Efter att den invandringskritik som begränsas till att handla om islamisering och islam, berördes i inlägget Islamiseringsdiskursen har flera värdefulla kommentarer tagit upp ämnet.
Islamiseringsdiskursen
Några kommentarer har mer handlat om islamkritik och religionen islam generellt än om den högst specifika islamiseringsdiskursen, vilket kan bero på att få konkreta exempel gavs på vad som avsågs i det ursprungliga inlägget. Med islamiseringsdiskursen avses alltså en liberal beskrivning av världen, som tonar ner den etniska, den sociala och den kulturella faktorn, och istället framställer religionen islam som en homogen ideologi oförenlig med ett liberalt samhälle. Det finns snart sagt inga socialister som bekänner sig till diskursen, utan den tycks exklusivt höra hemma på den borgerliga planhalvan.
Återkommande är också ett universalistisk inslag, religionen islam beskrivs som dålig för alla folk samtidigt som den liberala ordningen beskrivs som önskvärd. Detta gör att man gärna reducerar den komplexa konflikten mellan israeler och palestinier till att handla om att ”Mellanösterns enda demokrati” är omgiven av aggressiva, efterblivna och otacksamma muslimer. Det gör också att man gärna stödjer den amerikanska utrikespolitiken, med dess mänskligt sett mycket kostsamma krig i bland annat Irak och Afghanistan (liksom man i förväg legitimerar ett eventuellt angrepp på Iran). Inte heller berör man att den amerikanska utrikespolitiken varit bidragande till att inbördeskriget i Somalia ännu inte fått ett slut (kort sagt stödjer man de tre enskilda krig som ligger bakom några av de största människovågorna till Sverige). Universalismen gör också att man menar att människor från alla länder kan bli västerlänningar, och letar aktivt upp ”ex-muslimer” som Ayan Hirsi Ali och Nima Daryamadj. Återkommande är också en glidning mellan ”islamism” och ”islam”, där man ena stunden poängterar att man inte åsyftar alla muslimer, medan man nästa stund slentrianmässigt skriver om ”muslimer”. Ett exempel på det senare är när bloggen Every Kinda People berör muslimska friskolor:
Om man fick önskedrömma: det bästa vore att behandla kristna och muslimska skolor olika.
Tyvärr inser inte politikerna att deras stöd till muslimska skolor och moskéer också innebär stöd åt islamisk överhöghet och sharialagar; de inbillar sig att det gäller religiös frihet. Men det är fel att fokusera på muslimers abstrakta rättigheter och bortse från deras avsikter och konkreta handlingar.
Tämligen återkommande är också jämförelser av islam med antiliberala ideologier, som i det intellektuellt ohållbara begreppet ”islamonazism”. För att göra en lång historia kort, så är det framväxten av en svensk neokonservatism vi här bevittnar, som underlättar och legitimerar både stöd till amerikansk och israelisk utrikespolitik och en assimileringspolitik med högre betoning av tvång.
Konkreta exempel
I Sverige är några ganska typiska företrädare för islamiseringsdiskursen bloggarna Every Kinda People, Muslimska Friskolan, Jihad i Malmö och I Mitt Sverige, liksom sverigedemokraten Kent Ekeroth. De flesta av dem har också andra områden de betonar mer eller mindre starkt, Every Kinda People berör exempelvis ofta initierat amerikansk inrikespolitik medan Ekeroth också kan skriva skickligt om svenskfientlighet och kriminalpolitik. De idealtypiska representanterna för islamiseringsdiskursen är Jihad i Malmö och Muslimska friskolan, som i princip enbart skriver om islam.
När man börjar studera länklistorna på dessa sidor upptäcker man snabbt att vissa borgerliga politiker är återkommande, som svenske Per Gudmundsson och holländska Gert Wilders. Däremot lyser etniskt medvetna invandringskritiker normalt med sin frånvaro, det beror varken på bristande kvalitet eller slumpen att Nationell Idag och Realisten inte dyker upp. Det finns också ett försiktigt närmande från etablerade borgerliga partier till islamiseringsdiskursen, när Folkpartiet tar upp sådant som burkaförbud är det ett försök att nå samma målgrupp.
