”Hierarki är ett vitalt andligt behov för människan. Den förutsätter en viss vördnad, en viss hängiven­het för de överordnade, inte som privatpersoner och heller inte som maktutövande, utan som symboler. De är symboler för den värld som står över varje människa och som i vår värld finner uttryck i den för­pliktelser som varje människa har gentemot sina likar. En verklig hierarki förutsätter att de överordnade är medvetna om sin symboliska funktion och vet att den är det enda legitima föremålet för deras under­lydandes hängivenhet. Den sanna hierarkin gör det möjligt för var och en att på ett moraliskt tillfreds­ställande sätt känna sig hemma på den plats som är hans.”

– Simone Weil (Att slå rot, s. 24)

Premisserna: Vi befinner oss i människans förhistoria. Ett antal självständiga och självförsörjande fa­miljegrupper eller stammar lever i samma geografiska område. De är av samma etnicitet, har likartade seder och bruk och har vissa fredliga former av utbyte med varandra. Dessa grupper ställs plötsligt in­för ett yttre hot av en sådan art och omfattning att det kraftfullt motiverar dem att närma sig varandra ytterligare för att genom samverkan minska hotets kraft och återta kontrollen över (återställa balansen hos) sin tillvaro.

För att börja med det självklara: För att ett antal familjegrupper genom samarbete ska kunna lösa de uppgifter som hotet mot deras värld ställer dem inför måste de organisera sig. Det räcker inte med att de kommer överens om att samarbeta, och eventuellt vid en högtidlig religiös ceremoni lovar att följa denna överenskommelse, utan de måste dessutom frambringa en permanent extern form för detta sam­arbete – en organisation som definierar vad det är som ska göras, vem som ska göra vad och hur de oli­ka arbetsuppgifterna ska koordineras för att uppnå bäst verkan.

För att den folkbildande organisationen ska kunna fylla sin funktion måste familjegrupperna erkänna att den står över de enskilda familjerna och har beslutanderätten i de frågor som har att med hanteran­det av det yttre hotet att göra. För att organisationen ska få detta erkännande måste den grundas på nå­gon redan etablerad auktoritet – på en auktoritet som är så stark och så väl etablerad att den betraktas som självklar och inte kan ifrågasättas. Till denna auktoritet hör givetvis de män som intar den ledande ställningen inom familjegrupperna och basar över den dagliga verksamheten. Men hit hör också de gu­domligheter eller andliga krafter som har makt över familjegruppernas tillvaro i dess helhet. Auktoritet föregår organisation. En organisation konstitueras genom en preexisterande auktoritet. Auktoriteten är m.a.o. folkets och kulturens begynnelse.

Ett av de centrala problemen rörande den folkbildande organisationen är hur den nödvändiga auktori­teten och den med denna förbundna respekten och lydnaden bibehålls över tid. Bibehålls i en positiv och produktiv form, bör man kanske tillägga. Hur utövar en organisation sin auktoritet på ett sådant sätt att den inte försvagas utan om möjligt tvärtom stärks eller åtminstone bibehålls intakt? Om auktori­teten är det som en organisation ytterst vilar på kommer organisationen att upplösas när den förlorar sin auktoritet.

Det är de ledande männens uppgift att frambringa och leda den gemensamma organisationen: att ge den en form som är adekvat i förhållande till de utmaningar man står inför, att se till att den fungerar som den ska samt att justera den när villkoren för dess verksamhet förändras. Det är fullgörandet av dessa funktioner som definierar de ledande männen och gör dem till vad de är. De ledande männens uppgift är att verka för folkets väl, d.v.s. för den enhet av familjegrupper som konstitueras genom fram­växten av en permanent gruppextern organisation, och att göra allt som står i deras makt för att säkra folkets långsiktiga överlevnad och framgång. Den aura som omger en framgångsrik ledare tillhör inte bara honom själv. Till en ledares basala dygder hör att känna sig själv och att kunna bedöma sin egen lämplighet så att han kan överlämna sitt uppdrag till någon annan om han märker att han inte längre förmår fullgöra det.

