Ingen kan ha missat de senaste veckornas turbulens, eller måhända avsaknaden av den. Frågor som böneutrop och barnäktenskap har legat på agendan. Dessförinnan, och kanske mer spektakulärt, är mediekoncernen Bonniers upptrappade aggressioner mot Internets fria informationsutbyte. Inget som kanske förvånar längre i den svenska politiska myllan, men vars svallvågor ändå urskiljer intressanta metapolitiska utvecklingar att analysera. När de stora virtuella plattformarna hotas att tvingas strama åt yttrandefriheten, svarar liberalen med tystnad. När ett mäktigt multikapitalistiskt medieföretag aggressivt kräver att få detaljstyra vad den svenska arbetaren bör kunna läsa och publicera, svarar socialisten med tystnad. De traditionella imperativen som skulle utlösa ideologiska reflexer för bara några decennium sedan tycks mattats av för andra intressen. Förruttnelsen av rötterna till 1800-talets och 1900-talets, stundtals dogmatiska, tankemässiga vegetation har märkts kontinuerligt under en längre, men det är ändå vid specifika tillfällen som dess död visar sig extra tydligt i sin kala gestalt.
Det betyder inte att debatten om det politiska slagfältet på något sätt stannat av; blott att gränserna förändrat latitud och frågorna skiftat riktning. Materialismen är död, liksom historicismen och för all del naturrättsfrågan. I dess frånfälle ställs globalismen mot nationalstaten, liksom konstruktivism mot objektivism, och relativism mot rationalism. Vissa vill kanske hävda att det är en förlängning av dialektikens nödvändiga tvekamp om bevarande kontra att riva ner och bygga nytt. Samtidigt ser vi hur polerna sträcker sig över de politiska färgerna genom inter-ideologiska motsättningar, ofta starkare än de grundpelare som klassiskt förenat idéernas utgångspunkt under en namnet av en viss rörelse. Ytterst kännetecknande för tillståndet blir moralismen som uppstår ur mötet mellan perspektiv så kontrasterande att de inte finner någon gemensam plattform för utbyte.
Det är inte ett historiskt unikum, om än för många ovant. Under 1900-talet ser vi en liknande vallgrav mellan århundradets radikala massideologier och de mer traditionellt orienterade motsvarigheterna. Mellan väst och öst tar schismen sig fysiska proportioner efter kriget i upprättandet av Berlinmuren 1961, med ur sovjetiskt perspektiv den fascistiska världen på andra sidan muren, och från väst den bolsjevikiska diktaturen. Den politiska terminologin är dock i mycket missvisande i sammanhanget, på liknande sätt vi börjar se termernas innehåll vittra bort till att bli allt mer obsolet även idag. Den socialistiska arbetarstaten befann sig under större delen av sin existens, och i synnerhet vid tillfället för uppförandet av ”antifascistiska skyddsvallen”, i ett post-ideologiskt tillstånd, där moralismen redan ersatt politiken inom varje tänkbart fällt, på macro- så väl som micronivå. Nämnda är just symptomatisk för den totalitära stat som hotas av att erkänna den politikens komplexitet, och därför lockas av moralismens binära natur.
Politik måste kommuniceras och försvaras, moralism enbart utövas. Sammanblandningen mellan begreppen är lätt att göra, i synnerhet om man är uppväxt i en liberaldemokratisk stat där man stöter på ett uttalat hyllande av logos i varje institution man passerar. Den praktiska filosofin ger också stundtals en förvanskad bild härav, där man, när man tror sig diskutera moralen som isolat, egentligen diskuterar handlingsalternativ utifrån ett stipulerat ramverk av rationalism. Vilket i sin tur utgår från modernitetens missförstånd om att förnuft grundlägger intuition, snarare än det motsatta orsakssambandet. Ingen form av förnuftsmotiv kan frigöras från den intuition den härstammar ur, vilken närs i beskrivning av verklighet den kommer ur.
Vad innebär detta mer specifikt? Det innebär att hos den som hämtar sina värderingar ur en annan källa än rationalismen blir rationalismen som verktyg innehållslöst. Ideologins skapelse är en 1900-talsprodukt som sökte politiska lösningar dels ur sanningen som universell, dels i sanningen som en produkt av förnuftet, i motsats till dåtidens dogmatiska förhållande till pliktmoralisk absolutism och strikt religionstolkning. Föga förvånande är det då att den blir tandlös i en kontext som söker andra utgångspunkter än logiken och förnekar rationalismens grundförutsättande syn på sanning som pekande mot universalitet. Ur relativismen formas politiken, likaså moralen, i habitat och framförallt legitimerar sig i habitat. Skeptikern kan undvikas eller förgöras, men inte bemötas. Rationalistens krav på argumentationsutbyte ter sig inte bara främmande, utan hotfullt och inkräktande. Sanning formulerad inom postmodernismen innebär inte, så som tycks utåt, ett utopiskt ideal där flertalet sanningar samexisterar. Det innebär bara ett förkastande av idén att personliga sanningar är underställda sökandet efter en mer absolut och allmängiltig sanning och därmed möjliga och nödvändiga att kompromissa om.
Parallella sanningar kan existera separat, antingen genom isolation eller genom att inom ett geografiskt och kulturell område utkristallisera en hegemoni som undertrycker alla konkurrerande motbilder inom offentligheten. I ett massamhälle där miljontals människor i någon mån lever inom samma territorium och kontaktytorna finns överallt kan blott det senare aktualiseras. Här uppstår det schmitterska tillståndet där ideologernas mångfald ersätts med apolitiska dikotomier, i vilka det bara finns ett för och emot, och enbart formar en polariserad maktkamp med ändamålet att vara den som beskriver verkligheten. En sådan hegemoni är vad vi i folkmun benämner som politisk korrekthet, och utgör en färdig ram för vad som får kommuniceras och inte. Det är en systematik som innebär att, liksom frågor vi traditionellt betraktar som moraliska element snarare än moraliska, väcker moraliska reaktioner på till synes politiska frågor. Att inneha vissa åsikter eller att vara tydligt skeptiskt sätts i samma i ljus som exempelvis stötande kriminella handlingar, vilket i varierande grad motiverar vad som anses berättigande motåtgärder eller bestraffningar. Därmed urholkas inte bara demokratin, utan så även idén om ideologisk mångfald, och i förlängningen själva ideologierna.
Leder en sådan utveckling till ökad polarisering och omöjliggörande av debatt, eller innebär urgröpandet av det ideologiska innehållet att människor från olika läger finner det lättare att mötas i frågor där man har liknande ståndpunkter? Troligtvis båda. Bristen på komplexitet i ett politiska landskap som starkt inskränks av moraliska påbud, må vara en diktatur eller en parlamentarisk demokrati, tränger in skeptiker i samma hörn oavsett från vilken hemvist de härstammar. Dikotomin är blind för nyanser, även om de tydligt stretar åt olika håll. Så som när ett Socialisterna Välfärdspartiet i Västervik kritiserar införandet av böneutrop, med hänvisningen till socialismens traditionella skepticism gentemot religiöst inflytande över samhälle och politik, och mestadels får medhåll blott från den andra sidan av den politiska skalan. Eller när den vinröda Åsa Linderborg hyllas för att angripa den kvävande politiska korrektheten i det offentliga rummet. Det är små observationer i ett stort brus, men som ställer viktiga frågor om framtidens västerland, kring vars svar vi bara kan spekulera.
Om skribenten: André Iskra Jönsson
