Få saker kan få en människa att fokusera på här och nu som lite klassisk, djurisk rädsla.
***
Jag anländer lite för sent till den plats där jag tältat en gång tidigare. Den ligger högt upp på åsen, en bit in i den högstammiga bokskogen och alldeles nära en djup bäckravin. På väg dit ser jag stora hjordar av dovhjort och ovanligt många behornade bockar. Arten planterades in på 1500-talet för jaktens skull och hittas än idag främst i närheten av stora slott, precis som här.
Hjortarna har betat av markvegetationen under träden så att jorden ligger i öppen dager, endast täckt av bokollon och multnande löv. Jag skrapar bort det värsta och hinner nätt och jämnt resa mitt enmanstält innan mörkret faller. Det är höstdagjämning och luften är klar och kylig. Det enda som hörs nu är bäckens forsande nedanför och en lätt bris i trädkronorna.
Jag bestämmer mig för att trotsa min dygnsrytm och lägga mig i tältet och bara lyssna in den månlösa natten. Men knappt har jag blåst upp luftmadrassen, brett ut sovsäcken och stängt tältingången förrän ett blodisande läte hörs, bara ett tjugotal meter bort.
Instinkterna kickar in. Reflexer som ligger djupt begravda och praktiskt taget aldrig används i det moderna livet finns där plötsligt, fullt fungerande. Jag ligger blickstilla på rygg och andas långsamt och med munnen vidöppen för att inte göra något ljud. Jag är instängd och det är becksvart ute. Att fly är inte att tänka på. Nu gäller det att vara osynlig.
Marken vibrerar av tunga steg och än en gång kommer det pulsdubblerande vrålet. Det är nära nu. Jag inser att det måste vara ett eller flera vildsvin, men detta liknar föga det småtrevliga nöffande man förknippar med tamgrisar. Nej, detta är som hämtat ur en skräckinjagande sagofilm, tänk Uruk-hai, fast i totalt mörker och på riktigt.
Mina ögon är också vidöppna men ser inget. Jag har faktiskt en kniv med mig, men den är kvar i ryggsäcken som ligger utanför tältet, insvept i ett regnöverdrag. För mitt inre ser jag hur omilt en flock uppretade vildsvin kan behandla ett litet tält – och den som ligger värnlös inne i det. De här tunna nylonväggarna skyddar mig inte.
***
Höstdagjämningen, när dag och natt är lika långa, ansågs i gammal folktro vara tiden då Guden, efter att ha offrat sig själv, påbörjade sin resa till dödsriket. Gudinnan övergick från att vara moder till att vara en gammal häxa och i tacksägelse offrade man delar av skörden till de båda. I det antika Grekland firades de Elyseiska mysterierna, kopplade till Demeter och Persefone, till liv och död, ljus och mörker.
Just denna dag står det och väger. Hur ska det gå?
***
Som om jag inte hade tillräckligt med problem blir det snabbt kallare. Temperaturen närmar sig fryspunkten och jag är bara halvklädd och ligger bredvid sovsäcken, inte i den, och delvis utanför liggunderlaget, direkt på det iskalla tältgolvet. Svinen går, såvitt jag kan höra, lite längre bort men är fortfarande alldeles för nära för att jag ska våga röra mig, och madrassen har en otrevlig förmåga att knarra ljudligt vid minsta rörelse. Jag får stå ut med kylan helt enkelt, men hur länge? Minuterna kryper oändligt sakta och händer och fötter börjar domna, trots hjärtats bankande. Men hela mitt fokus ligger på hörselsinnet. Allt annat är som bortkopplat.
Jag är här. Jag är nu.
– Fortsättning följer …
Om skribenten: Henrik Lind