En parentes: Vi vet alla att de ledande männen ofta sviker sina plikter mot folket, ja, att de t.o.m. kan förneka att de har några sådana plikter, och istället agerar själviskt och kortsiktigt. De utnyttjar sin höga position för att gynna sig själva och sin egen krets på andras bekostnad. Men om alla ledare alltid hand­lade så skulle det inte finnas några folk. Då skulle föreningen av familjegrupper eller klaner inte bestå tillräckligt länge för att hinna anta den stabila formen av ett folk. Så uppenbarligen måste det även fin­nas en hel del ledare som agerar långsiktigt i helhetens intresse och uppenbarligen rymmer de själviska ledarnas kortsiktiga handlingar en hel del för helheten långsiktigt gynnsamma konsekvenser. Saken kan formuleras såhär: en grundförutsättning för folkets utveckling och fortbestånd är att dess långsiktiga in­tressen i väsentliga avseenden sammanfaller med ledarnas i många fall kortsiktiga intressen, d.v.s. att de ledande männens ansträngningar att uppnå personlig ära och rikedom eller på andra sätt utmärka och gynna sig själva långsiktigt verkar till helhetens fördel. Den organisation som tar form under folkens tillblivelseprocess har tydligen lyckats uppfylla detta villkor.

Ännu en parentes: Är det de ledande männen som frambringar organisationen eller är det organisatio­nen som frambringar de ledande männen? Som alltid i sociala sammanhang finns det en växelverkan här mellan biologisk potential och kulturell realitet. Det krävs ovanliga, ja, unika ledaregenskaper för att kunna upprätta en folkbildande organisation. Genom uppkomsten av en dylik organisation får dessa le­daregenskaper en ny och djupare innebörd. Det starkt begränsade antalet individer som besitter dessa egenskaper och den organisation som realiserar deras potential kan inte skiljas från varandra. Det finns ingen stat utan en statsbärande elit – som för att på ett bra sätt kunna verka för helhetens väl med stolt­het måste erkänna sig själv som en sådan. När en separation mellan stat och naturlig (= på biologiska företräden grundad) elit tycks ske under senare skeden av folkens historia står vi i själva verket inför en maktens desintegrationsprocess. Den kanske djupast liggande av de demokratiska övertygelserna är att personligheten inte betyder något, att den enskilda människan är utbytbar, d.v.s. att det alltid finns nå­gon annan som kan göra detsamma på samma sätt och lika bra, och att makten därför kan skiljas från dem som för närvarande innehar den. Överhetens praktiserande av denna övertygelse, som i vår tid har gått så långt att man i vissa länder beslutat att byta ut det egna folket mot ett nytt och fräschare, är en förklaring till varför invånarna i de demokratisk staterna, där politiken och ideologierna blivit ett torftigt substitut för religionen och det andliga livet i övrigt, paradoxalt nog låter sig hänföras så lätt av kraftful­la ledargestalter vilka tack vare sin unika och färgstarka personlighet lyckas tränga igenom det grå nivel­lerande partipolitiska maskineriet och med sin karisma annullera illusionen om personlighetens betydel­selöshet – varigenom folket återförs till den ursprungliga verklighet där den enskilda människan, själens bärare, tvärtom betyder allt, därför att det inte finns någonting annat som kan betyda något, och det återigen blir möjligt att lyfta blicken i respekt och beundran inför en annan människas storhet. Något som vi i själva verket – vare sig vi vill erkänna det eller ej – har ett medfött behov av. Ty utan andras storhet krymper vi själva. Den människa som inte kan eller vill eller vågar se storheten hos andra kan inte heller känna närvaron av mänsklig storhet inom sig själv. När vi förvånas över den låghet som vänsterradikalerna gång på gång uppvisar är detta något att hålla i minnet. Genom att identifiera sig med den karismatiske ledargestalten känner människor att de får en personlig upprättelse och återfår den betydelse som det meningsnedbrytande demokratiska maskineriet berövade dem genom att reduce­ra dem till (tillfälliga och fluktuerande) kvantiteter: väljarkategorier, opinionssiffror, trender, röstetal o.s.v. Och om den karismatiske ledarens storhet är en illusion då En länge otillfredsställd längtan efter något försämrar lätt vår omdömesförmåga och ökar risken för misstag. Vi vill se storheten hos den som förmår bryta det destruktiva mönstret. Vi överdriver storheten när vi till slut finner den. President Trump är härvidlag ett bra exempel.

När vi nu har konstaterat nödvändigheten av en varaktig övergripande organisation kan vi börja funde­ra över hur denna organisation måste vara beskaffad för att den ska kunna lösa sina stora och svåra uppgifter på ett framgångsrikt sätt.

