Invandringspolitiken med tillhörande särlagstiftningar, brottslighet, transfereringar och privilegier är följden av att västerländska eliter spelar ut främmande grupper mot de europeiska folken. Det är historiskt inte något alldeles unikt, liknande tendenser har funnits tidigare, men omfattningen torde vara ny under solen. Det hela äger också rum under ett samhällssystem som är kvalitativt nytt, den osköna hybriden av managerstyre och kapitalism. Vi har den senaste tiden bekantat oss med teoretiker som studerat liknande fenomen från olika perspektiv, bland dem LaFond, Simmel och Marx. Den sistnämnde förknippas vanligtvis inte med analyser av spelet mellan klass och etnos, men har några insikter av värde att erbjuda. Detta gäller i synnerhet den äldre Marx fuidhirbegrepp, vilket erbjudit åtminstone undertecknad en del aha-upplevelser.
Om man jämför med LaFond har Marx och Engels brister på området, kanske beroende på att LaFond studerat nordamerikansk historia på ett sätt de inte gjorde. Det rörde sig hos Marx och Engels oftare om fragment än om sammanhållna resonemang men av dessa spridda kommentarer kan en mer helgjuten teori återskapas. En sådan rekonstruktion finner att etnos, ”blodsfrändskap”, hos Marx var primärt och klass sekundärt, men också intressanta ansatser att följa dynamiken dem emellan. Ett aktuellt tema här är vissa eliters tendens att utnyttja inkommensurabilitet i skärningspunkten mellan klass och etnos, alltså skilda logiker för skilda grupper. Ibland presenteras kapitalismens logik som atomiserande replacism (för att låna Renaud Camus behändiga term), men ofta har eliter försökt bygga mer eller mindre komplicerade system av ”mångfald”. Ett exempel på detta är samexistensen av fria men fattiga vita och förslavade svarta i sydstaterna, en samexistens av två samhälleliga logiker som gradvis trängde ut den vita majoriteten ur ekonomin. Marx skrev om detta att ”labour cannot emancipate itself in the white skin when in the black it is branded.” Givet Marx och Engels bitvis anstötliga brevväxling ska detta kanske främst läsas som en insikt i att slaveriet som system försköt maktbalansen till slavokratins fördel och de fria vitas nackdel. Den spenglerskt anstrukne kan se det som konflikten mellan anglo-saxiskt och germanskt samhällsideal och -praktik.
Produktionssätt och geopolitik
Överhuvudtaget var Marx och Engels medvetna om kopplingen mellan produktionssätt och civilisation, och hoten från främmande samhällssystem. Slaveriet var ett sådant hot, som Marx menade skulle ha förändrat USA i grunden om sydstaterna segrat. Ständigt närvarande var hotet från den orientaliska despotismen, bland annat representerat av Ryssland. Men despotismen hade varit nära att kväsa det unika europeiska experimentet även tidigare, Engels skrev om detta att ”the Turkish invasion of the fifteenth and sixteenth centuries was a second edition of the Arab invasion of the eighth century. Charles Martel’s victory was repeatedly re-won at the walls of Vienna and on the Hungarian plain. As then at Poitiers, and later at Wahlstatt, during the invasion of the Mongols, there was here once more a threat to the whole of European development.” En militär seger hade dessa gånger avvärjt ett fundamentalt hot. Under perioden då Turkiet var ”Europas sjuke man” såg Marx och Engels dock Ryssland som ett större hot och förespråkade en politik som skyddade Turkiet mot tsarens expansion. Paradoxalt nog menade Marx att Revolutionen var Rysslands dödsfiende, en syntes av de båda i Sovjetunionen torde ha överraskat honom något. Överhuvudtaget kan Marx och Engels inställning ha påverkats av att de menade att kapitalism relativt snart skulle ersättas av socialism och senare kommunism. Geopolitiska och militära faktorer kunde dock äventyra detta, därav den antiryska geopolitiken. Citat ”but let Russia get possession of Turkey, and her strength is increased nearly half, and she becomes superior to all the rest of Europe put together. Such an event would be an unspeakable calamity to the revolutionary cause.” Samtidigt fanns en tydlig sympati för det kristna Balkan, ”there can be no difference of opinion between all parties in this country and in Europe, that the gradual progress of the indigenous Christian population towards civilisation and independent government is the interest of the world, and that these races of men ought never to be suffered to fall under the yoke of Russia and to swell her gigantic dominions.” Den hugade kan hitta ett flertal både eurocentriska och, enligt Edward Said, ”orientalistiska” resonemang hos Marx och Engels.
