oförmågan att identifiera en pågående etnogenesis kan från rysk sida sannolikt kopplas till tendenserna att helt vilja ”eliminera” dess mest radikala och stridbara representanter. För att möjliggöra en långsiktig samexistens måste den hanteras, i likhet med motsvarande anti-ryska tendenser på ukrainsk sida. Hur begripliga de än må vara historiskt.
Det binära perspektivet är oavsett vilket otillräckligt, det finns i bakgrunden ofta vad Georg Simmel kallade en tertius gaudens, ”den vinnande tredje”. Flera pro-ryska bedömare har konstaterat att invasionen i sig var Rysslands första nederlag (det andra var propagandakriget i Väst). Konsekvenserna för landet är allvarliga, även om man alltså gjorde bedömningen att det inte gick att undvika så är bedömningen att Putin tvingades till det. Följdfrågan blir då ”av vilka?” Vi är tillbaka hos de atlanticister som av geopolitiska skäl strävar efter att omintetgöra handel och integration mellan Västeuropa och Ryssland. Kostnaderna för Ukraina och Ryssland har varit stora både mänskligt och ekonomiskt, men isoleringen av Ryssland visavi Västeuropa har varit uppenbar (och sedan länge eftersträvad av flera atlanticistiska aktörer). Samtidigt kan man identifiera flera inrikespolitiska framgångar för globalisterna, atlanticisterna eller vad man kallar dem. ”Anti-vaxxarna” har ersatts av ”rysstrollen”, i många fall rentav av vanliga ryssar både i och utanför Väst. ”Corona” var på väg att ebba ut men har ersatts av ”Ryssland”. Nedstängning av både bankmedel och nyhetskanaler som politiskt redskap har normaliserats ytterligare, vad gäller pengar som vapen inleddes denna utveckling på allvar med behandlingen av de kanadensiska lastbilschaufförerna men egentligen ännu tidigare. Att även framtida folkliga uttryck för motstånd kommer stämplas som ”ryska påverkanskampanjer” är sannolikt. På kort sikt ökar stödet för etablissemanget och sittande regeringar under krigshot, en sedan tidigare pågående inflation kan exempelvis stämplas som ”Putinpriser”.
Intressant här är vänsterns reaktioner, inte minst då Putins narrativ i hög grad riktat sig till den. Vilket framstår som logiskt givet att det kan vara den mest fruktbara målgruppen vad gäller mottaglighet och politiskt kapital. Delar av vänstern har under flera år intresserat sig för både ”nazismen i Ukraina” och folkets situation i Donbass, en del har rentav kämpat som frivilliga där (ihop med ryska monarkister, kan i förbigående noteras). Kombinationen av Azov, oligarker/kapital och USA torde för många, men inte alla, i vänstern vara närmast omöjlig att ignorera givet den gamla fascismanalysen (fascism/kapital/imperialism). Det återstår att se vad detta innebär. Om corona ledde till att delar av new agemiljön vände sig mot etablissemanget kan Ukrainakriget leda till att delar av vänstern går samma öde till mötes. Det är exempelvis inte ovanligt att ”antifascister” är de som mest blodtörstigt ser fram mot att ”tjetjenerna kommer snart” i diskussioner om Azov. Samtidigt påminner Putins narrativ om att ”antifascism” tar sig delvis skilda uttryck i Väst och i Ryssland även om de delvis överlappar. Vi befinner oss nu i den tröttsamma situationen att båda sidor beskyller varandra för nazism respektive att vara Hitler. Detta samtidigt som nazismnarrativets karaktär av verklighetsfrämmande men cyniskt politiskt vapen borde vara uppenbart inte minst för den som följt etablissemangets syn på Azov. Om judiska oligarker har samröre med ”nazister” och europeiska ”antifascister” kämpar ihop med ryska monarkister är det tveksamt om 1900-talets politiska etiketter ännu är användbara. För att citera den just nu mycket pro-ryske Vox Day är det geopolitiskt korrekta inte alltid identiskt med det politiskt korrekta.