För att fortsätta med det nästan lika självklara: De släktbaserade gruppernas samverkansorganisation måste (1) ha en hierarkisk struktur och (2) vara pyramidformad. Detta är två elementära villkor som en folkbildande organisation enligt min uppfattning måste uppfylla för att fungera.

När man formulerar villkoren på detta allmänna och ospecifika sätt framstår de som lättfattliga och oproblematiska. Men det finns hierarkier av många skiftande slag. Hierarkierna kan inte bara ha olika många nivåer och olika stor andel medlemmar på respektive nivå utan de kan även skilja sig beträffande sådana saker som nivåernas struktur, deras relativa inflytande och sätt att påverka varandra, möjligheter­na för medlemmarna att förflytta sig mellan olika nivåer o.s.v. Hur måste eller bör en folkbildande hie­rarki vara utformad? Och varför? Eller annorlunda formulerat: Vilken typ av hierarki har störst folkbil­dande potential? I konkurrensen mellan olika folk eller mellan olika familjegrupper som samtidigt be­finner sig i en folkbildningsprocess kommer hierarkins förmåga att skapa sammanhållning och koordi­nation att vara av utslagsgivande betydelse. De pyramidformade hierarkier som folken i mänsklighetens historia uppvisar har testats i förhistoriens hänsynslösa experimentverkstad och bestått proven. Andra organisationsformer, som väl också måste ha prövats, har inte gjort det och är spårlöst försvunna. Det är en allmän regel att det för varje stor framgång finns ett flertal mindre misslyckanden. Hur många ga­rageföretag växer upp till gaseller? Hur många gaseller lyckas ta språnget till de höjder där omsättning genereras genom blotta storleken på rörelsen, d.v.s. genom den ekonomiska gravitationskraft som rörel­sen utövar på omgivningen?

Någon vill kanske invända att alla hierarkier är pyramidformade och måste vara det, och att det andra villkoret således är onödigt. Jag tror inte att det stämmer att alla sociala hierarkier är pyramidformade, men även om vi antar att det gör det så kan pyramidformen variera en hel del mellan olika hierarkier och vi behöver därför ta reda på om en folkbildande hierarki kräver eller föredrar en viss pyramidform framför andra och så fall vilken och varför. Det är därför lämpligt att ställa upp pyramidform som ett särskilt krav.

Jag ska för min egen skull inte försöka fördjupa mig i dessa svåra och invecklade frågor här, utan be­gränsa mig till att presentera några enkla argument för att en folkbildande organisation måste utgöra en pyramidformad hierarki. Låt mig börja med att argumentera för den hierarkiska strukturen.

För det första kräver situationens allvar och komplexitet, med ett konstant livshotande yttre tryck i före­ning med de slitningar och konflikter som ofrånkomligen måste uppstå mellan och kanske även inom de nyss självständiga familjegrupperna, att organisationen har en stark och tydlig ledning med stora maktbefogenheter. De ledande männen måste ha en sådan ställning att deras beslut spontant respekte­ras och följs och att de endast i rena undantagsfall är tvungna använda våld, eftersom våld alltid innebär en betydande kostnad och risk. För det andra motiverar projektets omfattning och svårighetsgrad, om vilket folket inledningsvis måste ha ganska oklara föreställningar, inte minst med tanke på att inte ens de mest klarsynta och visionära ledarna kan veta tillräckligt mycket om det (så kan t.ex. en övergång till ett nytt storskaligt och samarbetskrävande produktionssätt, typ konstbevattnat jordbruk, eller en för­flyttning till en klimatmässigt lämpligare region och etableringen där omfatta många löst förbundna etapper och ta flera generationer), utvecklingen av stabila ärftlighetsbaserade mekanismer för att repro­ducera ledarskapet över folket från en generation till nästa. Genom en dylik biologisk maktöverförings­mekanism kan allvarliga maktstrider och söndrande konflikter undvikas eller åtminstone begränsas sam­tidigt som rörelseriktningen och kontinuiteten hos organisationen kan bibehållas. Bibehållandet av mo­mentum är av fundamental betydelse för en organisations sammanhållning och stabilitet. Att en organi­sation bevarar sin rörelseenergi är i själv verket viktigare för dess fortbestånd än vilken riktning den har. Utan tillräcklig rörelseenergi kan ju organisationen inte styras. För det tredje inspirerar det okända, svåra och farliga hos hela folkbildningsprocessen till en djupare och mer regelbunden och ritualiserad relation till de gudomliga makterna. Lösandet av problemen rörande ledarnas auktoritet och ledarskapets suc­cession underlättas eller rentav möjliggörs av att folket lever i en religiöst betingad värld, där man med självklarhet vänder sig till gudomliga makter för att få råd och bistånd och där de beslut som fattas kan få gudomlig sanktion under förutsättning att vissa riter eller offer genomförs. De gudomliga makterna, som förmodligen är nödvändiga för att folkbildningsprocessen ö.h.t. ska kunna påbörjas, måste sanno­likt kontinuerligt samspela med folket för att det ska kunna fortsätta att hålla ihop och samarbeta. Ut­vecklingen av stabila former för denna interaktion mellan de gudomliga makter och folket är troligen en nyckel till folkbildningsprocessen. Den pyramidformade hierarkin kan vara en aspekt av detta.

