Den spanske filosofen José Ortega y Gasset (1883-1955) var en mångsidig tänkare med många böcker på sitt samvete. Han grundade även tidskriften Revista de Occidente, där både Jung och Spengler dök upp. Det var en intellektuell miljö där en mer elitistisk och historiskt intresserad liberalism överlappade kultur- och samhällskritik med konservativa förtecken. Idag är Gasset mest känd som författare till Massornas revolt. Det är en givande bok, han kunde i den identifiera begynnelsen av en samhällelig utveckling och en människotyp som vi idag känner väl. Beskrivningarna av just massmänniskan är ofta tämligen generella, men Gasset erbjuder träffsäkra analyser att utgå från.
Gasset och massan
For me, then, nobility is synonymous with a life of effort, ever set on excelling oneself, in passing beyond what one is to what one sets up as a duty and an obligation. In this way the noble life stands opposed to the common or inert life, which reclines statically upon itself, condemned to perpetual immobility, unless an external force compels it to come out of itself. Hence we apply the term mass to this kind of man – not so much because of his multitude as because of his inertia.
– Gasset
Massamhället och massmänniskan dominerade 1900-talet, samtidigt kan man notera att den tendens till mobilisering av massan som Gasset beskrev sedan dess ersatts av massans atomisering. Massmänniskan är fortfarande ett faktum, men han fungerar delvis annorlunda än på Gassets tid (mer konsument än medborgare). Gasset utgick från två kategorier, å ena sidan massan och å andra sidan minoriteterna. Bland de senare finner vi eliter inom bland annat kultur, religion och politik (Gasset var noga med att inte lägga överdrivet fokus på dagspolitiken). Historiskt, även under demokratins inledande skede, hade massan överlåtit mycket till eliterna, massans era karaktäriserades av att massmänniskorna invaderade nya sfärer (bland annat just kultur och politik). Med utgångspunkt i Gasset, kompletterad av Christopher Lasch (”Eliternas revolt”), kan man skissera en utveckling från ett samhälle dominerat av historiska eliter till ett dominerat av den mobiliserade massan och vidare till ett där etablissemangets pseudoeliter, i grunden massmänniskor även de, passiviserat massan (utgår man från Nassim Taleb utmärks pseudoeliterna av ”no skin in the game”). Av historiska skäl, människolivet är begränsat i tid och rum, kunde Gasset själv bara beskriva det första steget. Man kan här notera att Gasset inte satte likhetstecken mellan massmänniskorna och arbetarklassen, medelklassen innehåller också många massmänniskor medan både bönder och arbetare kan vara nobla. Som Lasch antytt kan det ibland rentav vara ”eliterna” som är mest utpräglade massmänniskor, självtillräckliga, egoistiska och otacksamma.
Gasset beskrivs ofta som liberal, men det är en för vår tid tämligen atypisk liberalism han representerar. Bland annat beskrev han sig som radikalt aristokratisk i sin människosyn. Det ädla livet kännetecknas av strävan att hela tiden bli bättre, bara massmänniskan är nöjd som det är och ”vill göra vad han känner för”. En sådan inställning kopplas idag gärna till just liberalismen, Gasset antydde en annan syn på saken. Han uttryckte sig ofta elitistiskt, exempelvis i målande stycket ”the majority of men have no opinions, and these have to be pumped into them from outside, like lubricants into machinery.”
Gassets bok är på många sätt en dialog med Spengler. Gasset hade invändningar mot sin tyske samtalspartner, men utgick i hög grad från hans perspektiv. Bland annat förde han fram en kritik av dekadensnarrativet. Mer om det nedan, Gasset ansåg att faran snarare låg i framväxten av inre barbari. Massmänniskan var en följd av teknisk utveckling som gjort livet lättare och tryggare, med till synes oändliga möjligheter. Påminnelser om verklighetens mer brutala och krävande sida blev mindre vanliga. Effekten blev att massmänniskan tog det goda livet för givet, och glömde bort att civilisationen är något väldigt sårbart. Resultatet jämförde Gasset med ett bortskämt barn, och med vildar som hamnat mitt i en avancerad civilisation de egentligen inte förstod. Gasset skrev:
The new man wants his motor-car, and enjoys it, but he believes that it is the spontaneous fruit of an Edenic tree. In the depths of his soul he is unaware of the artificial, almost incredible, character of civilisation, and does not extend his enthusiasm for the instruments to the principles which make them possible.
Denna tendens kan identifieras även idag. Många ser trygghet och välstånd som givna ting, och reflekterar inte över om exempelvis massinvandring eller hets mot Ryssland kan äventyra dem. De förstår inte den civilisation de vuxit upp i, och är fullt kapabla att ha ihjäl gåsen som lägger guldäggen.
Gasset och staten
This is the gravest danger that to-day threatens civilisation: State intervention; the absorption of all spontaneous social effort by the State, that is to say, of spontaneous historical action, which in the long run sustains, nourishes, and impels human destinies. When the mass suffers any ill-fortune or simply feels some strong appetite, its great temptation is that permanent, sure possibility of obtaining everything- without effort, struggle, doubt, or risk merely by touching a button and setting the mighty machine in motion.
