Under många är har rasismbegreppet spelat en central roll både i det regelverk som är politisk korrekthet och den världsbild som är etnomasochismen. Begreppet används selektivt, oärligt och intellektuellt ohederligt, och är det kanske mest framgångsrika exemplet på senmodern språkpolitik. Om debatten ska kunna normaliseras måste rasismbegreppet återföras till verkligheten eller överges helt. Det senare är att föredra.
Dekonstruktion
Den som blivit betuttad i ”Mänskligheten” bortser från personer…
– Max Stirner
Under många år använde sig etnomasochisterna av dekonstruktion som strategi. Centrala begrepp i den världsbild som stod emot dem, en världsbild som för de flesta var naturlig, utsattes för detta. Frågor som ”men vem är egentligen svensk?” och ”vad är egentligen manligt och kvinnligt?” är exempel. I bakgrunden fanns samtidigt den politiska korrekthetens hot om sanktioner, vilket innebar att de som faktiskt kunde besvara frågorna ofta avstod. Dekonstruktion av detta slag är egentligen ett intressant projekt, det skadar aldrig att betrakta sin världsbild från nya perspektiv. Problemet med den dekonstruktion som uttryckts genom frågor om vad som ”egentligen” är svenskt är att den varit enkelriktad, selektiv och i praktiken avsedd som ett vapen. De som använt sig av detta vapen har inte varit intresserade av ökad förståelse, de har varit intresserade av att skada sina fiender.
Därför har följdfrågor inte ställts, och i enlighet med politisk korrekthet som regelverk heller inte fått ställas utan konsekvenser. De flesta kan nämligen instämma i att ”manligt” och ”kvinnligt” i Sverige år 2017 är sociala konstruktioner, de skiljer sig från hur man såg på dem för 100 år sedan och hur man ser på dem i Papua Nya Guinea. Så långt är vi alla överens. Men vi har då bara påbörjat en analys, nödvändiga följdfrågor är hur dessa sociala konstruktioner förhåller sig till en biologisk och social verklighet, varför de uppstått, om de fyller några sociala eller psykologiska funktioner, om de är i huvudsak bra eller i huvudsak dåliga et cetera. Det hade varit ett både underhållande och värdefullt projekt. Men de ”normkritiska” accepterar inte sådana ansatser, de vet redan från början vad ”analysen” ska utmynna i för slutsatser.
Vi gamla stirnerister kan alltså finna dekonstruktionen intressant, men vi nöjer oss inte med att bara rikta den mot det traditionella och europeiska. Det finns många fenomen som skapats av människor, många sociala konstruktioner. Egendom är en sådan social konstruktion, mänskligheten en annan, liksom de mänskliga rättigheterna. I likhet med kapitalet har de blivit fetischer, för att låna en term från Marx. Gäller detta även centrala inslag i politisk korrekthet och etnomasochism, som begreppet ”rasism”?
Men vem är egentligen rasist?
Kulten av öppna gränser uttrycker ett begär efter utplånande.
– Regis Debray
Frågan är möjligen ledande. För att förstå språkpolitiken bakom begreppet ”rasist” måste vi skilja mellan denotation och konnotation. Vi måste förstå att de som använder begreppet å ena sidan kopplar det till det ondaste av onda för att fylla det med kraft, å andra sidan kopplar det till synnerligen normala och harmlösa fenomen för att tabubelägga dem. Rasistbegreppets betydelse är ”människa som hatar människor med annan hudfärg (och vill skada dem)”. I bakgrunden finns Hitler. Det är naturligt att ingen frisk människa vill vara en sådan illvillig typ.
Men begreppets denotation, ”mängden av alla de föremål som ordet syftar på”, har i princip exploderat. Forskare som anser sig ha upptäckt skillnader mellan grupper av människor är rasister. Människor som tycker att invandring kostar för mycket pengar är rasister. Människor som upplever att det finns olika kulturer är ”kulturrasister”. Människor som läser Fria Tider är rasister. Människor som inte vill ha öppna gränser är rasister. Människor som tycker att ”All Lives Matter” är rasister. Människor som är nationalister är egentligen rasister. Människor som kritiserar fel religioner är rasister. Et cetera ad nauseam. Det har gått inflation i rasistbegreppet, milt uttryckt. Detta betyder samtidigt att begreppet blivit meningslöst, annat än som vapen. Många av de åsikter och fenomen som idag kallas rasistiska är normala och naturliga, vilket i förbigående också förklarar varför de beskylls för att ha någon sorts koppling till Hitler. Med argument skulle man nämligen inte kunna vederlägga dem.
