Oscar Wilde (1854-1900) är förmodligen en av de mest kända 1800-talsförfattarna idag. Till detta bidrar hans stormiga liv och träffsäkra citat kanske lika mycket som hans verk. Wilde var en ikonisk dandy och är idag välkänd även bland människor som överhuvudtaget inte läser. Men han var också en begåvad författare, en ordkonstnär med känsla för tidsandan och den mänskliga erfarenheten. Sena De Profundis är exempelvis en stark bekännelse från ett geni som inser att han delvis förslösat sin gåva på ytligheter, Dorian Gray en mångbottnad studie i yta, skuld, hedonism och narcissism. Båda verken förebådar på så vis vår egen tid och några av dess centrala bekymmer. The Soul of Man under Socialism tillhör i jämförelse inte Wildes djupare verk, men den är fascinerande i sin egen rätt. Detta inte minst då den ger en inblick i en historisk era. Wilde framstår också som en intressant dandy då han ansluter sig till socialismen, många dandys har istället varit högersinnade. Hans korta verk i frågan bekräftar också Spenglers påstående att det inte finns en socialism utan att den visar sig under olika former i olika nationer. Den engelska socialismen har ofta haft en estetisk aspekt, tydlig hos William Morris och gillesocialisterna. Den sidan visar sig också hos Wilde, och oavsett om man är socialist eller inte är frågan om en estetisk samhälls- och kulturanalys värd att ha i åtanke. Hur fult och oskönt får samhället egentligen bli, och vilka faktorer bidrar till en sådan utveckling? Däremot delar inte Wilde det återkommande intresse för medeltiden som också finns i engelsk socialism, han står närmare hellenismen inte minst i synen på arbete och hedonism.
Den Wilde vi möter i The Soul of Man under Socialism balanserar mellan modern socialism och en mer romantisk eller rentav dekadent livssyn. Verkets svagheter står i skuld till båda dessa dimensioner. Wilde uttrycker en förenklad syn på individen, ett ”individen minus” där vår sanna och unika personlighet närmast är det som återstår när vi subtraherat de egenskaper vi fått från tradition, historia och gemenskap. Det är en i grunden modern individualism, om än med vissa prometeanska drag som kan kopplas till romantikern och hellenisten Wilde. Wildes estetism, näraliggande l’art pour l’art, innebär också att den helhet som traditionellt utgjorts av det goda, det sanna och det sköna splittras och det sköna får stå mer ensamt. Hans antropologi är i jämförelse med Evolas inte differentierad, Wilde ser i grunden alla människor som potentiella konstnärer. Här kan man naturligtvis invända att i en materialistisk era kan det vara en nödvändig motvikt, detsamma gäller i så fall Wildes hedonism.
För det finns också givande inslag i Wildes personligt hållna betraktelse av socialismen, en betraktelse där socialismen för övrigt får tämligen begränsat med utrymme. Wildes kritik av misären i det kapitalistiska samhället har en reaktionär underton, misären är inte minst ful, både för de som lever i den och de som tvingas se det. Wilde skriver bland annat om socialismen:
There will be no people living in fetid dens and fetid rags, and bringing up unhealthy, hungerpinched children in the midst of impossible and absolutely repulsive surroundings.
Wilde och socialismen
The State is to be a voluntary association that will organise labour, and be the manufacturer and distributor of necessary commodities. The State is to make what is useful. The individual is to make what is beautiful.
– Wilde
I dessa dagar av debatter om tiggeri och godhetssignalerande framstår Wilde också som en mer konsekvent socialist än våra samtida. Han vänder sig mot försök att lappa ihop systemet genom välgörenhet och är misstänksam mot ”hjälp”. Charity creates a multitude of sins skriver Wilde, the majority of people spoil their lives by an unhealthy and exaggerated altruism. Här finns en insikt i problemet, även om Wilde inte nödvändigtvis har en lösning. Han vänder sig också mot det Evola beskrev som översocialisering, att leva för andra människor är lika främmande för Wilde som för Stirner. Inte heller arbete tilltalar honom, han har inte tillgång till Evolas begreppsapparat men skiljer uppenbarligen på arbete och handling när han skriver om the poets, the philosophers, the men of science, the men of culture – in a word, the real men, the men who have realised themselves, and in whom all Humanity gains a partial realisation. Wildes konstnärsnatur gör här att hans perspektiv blir begränsat, en utopi befolkad av konstnärer skulle inte överleva vare sig inre eller yttre spänningar även om det är ett givande tankeexperiment (som med fördel kompletteras med Morris). Däremot finns det ett släktskap mellan Wilde och andra arbetskritiker som Lafargue och Black. Jämför hans tidiga syn på robotiseringens potential, on mechanical slavery, on the slavery of the machine, the future of the world depends. Här märks tydligt arvet från hellenismen.