– Gasset
Gasset intresserade sig också för relationen mellan massan och staten. Han beskrev relationen mellan medelklassen och den moderna staten, betydligt mer omfattande, effektiv och klåfingrig än den traditionella staten. Han menade också att massmänniskan felaktigt satte likhetstecken mellan massan och staten, resultatet skulle bli att staten tog över samhället. Här för Gasset tankarna till Lasch och Francis, staten kontrolleras som bekant av ”den nya klassen”. Gasset identifierade också en tendens hos en sådan stat att vända sig mot det folk som ursprungligen skapat den, i ett högintressant stycke skrev han:
Society, that it may live better, creates the State as an instrument. Then the State gets the upper hand and society has to begin to live for the State. But for all that the State is still composed of the members of that society. But soon these do not suffice to support it, and it has to call in foreigners: first Dalmatians, then Germans. These foreigners take possession of the State, and the rest of society, the former populace, has to live as their slaves- slaves of people with whom they have nothing in common. This is what State intervention leads to: the people are converted into fuel to feed the mere machine which is the State. The skeleton eats up the flesh around it.
Detta innebär inte att Gasset utgick från en Völkisch definition av folket, varken blod eller historia stod i centrum utan nationen kännetecknas istället av en gemensam framtid för honom. Oavsett hur man ser på just det är beskrivningen av dialektiken mellan staten och folket givande, ”skelettet äter upp köttet” är inte minst en målande beskrivning.
Gasset och Europa
The more faithful the national State of the West remains to its genuine inspiration, the more surely will it perfect itself in a gigantic continental State.
– Gasset
Gasset vände sig mot en förenklad dekadensdiskurs, massamhället har ett övermått av liv och potential men vet inte till vad det ska användas. Han identifierade istället Europas kris som existentiell och politisk. Gasset menade att livet behöver mening, en sådan mening får vi inte som sociala atomer som ”gör vad vi känner för”. ”Mere egoism is a labyrinth” summerade Gasset det hela, den rena egoismen är en labyrint. Vi behöver mål och riktning i livet. Hans syn på den breda massan innebar att han menade att sådana mål måste komma uppifrån, från ”minoriteterna”. Här finner vi också en syn på det politiska som är oväntad i liberala sammanhang. För Gasset handlade det om förmågan att ge och följa order:
The function of commanding and obeying is the decisive one in every society. As long as there is any doubt as to who commands and who obeys, all the rest will be imperfect and ineffective.
Mot bakgrund av vår egen tid och dess patologiska ”snällism” är det också intressant att Gasset gjorde en koppling mellan brist på mening och ”altruism”. Han skrev:
The apparent egoism of great nations and of great men is the inevitable sternness with which anyone who has his life fixed on some undertaking must bear himself. When we are really going to do something and have dedicated ourselves to a purpose, we cannot be expected to be ready at hand to look after every passerby and to lend ourselves to every chance display of altruism.
Grundproblemet för Gasset var politisk nihilism. Den historiska fas som präglats av nationalstaten var över, och tiden var mogen för den europeiska fasen. Vår kultur är exempelvis i hög grad redan sameuropeisk. ”Småstatsnationalism” och bristande historisk insikt hade förhindrat denna europeiska utveckling, och därför hade Europa förlorat makten över världen. Här för Gasset tankarna till både Schmitt och Yockey. Utan europeiskt styre bredde nihilism ut sig, både i och utanför Europa. De två utmanarna såg Gasset inte som alternativ, de hade inga egna idéer att komma med. Ryssarna såg han som ett ungt ”barnfolk”, amerikanerna som ett folk som aldrig lidit och därför inte kunde ge order. Gasset förde här tankarna till Stoddard, han menade att vissa folk var mer ”massfolk” än andra. Europas tillbakagång innebar att massfolken flyttade fram sina positioner, med meningslöshet och nihilism som resultat.
Här förde Gasset också fram tankar om kopplingen mellan politisk nihilism och konsumtionssamhälle som påminner om Christoph Stedings:
Given over to itself, every life has been left empty, with nothing to do. And as it has to be filled with something, it invents frivolities for itself, gives itself to false occupations which impose nothing intimate, sincere.
Gasset förutsåg betydande problem om Europas kris inte kunde lösas genom en europeisk stat:
The European cannot live unless embarked upon some great unifying enterprise. When this is lacking, he becomes degraded, grows slack, his soul is paralysed… If the European grows accustomed not to rule, a generation and a half will be sufficient to bring the old continent, and the whole world along with it, into moral inertia, intellectual sterility, universal barbarism… The European will inevitably become a day-to-day man.
Det finns en viss historisk ironi i att denna process ägt rum under liberalismens egid, det är tveksamt om det byråkratstyrda EU är ett projekt av det slag Gasset efterfrågade. Gasset såg själv liberal demokrati, som tidigare nämnt med ett inslag av elitdominans, som något positivt. Samtidigt utgick han i likhet med Günther från att vi för att avskaffa något också måste förverkliga det:
The past has reason on its side, its own reason. If that reason is not admitted, it will return to demand it. Liberalism had its reason, which will have to be admitted per saecula saeculorum. But it had not the whole of reason, and it is that part which was not reason that must be taken from it. Europe needs to preserve its essential liberalism. This is the condition for superseding it.
Sammantaget är Gasset en givande bekantskap, med flera insikter. Dit hör den ”aristokratiska” människosynen och beskrivningen av den mentalt slappa massmänniskan, liksom kopplingen mellan politisk nihilism och behovet av ett europeiskt projekt. Det finns brister hos Gasset, hans kulturkritik är ytlig i jämförelse med exempelvis Evolas, men det finns också mycket av värde.
Om skribenten: Joakim Andersen
