Hur går civilisationer under? Hur ersätts samhällen av fria människor med Spenglers massor av fellaheen? En viktig del av svaret har att göra med ekonomin, vilken inte kan ignoreras när vi söker lösningar.
Hilaire Belloc
The faith is Europe and Europe is the faith.
– Belloc
En värdefull tänkare i sammanhanget är engelsk-franske Hilaire Belloc (1870-1953), ihop med Chesterton en av distributismens fäder. Belloc var en tid liberal politiker, men kom att identifiera flera av liberalismens inbyggda motsättningar.
I sitt klassiska verk The Servile State, från 1912, beskriver Belloc vår ekonomiska belägenhet. Han skildrar den antika världen som uppbyggd på, och präglad av, slaveri, men också hur Europa under kristendomen rörde sig i en annan riktning. Det medeltida Europa beskriver Belloc som ett på många sätt fritt samhälle. Bönderna ägde sin egen jord, delvis för sig och delvis tillsammans. I städerna fanns gillen som verkade för att det inte skulle uppstå djupare klassklyftor. Det fanns också kloster och liknande, vilka i sina relationer med bönderna vägleddes av sedvanerätt snarare än konkurrens. Det var ett system som, med Bellocs ord, präglades av viljan att bevara friheten:
The restraints upon liberty were restraints designed for the preservation of liberty; and every action of Mediaeval Society, from the flower of the Middle Ages to the approach of their catastrophe, was directed towards the establishment of a State in which men should be economically free through the possession of capital and of land.
Man kan jämföra med det nordiska idealet odalbonden, i kombination med gemensamma former av ägande och arbete. Detta på samma gång frihetliga och solidariska system drabbades dock av ett dråpslag, och ett medvetet och ondskefullt sådant. Belloc är inte materialist, och ser inte den industriella revolutionen som orsaken. Tvärtom menar han att industrialiseringen kom efteråt, och att den mycket väl kunde ha lett till ökat välstånd om det medeltida samhället då inte redan krossats. Belloc skriver:
But Capitalism that is, the ownership by a few of the springs of life was present long before the great discoveries came. It warped the effect of these discoveries and new inventions, and it turned them from a good into an evil thing. It was not machinery that lost us our freedom; it was the loss of a free mind.
Det ursprungliga slaget mot den medeltida friheten var förstatligandet av kyrkans egendom, i England. Belloc visar att denna egendom inte stannade hos staten, utan istället kom rika kretsar till del. Detta gav dem sedan en stor fördel både gentemot kronan och gentemot bönder och gillen. Därefter följde sådant som enclosures och angrepp på gillena. Resultatet var ett samhälle där inte längre de flesta ägde egendom, utan där en liten grupp lagt beslag på den och en större massa egendomslösa arbetade åt dem.
Belloc och framtiden
Men to whom the institution of slavery is abhorrent propose for the remedy of Capitalism one of two reforms. Either they would put property into the hands of most citizens, so dividing land and capital that a determining number of families in the State were possessed of the means of production; or they would put those means of production into the hands of the political officers of the community, to be held in trust for the advantage of all.
The first solution may be called the attempted establishment of the DISTRIBUTIVE STATE. The second may be called the attempted establishment of the COLLECTIVIST STATE. Those who favour the first course are the Conservatives or Traditionalists. They are men who respect and would, if possible, preserve the old forms of Christian European life.
– Belloc
Belloc kallar ett sådant samhälle, där ett fåtal äger det mesta. kapitalistiskt. Han betraktar det inte som stabilt, av två skäl. Dels finns det en inbyggd motsättning mellan de moraliska teorier det bygger på och sakernas tillstånd, dels finns en inbyggd instabilitet som följd av massornas osäkra tillvaro. I synnerhet då dessa massor är politiskt fria men ekonomiskt egendomslösa.
Belloc identifierar tre möjliga lösningar på denna instabilitet. Man kan återgå till ett tillstånd liknande det medeltida, där de allra flesta också äger egendom och där en del former av gemensamt ägande och sedvänjor mildrar osäkerheten. Någon politisk vilja att göra detta finns inte idag, knappt ens en förmåga att betrakta egendomslöshet och lönarbete som historiskt uppkomna fenomen.
