Vi bevittnar idag enträgna försök från sammanväxta eliter att etablera en postmodern totalitarism, mindre intressant under vilket tecken men just nu till namnet liberalt. James Burnham beskrev tidiga inkarnationer av detta projekt som den manageriella revolutionen, och analyserade vikten av konkurrerande eliter och grupper för frihet i ett samhälle. Sådan konkurrens strävar dagens eliter efter att avskaffa, potentiella nya eliter kväses eller in- och underordnas de gamla. Projektet bör vara oroväckande oavsett var man står politiskt. En användbar ansats för att förstå vissa aspekter av det som pågår är Karl Wittfogels (1896-1988) klassiska Oriental Despotism (tidigare berörd på Motpol i texten Marx och den orientaliska despotismen).
Wittfogel hade ett förflutet som marxist, bland annat i Frankfurtskolan, men han kom att bli anti-kommunist. Oriental Despotism är inte desto mindre ett litet mästerverk, där han bland annat studerade begreppets historia från Marx och Engels till Lenin och Stalin. Det är en fruktbar kombination av element från marxismen med det machiavellianska perspektiv vi förknippar med Burnham. Bland annat genomförde Wittfogel en analys av olika former av ägande, av varierande styrka, en analys som förenar marxistiska och klassiskt liberala insikter och bör vara intressant för båda. Släktskapet med Burnham blir tydligt i stycken som ”the hydraulic state differs from modern total managerial states in that it is based on agriculture and operates only part of of the country’s economy. It differs from the laissez-faires states of a private-property-based industrial society in that, in its core form, it fulfills crucial economic functions by means of commandeered (forced) labor”. Wittfogel analyserade hur det agromanageriella systemet innebar att både militär, ekonomi och religion knöts till makten, vilket gav upphov till en total makt av ett slag Europa med dess olika, ofta konkurrerande maktcentra, sällan skådat. Han tog upp hur det kunde finnas vissa friheter i ett sådant system, men att dessa var ”politiskt irrelevanta”. På snarlikt vis tolererar den samtida managerstaten ibland viss hedonism, men mindre gärna reell yttrandefrihet. Porren och marijuanan är politiskt irrelevanta, rätten att bära vapen eller dra gränser mellan grupper är det inte.
Orientaliseringen av Rom
The civil or military official of an agrarian despotism is part of a bureaucratic hierarchy, which, taken in its entirety, enjoys more power, revenue, and prestige than any other group in the society.
– Wittfogel
Ett intressant tema hos Wittfogel är koncepten marginell och submarginell zon, där han studerade hur det agromanageriella systemet kunde spridas bortom sina ursprungliga miljöer bland annat genom ”voluntary adoption of desirable ”Oriental” features”. Ryssland var historiskt ett exempel på det, liksom Rom. Det tidiga Rom beskrevs av Wittfogel som ”an aristocratic variant of a multicentered non-Oriental society”. Men efter erövringen av Syrakusa kom de i kontakt med det hellenistiska systemet, och gjorde staten till herre över den sicilianska ekonomin. Principen om allmän beskattning beskrev romarna ursprungligen som ”en komplett uppfinning”. Kopplad till den var folkräkning. Inledningsvis innebar detta inte att staten blev starkare än samhället även på hemmaplan, men erövringarna och krigen destabiliserade den socio-politiska balansen. Landägande senatorer ersattes av sådana knutna till kejsaren, bönderna utarmades. Wittfogel beskrev hur ”the Roman metropolis, which temporarily had ruled a huge Hellenistically hydraulic empire without itself being hydraulic, eventually caved in under the hammer blows of forces which drew their ultimate strength from this very empire.” ”Invade the world, invite the world”, fast här i en politisk version, republikens övergång i imperialism.
Användningen av frigivna slavar och eunucker i administrationen, kejsarkulten, den oberoende industrins och handelns förfall, detta var aspekter av orientaliseringen av Rom. När processen nått tillräckligt långt var staten ägare av det mesta av den fruktbara jorden i imperiet. Enligt Wittfogel var det inte inre processer som ledde till den agromanageriella despotismens fall i Västrom, utan externa sådana som bristen på slavar. Överhuvudtaget finns det likheter mellan Wittfogels beskrivning av den manageriella despotismens seghet och Deleuzes Urstaat (i förbigående kan nämnas att även Wittfogel nämnde systemets svårigheter att utsträckas till nomadernas zoner). Det finns exempel på despotismer som ersatts av annat, men de är tämligen få.