Om vi ser efter har vi redan här en tredelad hierarki: (1) gudarna som står över alla människor och som representerar den ordning som alla, ledarna såväl som folket, måste respektera och följa, (2) de av gu­darna auktoriserade ledarna och (3) folket som av gudarna ålagts att lyda och stödja sina ledare. Gudar­na eller de gudomliga makterna är således både instiftare av hierarkin och den viktigaste delen av den.

Men eftersom familjegrupperna måste behålla ett betydande mått av självstyre även efter det att de har omformats till ett folk; de fortsätter ju under överskådlig tid att utgöra den bärande sociala och ekono­miska enheten, kommer att till denna ordning läggas de över- och underordningsrelationer som struktu­rerar och håller samman dessa grupper, t.ex. de som råder mellan familjens överhuvud och övriga med­lemmar, mellan äldre och yngre och mellan män och kvinnor. Hierarkiska relationer inom en familj är naturliga, d.v.s. mer direkt grundande på biologiska förhållanden än relationerna inom ett folk, och de behöver därför inte stödja sig på formella regler och yttre attribut i samma utsträckning som de folk­konstituerande relationerna. Men de är inte för den sakens skull mindre tydliga eller strikta. Däremot är de mera sammansatta, och deras innebörd och vikt kan variera beroende på deras sammansättning. Den försvagning av familjegrupperna som kan iakttas under vissa historisk epoker, t.ex. i de socialistiska och socialliberala samhällsexperimentens Europa, har uppstått inom ett folk och har sina förutsättningar hos folket som organisationsform. Att bilda ett folk har som sagt sina risker och kostnader. Folkbild­ningsprocessen är en icke reversibel process.

Denna nödvändiga och stabila tredelade hierarki kan sedan vidareutvecklas på diverse sätt, t.ex. genom uppkomsten av nya nivåer eller genom en sammanslagning av nivåer som har förlorat sina praktiskt sär­skiljande egenskaper. Men det samspel mellan behov och yttre förhållanden som driver den fortsatta ut­vecklingen är i så hög grad av kontingent natur att vi inte kan säga något bestämt om hur denna del av folkbildningsprocessen kommer att gestalta sig. Här börjar den egentliga historien, d.v.s. den äventyrliga process om vilken man bara kan säga något säkert i efterhand.

En parentes: Behovet av hierarki hos ett folk är f.ö. ett starkt argument för etnisk homogenitet och mot ”mångkultur”. När ett folk rymmer flera skilda etniciteter kommer det närmast ofrånkomligen att skik­tas hierarkiskt på basis av dessa, d.v.s. vissa etniciteter kommer generellt sett att befinna sig högre upp i hierarkin än andra. Att detta utgör en grogrund för allvarliga slitningar och konflikter borde vara uppenbart för alla. Eftersom etnicitet är en så pass varaktig och starkt sammanhållande kraft är risken stor att dessa konflikter blir långvariga och att de kan eskalera tills en grupp i någon mening vinner över de andra.

Även när det gäller argumentationen för en pyramidform finns det såväl praktiskt jordnära som mer re­ligiösa eller andliga argument. De praktiska argumenten har dels med ledarskapets förutsättningar att göra och dels med delaktighet och rättvisa.