Man kan också tänka sig en kollektivistisk lösning, där ”ingen” eller ”alla” (i praktiken en grupp tjänstemän) äger kapitalet. Till förespråkarna av denna lösning räknar Belloc socialisterna. Han tar också upp en tredje lösning, den servila staten, där slaveriet återkommit under nya namn. I det servila samhället löses motsättningen mellan politisk frihet och ekonomisk ofrihet genom att den politiska friheten avskaffas för en stor grupp människor. Ytterst få människor tilltalas av den servila staten, men Belloc menar att det är dit vi är på väg.
Kapitalismen är alltså instabil, men kollektivismen är svår att genomföra. De sociala reformatorerna frestas därför alltid att kompromissa med storkapitalet, att genomdriva reformer som leder till ökad trygghet men samtidigt befäster skillnaden mellan kapitalist och proletär. På så vis kommer den servila staten smygande.
En viktig faktor Belloc här tar upp är proletärernas minnen av en annan verklighet. Om de ännu minns det mer medeltida tillståndet är det mindre sannolikt att de tilltalas av kollektivismen. Men när flera generationer levt under kapitalismen framstår den mer som självklar och oundviklig. Då framstår också kollektivismens lösningar som realistiska och önskvärda, och det vi får är någon form av välfärdsstat.
Belloc tar här upp olika inslag, som minimilöner och arbetsplikt. Intressant är att jämföra hans tankar med samtida politik, där arbetslinjen fått en central ställning samtidigt som det talas om att göra medlemskap i a-kassan obligatoriskt. Samtidigt ser vi en glidning bort från det samhälle Belloc beskrev. Proletariseringen och den servila staten har gått så långt att nya former uppstått. Här kan man nämna processen av klientifiering, där växande grupper av ”transferiat” får del av den servila statens trygghet men utan att behöva arbeta. Vi ser samtidigt en process av ”gäldenärifiering”, där stora skulder ger en illusion av ägande (av hus, bil, och annat), och där den servila staten också tvingas ta stora lån. Vi bevittnar också managerklassens framväxt, nära knuten till den servila staten. Sådana tendenser var av naturliga skäl svåra att förutse för ett drygtt sekel sedan.
Bellocs begreppsapparat är oavsett vilket värdefull. Inte minst hans beskrivning av proletariseringen och den servila staten. Mycket av välfärdspolitiken framstår då som försök att genom reformer hålla ett allt mindre vitalt system vid liv. Efter Belloc har också de grupper som administrerar den servila staten hamnat i fokus för en del samhällstänkare, bland annat Burnham och Gottfried har beskrivit dem som ”den nya klassen”. Den nya klassen är bland annat en förutsättning för det vi kallar politisk korrekthet, vilket både är deras sätt att legitimera sig själva och att hitta nya ”problem” som den servila, eller numera terapeutiska, staten måste ”lösa”. Bland annat massinvandringen framstår som ett projekt i linje med proletariseringen, den servila staten och den nya klassens intressen, då det här skapas en växande grupp av proletärer och/eller klienter (inte minst hanteringen av dessa människor syftar till det). Även den servila statens fientliga inställning till de traditioner och normer som formar oberoende människor blir begriplig om man utgår från Belloc.
Belloc är också värdefull då han pekar på alternativet, ett samhälle som förenar utbrett ägande med former av samarbete och gemensamt ägande. Han är inte ensam i detta, bland nonkonforma socialister kan nämnas Landauer, Proudhon och gillesocialisterna, bland nonkonformister långt till höger Günther, Evola och Darré. Även en klassisk liberal som Hayek blev direkt inspirerad av The Servile State. Belloc var samtidigt skeptisk till parlamentarismen, och kunde snarast beskrivas som ”paleo-korporatist”. Intressant är också att han såg de nordeuropeiska nationerna, inklusive England, som längst gångna på den servila vägen, medan andra nationer, bland annat Irland, hårdare hållit fast vid sina traditioner och ett mer utspritt ägande. Han såg inte historien som given, det var fullt möjligt att mer traditionella samhällen skulle komma att tränga undan det servila inslaget.
Belloc ger oss alltså ett större perspektiv på samtidens diskussioner. Det evinnerliga trätandet kring högre bidrag och lägre skatter framstår exempelvis som tämligen irrelevant, när vi lever under en servil stat där den stora massan sedan länge proletariserats. Det handlar heller inte om storföretag mot stor stat, i den servila staten förenas istället dessa gruppers intressen. Vilket också antyder att lösningarna bör vara av ett annat slag än de idag gängse.
Vi hittar The Servile State bland annat här:
Om skribenten: Joakim Andersen