Geopolitik och klass
Ett intressant fragment i texterna om Turkiet och Balkan rör förhållandet mellan geopolitik och klass. Detta fragment relaterar till distinktionen mellan klasser i heroisk/vital respektive dekadent fas. Perspektivet var att vissa klasser tenderade att förråda det nationella intresset av klassegoistiska skäl, ”as for the British aristocracy, represented by the Coalition Ministry, they would, if need be, sacrifice the national English interests to their particular class interests, and permit the consolidation of a juvenile despotism in the East in the hopes of finding a support for their valetudinarian oligarchy in the West.” Mot detta ställdes det unga, sunt nationalistiska proletariatet, ”both British and French proletarians are filled with an honourable national spirit, though they are more or less free from the antiquated national prejudices common in both countries to the peasantry.” Men detta är en avstickare, åter till ämnet.
Etnoreligiös hierarki
I texterna om Balkan, inklusive Engels tidigare skildring av tysk erövring av Östeuropa, fanns etniska konflikter och hierarkier ständigt närvarande. Det ottomanska Turkiet var ett särfall, givet att privilegierna var av religiös karaktär. Beskrivningarna av detta skulle i vår samtid betraktats som politiskt inkorrekta, ”the Koran and the Mussulman legislation emanating from it reduce the geography and ethnography of the various peoples to the simple and convenient distinction of two nations and of two countries; those of the Faithful and of the Infidels. The Infidel is ‘harby’, that is, the enemy. Islamism proscribes the nation of the Infidels, constituting a state of permanent hostility between the Mussulman and the unbeliever.” Historiskt är det emellertid inte särskilt ovanligt med hierarkier och distinktioner mellan olika religionsutövare (bakom detta urskilde Marx och Engels konflikter mellan etniska grupper eller rentav raser, ”these sacred rows merely conceal a profane battle, not only of nations but of races”, jämför Guillaume Faye). Mer intressant är då att spelet mellan klass och etnos i den marxska beskrivningen av Turkiet kompletterades med en religiös faktor. ”We can hardly describe the Turks as the ruling class of Turkey, because the relations of the different classes of society there are as mixed up as those of the various races. The Turk is, according to localities and circumstances, workman, farmer, small free-holder, trader, feudal landlord in the lowest and most barbaric stage of feudalism, civil officer or soldier; but in all these different social positions he belongs to the privileged creed and nation – he alone has the right to carry arms, and the highest Christian has to give up the footpath to the lowest Moslem he meets. In Bosnia and the Herzegovina, the nobility, of Slavonian descent, have passed over to Islam, while the mass of the people remain Rayahs, that is, Christians. In this province then, the ruling creed and the ruling class are identified, as of course the Moslem Bosnian is upon a level with his co-religionist of Turkish descent.” Här identifierade Marx en motsättning mellan etnoreligiös hierarki och klass, där storstädernas turkar på samma gång ”maintains with great jealousy the imaginary superiority and real impunity for excesses which the privileges of Islam confer upon it as compared with Christians” och ”finds its principal livelihood by doing jobs for Christian capitalists”. Jämför Amy Chuas dystra beskrivning av ”marknadsdominanta minoriteters” öden.