Utöver våra egna, västerländska, oligarker och vänstern är de europeiska folken en intressant aktör i det som nu sker. Vissa ryska bedömare har redan gett upp försöken att nå vanliga västerlänningar, ”de har bevisat att de hatar ryssar nu”. Detta får betraktas som ett misstag och en missräkning baserad på högljudda röster under en massformations tidiga fas. Ett inslag av hat mot ryssar finns förvisso och kan ta sig fula uttryck på både individuell och institutionell nivå, däremot är det högst tveksamt hur utbrett det egentligen är. I solidariteten med det ukrainska folket ser vi samtidigt positiva uttryck för ett europeiskt medvetande, även om det gärna manipuleras i atlanticistisk och anti-rysk riktning av etablerade aktörer. Många människor skänker kläder och pengar för att hjälpa de flyende, det verkar även som om opinionen tvingade den svenska regeringen att motvilligt ta emot ukrainska flyktingar.
Det för oss över till beskyllningarna om rasism mot de européer som nu vill hjälpa ukrainska flyktingar. Det hela borde genom sin blotta perversitet avslöja bristen på medkänsla hos de som driver det ”antirasistiska” narrativet, givet att det är hegemont lär något sådant dock inte ske. I hög grad är det invandrare från Mellanöstern som jämför viljan att ta emot syrier, och andra, under kriget i Syrien med viljan att ta emot ukrainare idag. Debatten avslöjar både den liberala högerns bitvis sunda instinkter, i form av de arga motreaktionerna i stil med ”ni är otacksamma rasister”, och dess narrativa svagheter. Det senare i form av oförmågan att säga det förbjudna, ”svenskar är européer, ukrainare är européer”, och istället börja tala om ekonomiska faktorer. Beskyllningarna om ”otacksamhet” mot mer eller mindre etablerade tyckare med invandrarbakgrund som i etablerad media anklagar svenska folket för att vara rasister är hur som helst det största svaghetstecknet. Men det som här inte tillåts sägas är att dessa tyckare är synnerligen tacksamma. Mot det etablissemang som fört en massinvandringspolitik under decennier, bland annat just för att de tillkomna ska kalla urbefolkningen rasister och på så vis avlegitimera deras rätt till allt från sjukvård till rimliga bränslepriser.
Intressant är avslutningsvis att försöka identifiera de djuppsykologiska aspekterna i det som nu sker. För många av de engagerade upplevs just nu ukrainarna som ”vi”, vilket är intressant, och för vissa aktörer hotfullt, givet att de är ett av Europas mest vita folk. Att dessa vita är stridbara och att det finns ett starkt inslag av nationalism är problematiskt för ideologins vakthundar, men det bedöms uppenbarligen vara ett hanterbart hot. Söker vi identifiera den hegemona ideologins omedvetna aspekter är det istället Ryssland som är det arketypiskt vita landet, ”vi har sett ryssen och han är vi”. Ryssland är på geopolitisk nivå vad lastbilschaufförer och Trumpväljare är på hemmaplan. Att ryssar ofta är just vita, och dessutom kristna, bidrar till dessa psykologiska processer, landet bedöms och hanteras annorlunda än exempelvis Kina och Saudiarabien och det har inte enbart geopolitiska orsaker. De återkommande beskyllningarna om ”ryskt inflytande” och ”russian collusion” blir också begripliga mot bakgrund av detta. Av detta följer för övrigt att riskerna för storkrig ökar när den på Ryssland projicerade ”vitheten” är inblandad.
Sammantaget är det en tragedi vi bevittnar, främst mänskligt men också då det på båda sidor finns legitima såväl som illegitima intressen. Hur dessa ihop med den historiska situationen värderas gentemot varandra förklarar varför vettiga och insatta människor kan hamna på motsatta sidor här, vilket är fullt legitimt även det. Resursstarka aktörer driver samtidigt på polarisering och binärt tänkande, och är i många fall själva offer för det. På kort sikt riskerar det leda till en ny massformation och ytterligare upptrappning, på längre sikt omöjliggör det en lösning där de inblandades legitima intressen kan tillgodoses.
Om skribenten: Joakim Andersen
