Vi vet nog alla att kommunismen är en ideologi som lett till ofattbart lidande i många länder, inte sällan till regelrätta folkmord på den egna befolkningen. Vi vet också att den svenska staten, finansierat med hjälp av skattepengar, drivit olika kampanjer för att ”informera” om ”nazismens brott”. Dessa kampanjer har inte sällan sammanfallit i tid och rum med att de styrande partierna hotats av konkurrens från mer eller mindre nationalistiska partier. Nu har emellertid denna politik tagit steget till nästa nivå, och rent spontant är det kanske lätt att bli glad över det. Den nya borgerliga regeringen har nämligen gett Forum för levande historia i uppdrag att ”skildra kommunismens brott mot mänskligheten”. Den väldresserade svensken med mer eller mindre nationalistiska eller antikommunistiska åsikter tänker då kanske spontant: ”Äntligen! Äntligen visar dom att kommunismen också är en farlig ideologi! Hurra hurra!”

Så har till exempel SD:s Björn Söder reagerat.

– Med tanke på att vi i riksdagen har ett vänsterparti, vars företrädare stolta kallar sig kommunister, är det verkligen angeläget att man får igång informationskampanjen snarast, så att våra ungdomar ser vilket lidande denna ideologi har ställt till med.

Man kan också se det hela som en illustration av begreppet draksådd eller lagen om orsak och verkan. Vänstern har i decennier, genom skattefinansierade projekt, utnyttjat ”nazismens brott” för att skada nationalistiska rörelser, och det var då bara en tidsfråga innan samma sak skulle drabba dem själva. De har sått en draksådd genom sina handlingar, och man tycker knappast synd om dem när de får skörda det de sått.

Men ser man djupare på det hela så är det en olämplig reaktion att ge sitt stöd till denna utveckling. Vill borgarna sprida information om kommunismens brott, så står det dem fritt att skicka ut sina aktivister och intellektuella och göra det. Om de saknar egna aktivister och intellektuella, så är det synd för dem, men inte ett skäl till att mina skattepengar ska användas till att skada deras politiska konkurrenter. Det är också ett hån mot kommunismens offer att de ska användas i en svensk inrikespolitisk kamp om röster, röster som leder till riksdagsplatser, som i sin tur leder till pengar och makt. Många av kommunismens ukrainska offer skulle nog betrakta regeringen Reinfeldt som en antikristen och antinationell regering, och betacka sig för att användas i den regeringens maktspel. På samma vis är det ett hån mot Andra Världskrigets döda att de ska utnyttjas som redskap mot svensk nationalism, och det är inget mindre än en form av ”fusk” i det politiska spelet att skattemedel används för sådan propaganda och indoktrinering. Så är det när det gäller nazismens offer, så är det när det gäller kommunismens offer, det är en princip och det är viktigt att man klarar att stå upp för principer utan att överta vänsterns låga metoder.

Talet om ”offer” är också ett sätt att försöka ge sken av att det handlar om en objektiv distinktion mellan Gott och Ont, och inte om ett medvetet politiskt val av en mycket subjektiv aktör. Regeringen Reinfeldt har gjort ett medvetet val att ”nazism” och ”kommunism” är de två värsta ideologierna, ett val som råkar sammanfalla med att regeringens konkurrenter bland annat återfinns bland nationalister och vänsterpartister. Man kunde ha gjort många andra val, och ”informerat” om exempelvis ”sionismens offer”, ”kristendomens offer”, ”liberalismens offer” eller ”islams offer”, men inget av dessa var politiskt strategiska val. För när vi frågar oss vilken ideologi de döda i Dresdens eldhav eller Hiroshima ska ses som offer för, så är det svårt att se någon annan ”skyldig ideologi” än liberalkapitalismen, alltså Reinfeldts egen ideologi. Detsamma gäller många av kolonialismens offer, eller alla miljoner fattiga européer som under 1900-talet dött i olika influensaepidemier på grund av att de inte hade råd med mat och medicin, som också får ses som ”liberalkapitalismens offer”. Vill man spela samma spel som regeringen Reinfeldt så kryllar världen alltså formligen av olika ideologier med en massa ”offer” på sitt samvete, men dessa har man av olika skäl inte valt. I sin fullo prydno framstår dessutom hyckleriet från regeringen Reinfeldt när vi påminns om att Carl Bildt för inte särskilt länge sedan vägrade att kategorisera övergreppen på kristna i Turkiet under 1900-talets början som ett folkmord med orden:

Den svenska regeringen har som ambition att besluta om mycket, men har inte ambitioner att besluta om historia.

Men så var ju inte Turkiet heller en inrikespolitisk konkurrent, utan en handelspartner…

Det hela är alltså ett förfallstecken. Professor Gottfried har i sina böcker om den terapeutiska staten beskrivit hur en ”Ny Klass” av gamla 68-or och liknande tagit över många västerländska stater och hur de ser det som sin uppgift att ”uppfostra”, ”utbilda” och ”informera” folket. De ser våra traditioner enbart som fördomar, och där ingår bland annat kärnfamiljen, nationalismen och kyrkan. Dessa fördomar anser de sig ha rätt att bedriva kollektiv ”terapi” mot, exempelvis genom indoktrinering genom skola, dagis och TV. Allt betalt med terapiobjektens egna skattepengar.

Vad regeringen Reinfeldt nu gör är inget mindre än att överge ett principiellt motstånd mot denna utveckling, för att istället själv använda sig av den terapeutiska statens metoder för sina egna ändamål. Faktum är att denna fixering vid ”offer” påminner något om forna tiders ”gråterskor”, alltså kvinnor som fick lön för att gå på begravningar och gråta högljutt. Den som inte gråter gratis är suspekt, och detsamma gäller hela den ”Forum för levande historia”-industri som socialdemokraterna satt upp.

Det är därför viktigt att sverigedemokraterna, och vi andra, tar principiell ställning mot hela detta ovärdiga skådespel, snarare än att säga ja till det så snart det inte bara drabbar oss utan också våra motståndare (man blir inte friare bara för att alla andra också är ofria). I det läget kommer vi också att framstå som ett radikalt och idealistiskt alternativ till hela den terapeutiska staten, istället för bara som en variant på den.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.