Dessa tecken på Amerika som vi alla känner igen. Vi behöver inte räkna upp några av dem här, de är re­dan alltför välkända – vilseledande välkända! Amerika är inte ett tecken på Amerika. Amerika är ett tecken på dem som betecknar Amerika som Amerika. Fast så är det ju med alla tecken. Alla dessa teck­en på Amerika är ett tecken på hur Europa har förlorat sig självt i illusioner och bedrägerier, i undanflyk­ter och bortförklaringar. Man kan på goda grunder ifrågasätta om Europa ens existerar längre. Om det inte omärkligt har ersatts av någonting annat. Man hänvisar till Amerika för att förklara än det ena, än det andra. Varför är det si? Amerika! Varför är det så? Amerika! Men Amerika hänvisar tillbaka till Eu­ropa utan att man låtsas om det, ja, kanske utan att man inser det. Amerikaniseringen av Europa är Eu­ropas amerikanisering av Amerika i syfte att dölja att man har förlorat kontakten med sig själv och inte längre vet vem man är – eller att man saknar kraften att ta reda på det. Att sakna den kraften är i realite­ten detsamma som att sakna kunskapen. Man trodde en gång att man hade upptäckt en helt ny värld – en jungfruelig värld. Att plötsligt se det självklaras gränser förskjutas och försvinna är naturligtvis alltid en omtumlande och omstörtande sak. Att plötsligt se den välkända världen förvandlas till någonting främ­mande och obekant – chock och eufori på samma gång! Överväldigade av allt det nya och fantastiska upphörde man omedvetet att upptäcka sig själv. Den nya och okända världen var ju så mycket mera lockande och lovande och i sin gränslöshet så mycket enklare och gripbarare än den gamla trånga och välkända. Men när den Nya Världen så småningom började upptäcka sig själv, när den började få ett eget liv, då stod man där i växande förvirring och osäkerhet. Man hade förlorat sin riktning – och med riktningen sitt ursprung. Ur den förvirringen och osäkerheten, väl dold under en yta av självgod kultive­ring och civilisatorisk överlägsenhet, uppstod oroligheterna och revolutionerna. Och ur revolutionerna inbördeskrigen. De europeiska inbördeskrigen. De s.k. världskrigen. Trodde man verkligen fortfarande att man var hela världen eller ville man bara genom att kalla dem världskrig dölja det faktum att man inte befann sig i krig med någon främmande makt utan med sig själv – att man hade blivit främmande för sig själv? (Är det f.ö. inte oeuropeiskt att tro sig vara hela världen? Har inte Europa alltid hämtat sin vitalitet och skaparkraft ur sinnet för omvärldens storhet och gåtfullhet?) I utmattningen och svagheten efter dessa blodiga och förvirrade strider tog så de ihåliga tecknen och de teatrala gesterna form och den demokratiska skådespelarmoralen och symbolpolitiken växte fram – den som skulle övertyga resten av världen om att den stod inför en civilisation så överlägsen alla andra att den med glädje var beredd till det största av offer: att avstå från sig själv och upphöra att existera! Att den Gamla Världen i med­mänsklighetens och humanitetens sköna namn var mäktig att uppnå ett hittills okänt och oöverträffat civilisatoriskt utvecklingsstadium genom att avvisa alla gränser och förneka att det fanns någonting som den inte kunde vara, som den inte ville vara – förutom det den en gång var men som den nu hade trött­nat på och skämdes för, likt en tonåring skäms för sina föräldrar, och som den på olika sätt försökte förminska och förvanska. Att den Gamla Världen kunde vara nyare än den Nya världen. Att den kunde vara Nyheten själv. Den nya Nya Världen. Det sanna Amerika…

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.