Byråkratiska kapitalister
Ett intressant tema hos Wittfogel rör gruppen ”byråkratiska kapitalister”. De dyker upp i vissa system, och ägnar sig åt sådant som att driva in skatt åt byråkratin, göra affärer med byråkratin eller knyta sig till individuella byråkrater för att vinna framgång. I gruppen ingår även byråkrater som ägnar sig åt affärer och då använder sig av sin ställning. Begrepp som svågerkapitalism för tankarna till det, för Wittfogel var det uppenbart att de byråkratiska kapitalisternas ställning är underordnad byråkratin och att deras ägande är relativt svagt. Han gick igenom hur svagt och inskränkt ägandet var i agromanageriella despotismer, ”oriental despotism one-sidedly restricts the landowner’s freedom to enjoy the fruits of his property, to decide on its use, to will it freely (through testament), and to protect it by means of political organization”. Resultatet är ”beggar’s property”, villkorad, beskattad och hårt kontrollerad egendom. Det finns betydande likheter med situationen i dagens Väst, där allt från kvotering till lagstiftning gör ägandet svagt utan att för den skull göra samhället starkt eller autonomt. Man kan kalla det socialism om man så önskar, men det är inget de flesta historiska socialisterna hade känt igen sig i.
Wittfogel förde också in en klassanalys som påminner om anarkismen, ”the men of the apparatus state are a ruling class in the most unequivocal sense of the term; and the rest of the population constitutes the second major class, the ruled”. Relationen till staten blir i ett sådant system avgörande för klasstillhörighet (för övrigt ett perspektiv förenligt med Marx och Engels texter om det asiatiska produktionssättet). Wittfogel menade att i ett despotiskt system finns social antagonism men inte klasskamp, ”paralysis of class struggle by total power”.
Hos Wittfogel ledde den historiska analysen fram till varningar för en ”asiatisk restaurering” kopplad till bland annat Mao och liknande politiker. Men också varningar för att något liknande kunde äga rum i Väst, bland annat på grund av ”Western writers, teachers and practicing politicians who do not understand the meaning of our institutional and cultural heritage”. I skärningspunkten mellan idéhistoria och institutionell historia kan man notera att den asiatiska despotismen under Mao tycks ha attraherat många blivande byråkrater i Väst, och att det kanske inte alltid handlade om ett romantiskt missförstånd. Frånsett ett inslag av självbedrägeri kan det ha varit just inslaget av despotism som tilltalade. Den som så önskar kan se den totalitära managerialismen som ett virus som via Sovjet och Mao infekterade delar av den västerländska vänster som sedan fick centrala poster i akademi, myndigheter, media et cetera. Projektet att montera ner hävdvunna friheter i Väst har oavsett vilket fortskridit sedan dess, ibland presenterat som ”socialism”, ibland i ”klimatets” namn. Massinvandringen har varit ett viktigt inslag, där relationen mellan system och immigrant oftast är just manageriell. Det utgör över tid ett frätmedel som även förändrar relationen mellan system och infödd (jämför Marx fuidhirlogik, fuidhiren som socio-politiskt vulnus). Det kan även bidra till systemets instabilitet, men det är ingalunda givet att instabiliteten blir annat än ett tillfälligt stadium på vägen mot en lågpresterande men totalitär era.
Sammantaget är Wittfogel en värdefull bekantskap för att förstå vissa institutionella logiker bakom retorikens, löpsedlarnas och symbolernas glättiga yta. Han avslutade sin historiska genomgång med ett citat från de två grekerna som erbjudits makt om de anslutit sig till den persiske härskaren, ”hadst thou known what freedom is, thou wouldst have bidden us fight for it, not with the spear only, but with the battle-axe.”
Om skribenten: Joakim Andersen
