Hur bör man se på vänskap? Vad är en sann vän och hur bör vänner bete sig mot varandra? Det är intressanta frågor att fundera kring och för att få ett nytt perspektiv på det hela kan vi ta hjälp av den käre Herr Friedrich Nietzsche.
Den allmänna åsikten idag är att en vän är någon som vill ditt bästa. Nietzsche framför däremot åsikten att en sann vän skall önska dig kamp, svårigheter, problem och många ”goda” fiender. En sann vän är inte någon som blint accepterar allt du säger och inte heller någon som räcker dig en hjälpande hand. Detta bidrar enligt Nietzsche bara till att göda lathet, svaghet och dålig karaktär hos dig.
Nej, för att verkligen önska någon det bästa måste man ständigt vara i opposition, komma med kontra-argument och till och med ibland motarbeta sin väns planer. Enligt det nietzscheanska synsättet är vännen någon som önskar dig att vara stark och tålig inför livets vedermödor. Och det blir man inte genom att bara ha en massa välvilliga och följsamma personer runt sig.
Vän eller fiende?
Man kan dock fråga sig hur man skiljer på vän och fiende med denna definition av vänskap. Det verkar ju nästan inte finnas någon skillnad. Både den riktiga vännen och den riktiga fienden bör man se som sin jämlike, någon man anser det vara värt att kämpa med eller emot. Ifrån denna kamp kan man sedan vinna lärdom och styrka, om man inte helt går under.
Enligt denna princip skulle man dessutom kunna dra slutledningen att “din värsta fiende är din bästa vän” och för att vidareutveckla detta än mer nämner Nietzsche det kristna talesättet om att man ska älska sin fiende, vilket han då på ett sätt kan se som något positivt, men inte i den egentligt kristna bemärkelsen, utan snarare för att fienden, din antites, förtjänar din vördnad av den anledningen att denne oundvikligen utgör en del av vem du är fienden visar dig en annan sida av myntet, vilket till slut gör dig starkare.
Reflektion och konklusion
En del invändningar kan riktas mot denna typ av resonemang. Den ”hårda” typ av vänskap som Nietzsche talar om torde förutsätta att vännerna båda äro starka och den vänskap som framträder dem emellan är då en ömsesidig vänskap för de som är ”starka i anden”. Detta bör alltså bara ses som en av olika möjliga typer av vänskap och inte som en allenarådande definition på vad vänskap skall vara. Nog ska man väl även kunna ha vänner som är svagare eller starkare än en själv eller som är helt olika personlighetsmässigt.
Hur man sedan definierar fienden är en annan fråga och avgörande för om denne skall visas vördnad eller ej. Alla man skulle kunna anse vara ens fiender förtjänar knappast vördnad, snarare tvärtom. Kämpar man exempelvis mot en stor övermakt eller överlag väldigt fega antagonister utan ära och moral bör väl dessa inte ägnas någon vördnad?
Nej, den fiende jag kan visa vördnad är den som liksom jag själv står ren och ensam, i en kamp man mot man, utan feghet eller tanke på materiell vinningslystnad, driven av starka ideal. Det är i sanning en fiende att respektera. Kanske också en vän?
Om skribenten: Michael Nordlind
