Våra indo-europeiska, eller ariska, förfäder har studerats ur flera olika perspektiv. Man har utforskat deras religion och myter, man har försökt följa deras expansion från urhemmet, och man har studerat deras språk. Ett specialområde är det som kallas komparativ indo-europeisk poesi, där man alltså studerar hur de indo-europeiska folkens poeter arbetat genom historien. Vilka berättelser har de berättat, hur har de berättat dem, vilka versmått har de använt, och så vidare? Professor Calvert Watkins tar upp detta i sitt mastodontverk How to Kill a Dragon, där han bland annat studerar en av de äldsta indo-europeiska myterna, den om drakdödaren, och hur den förändrats genom historien i olika indo-europeiska samhällen. Ett framtida inlägg kommer att ägnas åt professor Watkins beskrivning av drakdödarmyten, dagens inlägg är istället avsett att ta upp det han skriver om poetens ställning i det indo-europeiska samhället.
Bardkasten
Watkins beskriver hur poeter/barder utgjorde en ärftlig kast. Detta är ett återkommande inslag i traditionella samhällen, för att skapa verkliga specialister räckte det inte med en enda generation (i praktiken tar klassresor även i vår tid ofta två-tre generationer). Den irländska poeten, fili, skulle tillhöra en familj av poeter sedan tre generationer tillbaka. Men poet var inte bara något man föddes till, utan det krävdes också lång träning och utbildning.
Poetens roll i det indo-europeiska samhället skiljde sig en hel del från dagens poeter, som främst skriver dikter. Rollen var istället att bevara och föra vidare samhällets kultur och tradition, och att vara den yrkesman som hade hand om språklig kunskap. Detta var ett omfattande ansvar, poeten skulle behärska myter, lagar, böner, folkets genealogi/ursprung, och mer. Watkins beskriver en bardskola i 1600-talets gaeliska Irland. Den tog bara emot elever av poetsläkter, med gott rykte i de egna stammarna. Utbildningen tog 6 eller 7 år, en ansenlig period på den tiden.
Den moderna barden Robert N. Taylor skriver i en intervju om den traditionella synen på den inspirerade poeten och dennes musa, och Watkins skriver också att det hände att poeter var inspirerade och kreativa men att inte alla poeter hade en musa. Det var fullt tillräckligt att de bevarade sin kulturs anor, sagor, lagar och traditioner, och en musa var i det sammanhanget kanske mer att se som en ”bonus” (eller ibland som en förbannelse?).
Barden och samhället
Bardens roll som ett ”levande bibliotek”, den som hade hand om folkets kollektiva minne, gjorde honom högt uppskattad. Watkins nämner att poeten var den bäst betalda yrkesmannen i det indo-europeiska samhället, och bardskolan var något de kringboende var stolta över och måna om. De skickade därför regelbundet livsmedel och andra gåvor till den, och även de kringboende adelsmännen bjöd in poeterna från skolan som sina gäster.
Den indo-europeiska poeten hade alltid en uppdragsgivare. I förhistorisk tid tycks det ha varit en storman, senare kunde det vara Kyrkan, eller så kunde det finnas kringresande barder. Det indo-europeiska samhället var uppbyggt kring reciprocitet/ömsesidighet (”något för något”), och poeten fick gåvor och annan betalning av uppdragsgivaren och betalade med smickrande eller vackra dikter (det fanns rentav en särskild genre som Watkins kallar danastuti efter sanskrit, och som var ett tack för en gåva). Man kan se det som att poetens uppdragsgivare ytterst alltid var hans folk, även när det hade dess stormän som ”mellanled”, i varje fall när dessa stormän var sanna mot sitt ansvar som folkets beskyddare och representanter.
Ursprungligen kunde poeten också ha gudarna som sina uppdragsgivare. Genom att skriva hyllningar till dem, trodde han sig få något annat i utbyte, enligt den ömsesidighetens princip som samhället var uppbyggt kring. De äldsta indo-européerna hade också en syn på det talade ordet som något mycket mäktigt. Om man sade något på rätt sätt, kunde det påverka verkligheten. Ett exempel på den synen är att iranierna menade att en lögn var något lika illa som ett mord. Så gränsen mellan poet, trollkarl och präst var något flytande.
Barden var alltså en organisk del av det traditionella samhället, ända in i gaeliskt 1600-tal. Men med moderniseringen slogs den traditionella världen i spillror. Watkins återger en arbetslös bards klagan efter att den gaeliska världen krossats, och hans ord är hjärtskärande läsning. Detta innebär att poetens värv har minskat i anseende, och att han/hon oftast bara har tillgång till skärvor av en tradition. Att kulturarbetarens a-kasseavgift ska höjas i Sverige 2007, eller att Joanna Rytel ser det som sin uppgift att sprida zoofil och etnomasochistisk dynga, är då bara två steg bland många, i en månghundraårig utveckling.
I vår tid finns det på nytt ett behov av barder och poeter som vill vara sitt folks minne, som vill påminna dem om deras historia och identitet, och mana dem till försvar av det de är. Sådana barder har en betydligt svårare situation än forntida indo-europeiska poeter. Det finns idag i princip inga bardskolor, inga poetätter, och antalet stormän som betalar för att folkets minnen ska bevaras är begränsat. Vår tids bard måste därför återknyta relationen direkt till folket, utan att ha några ”stormän” som mellanled. Relationen mellan folket och barden blir därför i vår tid direkt på ett sätt den inte varit på hundratals år, och moderna barder har också spelat en mycket framträdande roll i kampen för att väcka de europeiska folkens livsvilja, och för att sprida andra alternativ än den materialistiska, livlösa och rotlösa livssynen. I det sammanhanget kanske det inte är någon slump att Oden även var en poesins gud.
Om skribenten: Joakim Andersen