Arbetskritikerna har ofta en koppling till anarkismen, även i synen på staten står Wilde den nära. Han var inspirerad av bland annat Krapotkin. I likhet med Marx vänder han sig mot ”barrackkommunism” och Gleichmacherei. Socialismen måste vara individualistisk, annars är den sämre än kapitalismen. Wilde för tankarna till Wittfogel och den orientaliska despotismen när han skriver att if the Socialism is Authoritarian; if there are Governments armed with economic power as they are now with political power; if, in a word, we are to have Industrial Tyrannies, then the last state of man will be worse than the first… It is to be regretted that a portion of our community should be practically in slavery, but to propose to solve the problem by enslaving the entire community is childish. Every man must be left quite free to choose his own work. Det är ett stycke som rymmer både klarsynthet och utopism. Vad Wilde skulle tyckt om dagens EU och ”välfärdsstaten” kan vi bara gissa, säkert är att hans kritik skulle vara fyndig och dräpande.
Wildes individualism påminner både om Stirners egoism och om stoicismen, har både infantila och djupare sidor. Han kan växla mellan ganska ytliga stycken som if property had simply pleasures, we could stand it; but its duties make it unbearable å ena sidan och stycken som förebådar De Profundis å den andra, som after all, even in prison, a man can be quite free. His soul can be free. Det finns hos Wilde ansatser till en kulturkritisk syn på kapitalismen som torde tilltala många socialister, bland annat skriver han att with the abolition of private property, then, we shall have true, beautiful, healthy Individualism. Nobody will waste his life in accumulating things, and the symbols for things. One will live. Temat ”att ha eller att vara” återkommer hos Thiriart och Fromm, men också hos Wilde, the true perfection of man lies not in what man has, but in what man is. Private property has crushed true Individualism, and set up an Individualism that is false.
Wilde om massa, kultur och media
The new Individualism is the new Hellenism.
– Wilde
Wilde upplevde varken kulturindustrin eller politisk korrekthet i dess nuvarande form, däremot ägnar han betydande utrymme åt att resonera kring relationen mellan massan och konsten. Det finns en uppenbar spänning mellan l’art pour l’art, konsten för konstens egen skull, å ena sidan och demokratin som idé å den andra, och det genomsyrar Wildes text. Han är väl medveten om att dumhet och vulgaritet hör samman med det moderna samhället, vulgarity and stupidity are two very vivid facts in modern life. One regrets them, naturally. But there they are. Vi bör då dessutom vara medvetna om att han aldrig sett en hiphopvideo eller läst Millenniumtrilogin. Wilde menar att massan försöker ta kontroll över konsten, på många sätt värre än tidigare despoter, påvar och liknande. Han skriver:
All despots bribe. The people bribe and brutalise. Who told them to exercise authority? They were made to live, to listen, and to love. Some one has done them a great wrong. They have marred themselves by imitation of their inferiors.
Den rätta inställningen till konsten är enligt Wilde att faktiskt låta sig uppleva den, inte att redan från början ha en massa åsikter om den. Tämligen relevant i dessa tider av kränkta åsiktspoliser är följande stycke:
The work of art is to dominate the spectator: the spectator is not to dominate the work of art. The spectator is to be receptive. He is to be the violin on which the master is to play. And the more completely he can suppress his own silly views, his own foolish prejudices, his own absurd ideas of what Art should be or should not be, the more likely he is to understand and appreciate the work of art in question.
Samtidigt utesluter han inte att massans smak faktiskt genom hårt arbete av konstnärer kan förbättras. Intressant är också att Wilde förutser vår tids mäktiga medier, även om de på hans tid inte hade presstöd. Uppenbarligen går det att identifiera en cykel där medias makt växlar över tid. Wilde skriver:
Somebody – was it Burke? – called journalism the fourth estate. That was true at the time, no doubt. But at the present moment it really is the only estate. It has eaten up the other three. The Lords Temporal say nothing, the Lords Spiritual have nothing to say, and the House of Commons has nothing to say and says it. We are dominated by Journalism.
Sammantaget är det ett intressant verk. Det är av idéhistoriskt intresse, även om Morris är en mer djuplodande representant för den engelskt estetiska socialismen. Men det innehåller också en del träffsäkra analyser som kan vara givande än idag, som Wildes kritik av konformismen och sin tids NPC:s. Den rätte läsaren kan också inspireras av hans gudabenådade känsla för språket. Vi hittar Wildes essä här: Wikimedia
Om skribenten: Joakim Andersen
