Vi präglas av det landskap vi lever i. Präglas djupt och varaktigt. Ingen ifrågasätter detta. Men vad är ett landskap och var finns det? Utanför oss eller inuti oss? Svaret är inte självklart. Det är inte bara landska­pet som växer in i oss och gör sig till en del av oss, utan vi växer också in i landskapet och gör oss till en del av det. Det landskap som vi ser runt om oss och som vi rör oss genom är vår skapelse redan innan vi har gjort något med det eller förvandlat det på något sätt. Redan genom att kroppsligen befinna oss i landskapet har vi gjort det till vad det är: något utsträckt, vidsträckt – ett rum, en rymd. Vad är ett land­skap? Det är något du tänker på. För en individ är det skönhet och möjlighet, är det öppna vidder att förflytta sig fritt och långt i, är det äventyr och spänning. För en annan är det hot och fara, något att hålla sig på behörigt avstånd ifrån, att skydda sig mot med alla tillgängliga medel. För åter andra är land­skapet resurser och exploateringsmöjligheter, något man kan använda för att omvandla en sak till nå­gonting annat. Ett och samma landskap kan te sig mer eller mindre olikartat för olika människor. Ett och samma landskap kan te sig mer eller mindre olikartat för olika folk. Ingen ifrågasätter väl något av detta heller. Men vad kommer då först? Vad bestämmer vad? Är det landskapet som bestämmer männi­skans känslor och idéer eller är det människans känslor och idéer som bestämmer landskapet? Är det landskapet som bestämmer folkets kultur eller folkets kultur som bestämmer landskapet? Ingetdera – och både och. Men om det är så, och så är det, måste vi komplicera vår diskussion om geografi, psyko­logi och kultur och försöka diskutera det samspel, det långvariga, invecklade och växlingsrika samspel som det i själva verket handlar om. För ynglingen är havet en dröm och ett äventyr, för fadern utkomst och hårt arbete, för modern oro och löfte. Samma hav, så många olika blickar, så många olika hav…

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.