För att en folkbildande organisation ska kunna hantera de ofta dramatiska och plötsligt uppdykande svårigheter den möter måste de som leder den kunna agera kraftfullt och bestämt och ha möjlighet att genomföra sina beslut snabbt och effektivt. De måste likt en armébefälhavare ha hela organisationen bakom sig hela tiden och kunna styra den dit de vill på det sätt de bestämmer utan att vara tvungna att argumentera, köpslå eller använda direkta våldsmedel. En förutsättning för detta är att det för alla är lätt att se vem som står i spetsen för organisationen och varför, d.v.s. att ledarskapet är förbundet med åskådliga och respektingivande yttre former. Det är dels av detta skäl som de ledande i toppen på en or­ganisation bör vara så få som möjlig och dels för att minska utrymmet för energislukande och söndran­de konflikter mellan jämnstarka män, något som riskerar att försvaga ledningens auktoritet och urholka folkets tilltro till och respekt för den. Detta antyder att det ideala vore en organisation där en man (som mycket väl kan vara en kvinna) ensam innehar den högsta makten och efter vissa regler och i samråd med en mindre grupp av särskilt framstående personer fattar de slutliga besluten, m.a.o. en konstitutio­nell monarki. Hur man når fram till vilka beslut som ska fattas är en helt annan och åtskilligt mer kom­plicerad fråga. Medan demokratiska politiker kan isolera sig från verkligheten och fatta formellt korrek­ta beslut som är djupt skadliga för det egna folket, kan en klok monark inhämta råd och kunskaper från sitt folk innan han beslutar sig för vad som ska göras. Den som är säker på sin ställning och sin makt uppvisar inte sällan en större ödmjukhet och beredskap att rådgöra med och lyssna på andra än den vars makt är tillfällig och osäker och som inte har traditionernas auktoritet bakom sig. Det avgörande är hur som helst inte de yttre formerna utan om besluten långsiktigt skadar eller gynnar det folk maktha­varna är historiskt förbundna med.

Väl så viktigt som att ledarna i organisationens topp är få är att folket i dess bas är talrikt. Vi behöver inte tänka oss en odifferentierad bas som saknar uppdelningar och skikt, utan det väsentliga är att de som tillhör basen är så pass många och har så pass likartade levnadsvillkor att de med självklarhet be­traktar sig som folkets majoritet och alltså som dem som har störst rätt att definiera vad folket är. Den­na dubbla makt – den kvantitativa och den identitära – är av största betydelse för hierarkins balans och för att ledarskapet ska behålla sitt fokus på helhetens väl. Förr eller senare kommer ett mellanskikt av över genomsnittet dugliga och driftiga individer att utkristallisera sig hos ett folk. Detta mellanskikt spe­lar en avgörande roll för organisationens dynamik och utvecklingsförmåga. Utan det kan inget folk ha varaktig framgång eller utvecklas till en kultur. Om historien är rötterna, om den ledande och historie­förankrande ätten är stammen och om folket är de tallösa grönskande löven, förutan vilket trädet skulle förtvina och dö, så är detta mellanskikt grenverket som förbinder stam och löv till en vital och produk­tiv enhet och ger kronan dess yttre form. Men om mellanskiktet fortsätter att växa så att det omfattar en allt större andel av folket kommer basens folkdefinierande förmåga och dess därmed sammanhäng­ande inflytande att försvagas. Detta medför en andlig deklassering av basens allt färre medlemmar. De börjar uppleva sig som utestängda från folket och förlorar därmed sin känsla av samhörighet med det. De förvandlas från en vital och positiv folkmajoritet till en underklass, ett proletariat, vars liv präglas av orättvisor och socialt sönderfall. En dylik utveckling riskerar att framkalla allvarliga söndrande spän­ningar inom folket. Dessa spänningar kommer dock knappast att ha sitt ursprung i eller direkt involvera den försvagade basen. Underklassen har sällan eller aldrig varit den drivande kraften i revolutioner och andra dramatiska samhällsomvandlingar. Nej, det troliga är att konflikterna uppstår inom medelklassen eller mellan den och en politisk elit som inte längre utgör någon våldskapabel aristokrati utan i allt hög­re grad är en utväxt på medelklassen själv, och som därför har allt svårare att motivera sin särställning och bibehålla sin auktoritet. Om medelklassen tillåts dominera folket och ta över ledningen av det bör­jar den pyramidformade hierarki som folkets existens vilar på att desintegrera. Vi kan således konklude­ra att den folkbildande organisationen bör ha en smal spets och en bred bas – och en inre dynamik som bibehåller detta förhållande.