Med den diffusa definitionen av ”rasism” är vi sannolikt alla rasister. Människan är ett djur som skiljer mellan ”vi” och ”dom”, de som saknar denna förmåga har svårt att navigera i verkligheten. Hat är inte nödvändigtvis involverat, men de politiskt korrektas fixering vid att så skulle vara fallet antyder att här finns något psykologiskt intressant i bakgrunden. Freud talade om projicering för att beskriva fenomenet att man inte känns vid negativa egenskaper och istället lägger dem på andra. Klages menade att man inte kan ha starka känslor om saker man inte i viss mån känner igen från sig själv. Detta kan innebära en av två saker. Antingen är de politiskt korrekta själva rasister och hyser känslor av hat, sannolikt även ett inslag av rädsla, riktade mot invandrare som de inte vill kännas vid och därför beskyller andra för. Eller så hyser de känslor av hat, men riktade mot delar av den egna gruppen. Oavsett vilket är det hela patologiskt, vilket de flesta anar instinktivt. Vreden hos de politiskt korrekta är av en sådan karaktär att alla inblandade anar att det är mot verkligheten den är riktad, men också att dessa människor kan vara farliga.
För gränser är naturliga. Grupper kan inte existera utan gränser, oavsett om vi talar om kulturer, stater eller folk. Om detta är ”rasism” så är begreppet värdelöst. Människan drar gränser, prioriterar, är mer lojal mot de som befinner sig på samma sida. Utan denna förmåga hade det inte funnits några kulturer, några stater, några folk. Om vi värdesätter dessa grupper och deras egenskaper, oavsett om det handlar om nordeuropeisk miljörörelse, yttrandefrihet eller blonda kvinnor, så bör vi vara medvetna om detta. Missbruket av rasismbegreppet omöjliggör ett flertal nödvändiga diskussioner, och det är därför det missbrukas av de människor som vet att de aldrig kan vinna sådana diskussioner.
Att rasismbegreppet är enkelriktat, och bara används mot den grupp som studier visar är den minst rasistiska globalt, torde redan vara känt. Vi behöver därför inte ta upp det med statistik och liknande. Däremot bekräftar det att vi med ”rasism” har att göra med en social konstruktion riktad direkt mot oss européer. De som använder sig av den är antingen lågbegåvade eller vill oss illa. Rasismbegreppets slutgiltiga värdelöshet antyds av att det är ett rasistiskt begrepp. Den verkliga, men outtalade, definitionen är nämligen ”vit människa som hatar människor med annan hudfärg”. Eller bara ”vit människa”. Bakom begreppets användning finns en djupt rasistisk världsbild, riktad mot vita.
Kunde det vara annorlunda? Kan rasismbegreppet tas över av oss och rensas på sin anti-vita slagsida? Detta är, givet styrkeförhållandena, föga sannolikt, men det har också en annan problematisk sida. Man bör vara medveten om att rasismbegreppet likt Saurons ring korrumperar sin användare. Rasismbegreppet utgår nämligen från en verklighetsfrämmande världsbild, där solidaritet inom gruppen (vita/kristna/européer, men potentiellt alltså alla grupper) ses som moraliskt suspekt och möjligt att avskaffa snarare än som det biologiskt och historiskt normala. Det är intimt knutet till globalismen, då det misstänkliggör solidaritet inom gruppen och gränser av alla slag. Man bör vara medveten om detta om man använder begreppet i sin retorik, ibland kan ordet hat fungera bättre (i begreppet ”rasism” blandas både hat och solidaritet, i både legitima och patologiska former, i en diffus sörja). Samtidigt visar högerns historia att den ofta plockar upp de begrepp och kretsar den globala subversionen övergett, så vi bör inte bli förvånade om vi kommer få se övertygade anti-rasister bland etablissemangskritiker så småningom.
Vad bör göras?
The proper response when the fake news tells you you’re a Nazi is to say “Fuck you.”
– Roosh
När människor rör sig på detta område är de normalt medvetna om att de trampar på minerad mark. Därför de chockade svaren i stil med ”men jag är ju inte rasist” och brasklapparna i stil med ”dessa åsikter är avskyvärda (men jag försvarar ändå deras mötesfrihet)”. Det är fullt begripligt, men det är samtidigt en symbolisk legitimering av ett begrepp och en språkpolitik som inte bör legitimeras. Av detta följer inte att man ska ”gå full retard” och anamma rasiststereotypen. Men om man är medveten om språkpolitiken bakom detta ohederliga plastbegrepp kan man inte låtsas att man tar det på allvar.
Det rimliga svaret när man antyds vara rasist beror på situationen. Ibland har man inte tid och utrymme att förklara språkpolitiska sammanhang, ofta vet man att så kallade journalister kommer klippa och klistra i det man säger. Ibland kan man ställa motfrågor, ibland kan man bara uttrycka sitt förakt för missbruket av laddade termer. Vi bör i varje fall vara medvetna om att detta är en central byggsten i det idébygge som omöjliggör hederliga diskussioner om viktiga frågor.
Om skribenten: Joakim Andersen