Intressant är att Engels i The Armies of Europe uttryckte respekt för turkiska soldater, ”naturally brave, extremely hardy and patient, and, under certain circumstances, docile” samtidigt som han noterade att deras förakt för kristna, ”giaours”, gjorde det svårt för militären att moderniseras, ”so long as his remains the ruling race in the country, he will not submit to men whom he inwardly despises as incommensurably his inferiors.” I texterna om den turkiska frågan kom Marx och Engels ofta in på etniska relationer. De tycks inte ha sett mångetniska samhällen som något positivt laddat, Marx skrev om det turkiska Balkan att ”this splendid territory has the misfortune to be inhabited by a conglomerate of different races and nationalities”. Beskrivningen av storstädernas politiskt viktiga befolkning för tankarna till Marx resonemang om urbana massors tveksamma betydelse, här kopplat till en viss portion ”orientalism” och antika referenser. ”It is well known that this mob in every important coup d’état has to be won over by bribes and flattery. It is this mob alone, with the exception of a few colonised districts, which offers a compact and imposing mass of Turkish population in Europe. And certainly there will be, sooner or later, an absolute necessity for freeing one of the finest parts of this continent from the rule of a mob, compared with which the mob of Imperial Rome was an assemblage of sages and heroes.”
Orientalism och orientalisk despotism
Beskrivningen av det ottomanska väldet utgick inte från några osedvanligt negativa egenskaper hos det turkiska folket, tvärtom kunde både Marx och Engels uttrycka både gillande och respekt för dem. Problemet med både det ottomanska och det ryska imperiet var istället arvet från den orientaliska despotism som fördärvat både Rom och Bysans. Här stod Konstantinopel, dagens Istanbul, i fokus för analysen. Formuleringarna hör till de mer suggestiva i genren ”politisk teori som gotisk fantasylitteratur”, ”Constantinople is the eternal city – the Rome of the East. Under the ancient Greek Emperors, Eastern civilisation amalgamated there so far with Western civilisation, as to make this centre of a theoretical Empire the effectual bar against European progress. When the Greek Emperors were turned out by the Sultans of Iconium, the genius of the ancient Byzantine Empire survived this change of dynasties, and if the Sultan were to be supplanted by the Tsar, the Bas-Empire would be restored to life with more demoralising influences than under the ancient Emperors, and with more aggressive power than under the Sultan. The Tsar would be for Byzantine civilisation what Russian adventurers were for centuries to the Emperors of the Lower Empire – the Corps de garde of their soldiers. The struggle between Western Europe and Russia about the possession of Constantinople involves the question whether Byzantinism is to fall before Western civilisation, or whether its antagonism shall revive in a more terrible and conquering form than ever before.” Som kuriosa kan nämnas att Jacob Burckhardt beskrev den moderna staten som influerad av det saracenska enväldet, via Fredrik II och renässansen. Marx var inte inne på detta spår, men man kan betrakta den moderna staten som ett sätt för den orientaliska despotismen att obemärkt infiltrera Europa. Detsamma gäller den manageriella revolutionen, oavsett om vi här har att göra med homologi eller mer direkt inflytande. De folkförflyttningar Fredrik II kunde genomföra bleknar i jämförelse med den manageriella elitens folkutbyten, där Fredrik II hade ”förstatligat” ett par små religiösa minoriteter har det manageriella samhället satt i system att importera och knyta aldrig sinande människomassor till sig genom allt från nystartsjobb och transfereringar till särlagstiftning och spridandet av positiva stereotyper. Detta är något historiskt nytt, både inkommensurabilitet och fuidhir är användbara begrepp för att skildra hur dessa ”förstatligade” minoriteter har en annan relation till staten än de atomiserade, som kollektiv icke erkända, urbefolkningar som ofta försörjer dem. Men någon verkligt bra term för att beskriva denna nya kombination av etnos och klass finns inte. ”Proletariat” är upptaget på grund av Sismondi, ”transferiat” missar de avgörande icke-ekonomiska aspekterna. Antika termer som möjligen skulle kunna användas är servi och laeti, beroende på graden av statligt tillåten och understödd kollektivitet kan man ibland tala om foederati. Oavsett vilket, vi har här att göra med en för samtiden avgörande politisk praktik som behöver sättas i ett teoretiskt sammanhang. Importen och konstituerandet av ett ”förstatligat” proletariat vid sidan av det infödda folket, liksom finkalibreringen av olika grader av kollektivitet (viss kollektivitet för foederati, atomisering och förnekande av det infödda folkets kollektivitet), är fenomen vi behöver sätta ord på.
Om skribenten: Joakim Andersen
