Man kan dra en hel del slutsatser om ett samhälles värderingar och självbild genom att studera de filmer och TV-serier som det producerar. Ganska snabbt kan man till exempel se vilka värderingar som är dominerande och ses som ”naturliga”, likaså vilka fenomen som är tabu och förbjudna att beskriva. Det finns också sådant som befinner sig i gränslandet mellan dessa två tillstånd, och som följdaktligen är ”kontroversiellt” (och som antingen kan vara på tillbakagång eller på frammarsch). De bistra herrarna bakom webblogg Oskorei brukar därför muttra något om ”studiesyfte” när de bänkar sig framför Idol, Teletubbies och Sex and the City.
En TV-serie som skiljer sig från mängden av retarderad produktion är då Californication, med David Duchovny i huvudrollen som Hank Moody, en cynisk författare som börjar blogga. Serien har nyligen startat, och det har hittills sänts ett halvdussin avsnitt. Dessa är ganska lovande, och avsnittstitlarna har haft med interna referenser som antytt att det är människor med en sympatisk form av bildning som gjort dem (titlar i stil med ”The Whore of Babylon”, ”Fear and Loathing at the Fundraiser” och ”Absinthe Makes the Heart Grow Fonder” har åtminstone samma effekt på många högerradikaler som orden ”mångkultur” och ”Palestinafrågan” har på vänsterns kulturkoftor).
Manlighetens kris
Hank Moody är i sig en illustration av den moderna mannens kris. Han saknar en social funktion, eftersom hans dotters mor funnit en annan (mer framgångsrik) man, och eftersom han lider av skrivkramp och därför inte kan skriva. Det enda som ger honom en känsla av framgång och acceptans är istället hans mycket promiskuösa sexliv, något som gör att han framstår som en manlig hora. Feministen Susan Faludi har skrivit att en del av manlighetens moderna kris är just att vi tappat många av våra traditionella funktioner, funktioner som familjeförsörjare, och försvarare av folk och kvinnor. Istället har vår situation alltmer kommit att påminna om kvinnans situation, där vårt värde mäts i ögonen på andra människor. Detta förklarar till exempel Hanks frenetiska promiskuitet i jakten på erkännande, och likaså trender som manligt användande av make-up och manliga heminredningsmagasin. Värt att notera kan också vara att enligt Faludi är det inte i första hand feminismen som ligger bakom den moderna mannens växande maktlöshet, utan större trender som har med ekonomi och konsumtion att göra. Men även om det är kapitalismens behov av billig, kvinnlig, arbetskraft som ligger bakom vår förlust av familjeförsörjarrollen, snarare än Gudrun Schyman, är det alltid lättare att identifiera otäcka personer än otäcka strukturer. Detta innebär olyckligtvis att de sociala rörelser och individer som strävar efter en ny och sund mansroll inte sällan förfaller till ren anti-feminism, eller bittra, anti-kvinnliga klyschor.
Detta förklarar delvis också den trend av växande misogyni, kvinnohat, som vi ser hos många etniskt svenska män. När vi var små förklarade det kvinnliga kollektivet (i form av fröknar och mödrar) för oss hur vi skulle bete oss för att vinna deras gillande, men i vuxen ålder upptäcker vi till vår förfäran att det är helt andra måttstockar som används i jakten på gillande (även om det kvinnliga kollektivet i vuxen ålder inte längre består av mödrar och dagisfröknar). Det finns kort sagt en dubbelmoral i samhällets syn på manligheten, och denna drabbar i särskilt hög grad etniska svenskar.
I det senmoderna samhället, där vi inte längre bara konsumerar varor utan också andra människor, är det dock inte bara mannen som fått se sitt värde och sin känsla av mening i livet reduceras till en fråga om värde i ögonen på andra människor. Hank Moody upptäcker tidigt i serien att kvinnorna han träffar, inklusive hans egen dotter, har en neurotisk inställning till sig själva, och försöker få ett värde genom män. Detta ger upphov till ett av de mer minnesvärda inläggen i hans blogg:
But I guess the larger question is: why is the city of angels so hellbent on destroying its female population?
Så det beteende som vid en första anblick kan tyckas vara gravt sexistisk (och också är det) döljer egentligen ett antal frågor om på hur skadliga sätt människor i det senmoderna samhället försöker vinna en känsla av mening och värde i sina liv. Och med manlighetens kris, och den moderna mannens växande maktlöshet, så är detta skadliga beteenden som gradvis blir alltmer könsneutrala.
Samtidigt som Hank Moody är en representant för den moderna mannens maktlöshet och brist på social funktion, har manusförfattarna dock även valt att göra honom till en representant för en mer traditionell manlighet. Han är en modernist i en värld av postmodernister, redo att försvara sig själv och de sina med nävarna, och en cynisk och reaktionär sanningssägare som tack vare sin buffliga charm kommer undan med vad som helst (detta tillhör de minst realistiska delarna av serien, liksom att alla kvinnor han träffar kastar sig över honom).
”It’s a white thing, you wouldn’t understand”
Ett intressant inslag i serien är också det som kallas implicit whiteness. Hank Moody och hans familj umgås, likt 95% av seriens tittare, egentligen enbart med andra vita. Normalt är det så att manusförfattare och regissörer slänger in ett antal minoritetspersoner i handlingen trots detta, av rent ideologiska skäl, men detta har man under de första avsnitten alltså inte gjort i Californication. Av extra intresse är att Hank hamnar i situationer som också är ”implicit vita” på så vis att de flesta av oss känner igen dem väl från våra egna liv. De flesta av oss har råkat ut för någon icke-svensk som talar högljutt i mobilen på biografen, men Hank Moody gör i det läget det vi alla egentligen vill. Frågan man som tittare ställer sig är om detta är början på en trend. I ”det nya Sverige”, likväl som i dagens USA, är den etniska konflikten inbyggd, och något de flesta upplevt i sina egna liv på ett eller annat sätt. Frågan är när filmmakare och andra inser att det finns en del pengar att tjäna på att ta upp sådana teman ur andra infallsvinklar än den politiska korrekthetens uttjatade angrepp på en majoritet av konsumenterna. Frågan är kort sagt hur länge etniska européer kommer att fortsätta lägga sina pengar på film och musik som öppet förolämpar dem.
Av de avsnitt som hittills visats är det i varje fall en lovande serie, med lagom doser komik och allvar. Kan man bara leva med att manusförfattarna är lite väl förtjusta i huvudpersonen, så är den riktigt bra. Kan man däremot inte leva med detta, så rekommenderas istället serien Rescue me, som också tar upp den moderna mannens kris. Känslan av att leva i en värld som sakta går under, känslan av ”efter oss, Syndafloden” som de franska aristokraterna uttryckte det strax innan deras huvuden började föda giljotinen, är däremot starkare i Californication. Och denna kombination av reaktionär, cynisk grundsyn och senmodern meningslöshet och dekadens, är också det som gör serien intressant trots dess brister.
Rome is burning, he said, as he poured himself another drink, yet here I am, knee-deep in a river of pussy. – Here it comes, she thought, another self-indulgent, whiskey-soaked diatribe about how fucking great everything was in the past. And how all us poor souls born too late to see the Stones at wherever or snort the good coke like they had at Studio 54, well we’d all just missed out on practically everything worth living for. And the worst part was, she agreed with him. Here we are, she thought, at the edge of the world, at the very edge of Western civilization, and all of us are so desperate to feel something, anything, that we keep falling into each other and fucking our way toward the end of days.
Om skribenten: Joakim Andersen