En parentes: Mot de påstått förtryckande sociala hierarkierna har diverse samhällstänkare och radikala politiker uppställt utopin om det klasslösa samhället. Det paradoxala är att det inte kan finnas någon re­ell och praktiskt jämlikhet i ett sådant samhälle utan endast en nominell och illusorisk, t.ex. att alla är medborgare och att alla har vissa officiellt fastslagna rättigheter, eftersom det i ett klasslöst samhälle inte finns några i förhållande till helheten definierade samhällsroller eller funktioner som kan uppväga och moderera de biologiska skillnaderna mellan människor, vilka är stora även inom en och samma et­niska grupp, och deras ofrånkomliga sociala konsekvenser. I ett klasslöst samhälle, om nu ett sådant samhälle vore möjligt, skulle dessa skillnader obehindrat kunna få genomslag. I det högteknologiska in­formationssamhälle som förmodligen skulle växa fram i det avskaffade klassamhällets ställe skulle stora grupper av människor bokstavligen bli överflödiga. Vi kan fantisera om att mänskligheten fortsätter på den inslagna vägen och så småningom rationaliserar bort sig själv helt och hållet och ersätts av ett rent maskinsamhälle styrt av artificiella intelligenser. (I Kubricks och Clarkes 2001: A Space Odyssey är det en sådan civilisation som tänder gudagnistan i de primitiva hominidernas bröst!) Om något sådant en gång skulle ske är det fullt rimligt att fatta det som en fortsättning på människans biologiska evolution, d.v.s. som naturens sätt att realisera sin inneboende potential på. Människan är ett realiserande av naturens möjligheter. Följaktligen är människans kunskaper och tekniska kunnande det också.

Den pyramidformade hierarkins enhetsbildande och kraftförstärkande förmåga ligger inte enbart i dess praktiska fördelar (stark ledning, tydlig ansvarsfördelning, effektiv beslutsgång m.m.), även om detta gi­vetvis utgör grunden för organisationens företräden, utan också i dess symboliska och andliga betydel­se.

För det första bidrar pyramidformen till att åskådliggöra hierarkin för samtliga av dess medlemmar. Ge­nom den tydliga och suggestiva pyramidformen får medlemmarna en på en gång förnuftsmässigt och känslomässigt gripbar föreställning om den organisation de ingår i. De kan se sin plats i organisationen tydligare och uppfattar tydligare sina relationer till andra platser och nivåer i den; de förstår sin funktion i helheten bättre och de förstår helhetens övergripande syfte bättre. De kan därigenom förstå sig själva bättre och uppleva livets mening med större rikedom och övertygelse. Detta motiverar dem i sin tur att efter bästa förmåga uppfylla de skyldigheter som är förbundna med den plats de intar i organisationen och att verka för helhetens väl. Vi har ingen anledning att tro att pyramidens konstruktiva och motive­rande krafter skulle avtaga mot bottnen. Det finns tvärtom åtskilliga historiska belägg för att de männi­skor som utgör en social pyramids bas identifierar sig mer med helheten och hyser en starkare solidaritet med den än människor högre upp. För det andra bidrar pyramidformen till att åskådliggöra storheten och högheten hos organisationens syfte. Detta gör den genom att rikta allas blickar åt samma håll: upp­åt. Härigenom framhäver pyramiden inte bara organisationens gemensamma mål utan även att detta mål står över alla enskilda mål, inte enbart de mål som människorna basen har utan i lika hög grad de som ledarna i toppen kan ha, ja, det uttrycker att hierarkin har ett mål som är högre än den själv. Ge­nom sin pyramidform pekar hierarkin vid varje enskild tidpunkt i folkets historia utöver sig själv och ut­trycker därigenom den betydelsefulla sanningen att ett folks strävan, liksom allt annat växandes, inte har något förutbestämt eller definitivt mål, inte är något som kan bli färdigt eller ta slut. Ett folk är ett oändligt äventyr – så länge det är starkt och vitalt. Pyramidformens tolkning av organisationens mål bi­drar till att stärka sammanhållningen inom den och till att motivera alla dess medlemmar att verka för dess välgång. För det tredje pekar pyramiden hän mot en högre värld eller större verklighet än männi­skans: den gudomliga. Den symboliserar genom sin spets förbindelsen mellan en mänsklig ordning och en gudomlig, den förras beroende av och underordning under den senare samt möjligheten av ett posi­tivt utbyte mellan dem, d.v.s. att människan, under förutsättning att hon följer vissa regler och uppfyller vissa plikter, kan få råd och hjälp i sina strävanden av de makter som styr i världen. Den pyramidforma­de hierarkin symboliserar inte bara folkets strävan mot ett gemensamt mål utan även detta måls förbin­delse med och delaktighet i den gudomliga världsordningen. Den pyramidformade hierarkin blir på så sätt ett uttryck för det heliga eller gudssanktionerade hos folkets gemensamma strävanden och därmed för det heliga hos folket självt. Denna helighet är förbunden med det gemensamma målet och beroende av att det står i överensstämmelse med den gudomliga världsordningen. Heligheten är således något som kan gå förlorat om det gemensamma målet sviks eller förloras ur sikte. Såväl denna helighet som risken att den kan gå förlorad, att banden till de gudomlig makterna kan brytas och folket förkastas, är mäktigt vördnadsbjudande och inspirerande krafter.

