Oroligheterna i Sydafrika under början av juli varade i mer än en vecka och krävde över 300 människoliv. Plundring, våldsamma konfrontationer och massdemonstrationer tycktes drabba landet lika oväntat som en blixt från en klar himmel. Nyhetsvärdet tycks ha varit begränsat, mer djupgående förklaringar till händelserna har också lyst med sin frånvaro i etablerad media. Faktorer som förts fram är fattigdom och ojämlikhet, fullt rimliga delförklaringar givet att ojämlikheten i landet ökat efter avskaffandet av apartheid och nu är den högsta i världen. Även fattigdomen är påtaglig, bland ungdomar är exempelvis arbetslösheten 74%. Landets korrupta och direkt odugliga politiska elit har också lyfts fram som en faktor bakom upproret, Sydafrika är de facto en enpartistat med ANC vid makten men inte vid rodret. Konflikter och kriminella nätverk inom både parti och stat är en förutsättning för upploppen, där den tidigare presidenten Jacob Zumas anhängare reagerat våldsamt på att han arresterats för korruption.
En faktor som inte berörts lika flitigt, givet att den riskerar underminera våra egna eliters narrativ och projekt, är den etniska. Steve Sailer skisserar den förklaringen i artikeln South African Riots Prove Apartheid Theorists Right: The Black Tribes Can’t Get Along. Relationen mellan ”svarta” och ”vita” framstår då som en av flera konfliktlinjer i Sydafrika, dessutom en av de mer artificiella. Relationen mellan vita boer och vita engelsktalande var inte utan spänningar, detsamma gällde i minst lika hög grad relationen mellan de olika svarta stammarna. Jacob Zuma är zulu, och relationen mellan zulunationalism och ANC:s projekt var spänd redan under apartheideran. Detta i så hög grad att ledande zulupolitiker samarbetade med vita politiker och militärer mot ANC, med en zulunation som mål.
Sailer tar inte närmare upp den geopolitiska aspekten av apartheiderans inrättande av ”bantustans”, i likhet med Mordechai Kedars förslag att dela upp arabstaterna kring Israel i homogena emirat kan man notera bieffekten att sådana småstater lätt underordnas den regionala stormakten. Han menar dock att apartheidteoretikerna här var realister, forskning av bland annat Tatu Vanhanen tyder på ett samband mellan etnisk mångfald och etniska konflikter (”66% of global variation in ethnic conflict is explained by heterogeneity”). I Sydafrika drabbade våldet inte bara andra svarta, även grupper som de indiska och vita minoriteterna drogs in i konflikten. I Phoenix, där indier utgör majoriteten, sattes vägspärrar upp och medborgargarden försvarade området mot svarta plundrare, både verkliga och misstänkta. Våld mot utlänningar, oavsett om det handlar om indier med något sekel bakom sig i landet eller nyanlända svarta från grannländerna, är ett återkommande fenomen i Sydafrika.
Sammantaget finner vi att händelserna i Sydafrika är intressanta både i sin egen rätt och genom den inblick i en möjlig europeisk framtid de erbjuder. Upplopp och kravaller med etniska undertoner är en ständigt närvarande potentiell händelse i det mångetniska samhället, där lokalsamhällen tenderar att snabbt organisera medborgargarden (jämför London 2011 och Katrina 2005). Det påminner oss också om att ”vithetskritik” och liknande är ahistoriska amerikanska tankefoster. Att exempelvis zulus reagerar på konkurrens från andra svarta stammar eller från indier har inte nödvändigtvis med ”vita privilegier” att göra.
Om skribenten: Joakim Andersen
