Kort om arbete och fritid

Aktuellt, Filosofi, Rekommenderat, Samhälle

Det är ett tämligen okontroversiellt påstående att merparten av alla människor arbetar för att vinna fritid, vilken står i motsats till icke-fri tid, den som vi inte styr över – eller åtminstone inte anser oss själva styra över. I vårt undermedvetna frodas tankar och idéer om vad vi skulle kunna göra med denna fria tid, det attraktiva utrymmet för alla våra önskningar och drömmar. Brödarbetet tenderar att förknippas i motsats till detta utrymme, ja, rentav som en tvingande sfär, där vår vilja fjättras och vår levnads låga inte ges något syre.

 

1.

Förhåller det sig verkligen så? Är brödarbetet i sig tvingande? Är det nödvändigtvis så att arbetet måste föraktas, även om vi allra helst skulle vilja göra något annat? Naturligtvis inte. Arbetet medför en rad karaktärsdanande attribut: förmågan att underordna sig helheten – myndigheten, företaget, föreningen – att passa tider, organisera sin dag för olika slags handlingar och utveckla en grundläggande social kompetens – positiva exempel som följer närapå alla former av arbete. Det kall som döljer sig i vårt inre har kanske väldigt lite att skaffa med det brödarbete vi tvingas utföra, men det får oss bara att längta ännu mer, att verkligen vilja vårt öde och önska dess uppfyllande framför allting. Det som kallas löneslaveri fjättrar verkligen vissa, men det gäller inte de stora viljemänniskorna, vilka spränger alla slags kedjor; utöver döden finns det inget världsligt hinder som kan hindra dessa från att fullborda sina öden.

 

2.

Arbete och fritid – så lyder de kanske viktigaste synteserna i välfärdsstatens tidevarv. Arbetet, det som vi måste utföra för brödfödan och för att hålla möjligheten till lycka och frihet öppen, kan bara förlora sin tvingande karaktär om det överensstämmer med vad vi innerst inne verkligen vill göra. Hur deprimerande är det inte att lyssna till det oräkneliga antal ungdomar som baserar sina karriärval på de senast utropade konjunkturrapporterna, vilka skiftar lika snabbt och lätt som vädret? Ett helt liv, vilket hade kunnat bli extraordinärt – vad vi har talang för och som vi också odlar och utövar, resulterar oftast i bra saker – blir istället ett ”mängdliv”, ett bland miljoner obetydliga strån i medelmåttighetens vegetation. Den verkligt betydande personligheten, den som är ett med vilja och karaktär, förblir då en illusion; istället tar vi för andras skull på oss en rock som antingen är för liten eller för stor. Resultatet blir inre slitning och frätande ångest.

 

3.

Visst är konkurrensen svår. Många som strävar i enlighet med sin viljas önskningar går under, men i detta finns också en slags storslagenhet. Att försöka kan vara dåraktigt, rentav livsfarligt – men vad vore historien utan intentioner, utan målsättningar? Människan är ingen dagslända eller Bonobo-apa. Den som önskar stå utan problem och utmaningar upplåter bara sig själv att bli ett objekt för andras intentioner. För den som vill undvika den destruktiva slitningen mellan arbete och fritid, måste motsättningen dem emellan övervinnas. Förekomsten av pengar är kopplad till föreställningen om värde; om ett sådant värde inte existerar måste föreställningen om det skapas. Det betyder att vi omvärderar uppfattningen av arbetet och att arbetet blir vår fritid. Detta utesluter inte avkopplande aktiviteter eller semestrar. Det enda som utesluts är det vegetativa livet. Det säger sig självt att detta gäller de som har ett val; för de som ödet tvingat bortom valets möjligheter kan inga negativa omdömen fällas, om det inte skall framstå som cynism och människofientlighet. Det finns mängder av personer med handikapp och funktionsnedsättningar som ger mer till samhället än vad många fullt friska gör, vilket bekräftar samhällets nuvarande absurda status; fullt friska människor kan välja att vegetera, utan att det hotar deras existens. För de som verkligen lever livet existerar inte distinktionen mellan arbete och fritid, vilka endast utgör nyanser av en helhet, alltså personens sammanhållna uppfattning om livet.