Dessa spekulationer ger inom parentes sagt en fördjupad innebörd åt flera återkommande inslag hos de mänskliga kulturerna, t.ex. lusten att uppföra höga religiösa byggnader, som ziggurater, pyramider och katedraler, den uttalade böjelsen för monarkiska styrelsesätt och den vikt som fästs vid blodsband och bördsrätt som legitimitetsgrund samt den vanliga föreställningen om kungen eller den högste ledaren som en förbindelselänk mellan människan och de gudomliga makterna, som utkorad av gud eller som guds ställföreträdare eller språkrör.

Av ovanstående resonemang följer att alla folk har en pyramidformad och hierarkisk organisation. Den kan se olika ut från folk till folk beroende bl.a. på folkets rasmässiga egenskaper, dess yttre levnadsbe­tingelser, arten av dess religiösa föreställningar, urvalsprinciperna för den politiska ledningen m.m. De pyramidformande hierarkierna är inte något som enbart tillhör historiens gryning utan de följer folken genom hela deras historia. Den pyramidformade hierarkin utgör den organisatoriska principen såväl för traditionella monarkier som för nutidens partistyrda jämlikhetsdemokratier. Tvånget för de demokratis­ka politikerna att officiellt bekänna sig till tron på jämlikhetens önskvärdhet och möjlighet, en tro som de varken kan eller vill praktisera konsekvent, är en viktig orsak till demokratins brister och förfall. Des­sa politiker har ersatt jämlikhet som delaktighet med jämlikhet som individuell likställighet eller utbyt­barhet, och även om de själva inte vill bli utbytta så är ju demokratin trots allt ett system för ordnad po­litisk maktväxling.

Av detta följer också att när den pyramidformade hierarkin försvagas, när den stelnar i opraktiska och improduktiva former eller drabbas av inre obalanser, som t.ex. när pyramidens mittskikt växer på de öv­rigas bekostnad, så innebär detta ett hot mot folkets välgång och i allvarligaste fall mot dess existens. De människor som folket består av kan fortsätta att leva i nya former, men den enhet de har bildat ris­kerar att splittras och upplösas för alltid. Många folk i historien har gått under och försvunnit utan läm­na mycket mer efter sig än det gåtfullt klingande namn som de en gång bar, men detta har som regel skett till följd av våldshandlingar av andra starkare folk. En orsak till det angripande folkets framgång kan givetvis ha varit att det angripna folkets organisation har varit försvagad av inre orsaker. Men finns det exempel på folk som har gått under helt och hållet av egen kraft? Den självdestruktiva kulturen på Påskön är kanske ett exempel.

Det är, som sagt, spännande att leva i en tid när det folk och den kulturkrets man själv tillhör uppenbart håller på att försvagas av väsentligen inre orsaker, när det i många fall är uppenbart vilka dessa orsaker är och vad som snarast borde göras för att motverka dem, samtidigt som det politiska och ideologiska etablissemanget vägrar att erkänna situationens allvar och istället för att vidta nödvändiga motåtgärder fortsätter att resonera och agera på ett sätt som ytterligare försvagar den folkbildande organisationen. Inget folk har mig veterligen befunnit sig i en liknande situation förut. Våra erfarenheter är m.a.o. unika och de lärdomar vi kan dra av dem likaså.

(Fortsättning följer.)

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.