Bortom islamiseringsdiskursen
Man kan alltså identifiera en specifik diskurs, en specifik världsåskådning, och en specifik samling företrädare, som av praktiska skäl beskrivits som islamiseringsdiskursen. Det är också tydligt att denna diskurs är en ideologisk och strategisk återvändsgränd, som leder till aggressiv assimileringspolitik på hemmaplan och konflikter globalt, snarare än nordisk renässans och identitet respektive samexistens mellan suveräna nationer. Detta då vi har att göra med liberaler, som undviker viktiga frågor som etnicitet och rätten till särart.
Samtidigt gör medias rapportering att många svenskar har starka åsikter om just muslimer. Det är därför lätt att negativa erfarenheter av icke-svenskar i vardagen kanaliseras till att handla om ”muslimerna”. Hur hanterar man då som etniskt medveten invandringskritiker detta? Reaktion.nu hänvisade i en kommentar till ”gedigna nordiska seder och traditioner; nog torde de väl kunna inspirera till den sorts livsduglighet som förespråkas i texten”. Detta är ett viktigt steg. När muslimska seder som halalslakt eller hijab dyker upp i diskussionen kan man utnyttja dem som kontrast till den nordiska synen på djur och kvinnans historiskt fria ställning i Norden (i ärlighetens namn bör man också notera att det inte bara är muslimer som har inhumana slaktmetoder och behandlar kvinnor på ett främmande vis). Man kan också notera att en del av det som islamiseringsdiskursen skyr som ”muslimskt” är nödvändigt för att en grupp ska överleva, och även återfinns i vår egen historia. Exempelvis en tydlig mansroll, en känsla för familjens heder, och solidaritet inom gruppen.
Här finns en möjlighet till ett positivt innehåll som islamiseringsdiskursen saknar. Vi kan hänvisa till svenska seder och svenska värderingar, de kan på sin höjd hänvisa till blodfattiga abstraktioner och liberalt ”sunt förnuft”. Vi kan också notera att vår utgångspunkt, rätten till särart, inte leder till den fientliga relation med hela den muslimska världen, krig och åtföljande flyktingströmmar deras universalism med automatik leder till.
Hur starkt fokus man som etniskt medveten lägger på islam kommer självklart att variera. Men när ämnet tas upp bör man komplettera med etniska, sociala och kulturella aspekter. Det är en förenkling att ”islam” ligger bakom exempelvis ungdomsgäng och våldtäktsvågor, inte sällan är det först när ungdomar börjar förlora sin religiösa tradition som de ägnar sig åt sådant. Sekulariseringen är en lika viktig förklaring, alltså just de liberala värden islamiseringsdiskursen bygger på. Detta gäller förövrigt flertalet invandrargrupper, både kristna, buddhister och muslimer, vilket de flesta som rör sig i det offentliga rummet borde vara medvetna om. Att befinna sig mellan föräldrarnas traditioner och det rotlösa liberala konsumtionssamhället är väl så farligt som att ha en tradition. Mycket av det som i islamiseringsdiskursen passerar för ”islamisering” är också uttryck för etnisk konkurrens, även om det ibland kan kläs i religiösa termer.
Den etniska frågan
Islamiseringsdiskursen är i varje fall ett försök att bygga en inspirerande myt, som kan inspirera till försvar för Europa och Västerlandet. Frågan man därför oundvikligen ställer sig är om det är den enda möjliga myten, något flera kommentatorer varit inne på. Är islamiseringsdiskursen det bästa vi realistiskt sett kan få idag, den enda invandringskritiska diskurs som kan vinna folkligt stöd?
Detta utgår från en pessimistisk syn på det svenska folket, en pessimistisk syn som givetvis har en hel del fog för sig. Samtidigt bör man vara medveten om att islamiseringsdiskursen inte står och faller med eventuellt stöd från en radikal höger den ändå hyser beröringsskräck för. I nuläget må det vara hänt att ett antiliberalt perspektiv, där etnicitet är en faktor, har svårare att vinna medialt och politiskt genomslag än en liberal islamkritik. Men på längre sikt kommer dessa förutsättningar att förändras, särskilt sedan islamiseringsdiskursen visar sin oförmåga att leverera mer än symboliska framgångar. Som högerradikal har man därför en skyldighet att redan nu stå för sin världsåskådning. Detta gäller särskilt om islamiseringsdiskursen mot förmodan skulle vara det ”första, förvirrade steget” på väg mot en mer hållbar världsåskådning som ibland görs gällande.
Man kan också notera att ett etniskt perspektiv ligger i tiden i ett mångetniskt samhälle på ett sätt det inte gjorde under det relativt homogena 1990-talet. Detta märker man i samtal med gemene man, många ungdomar utgår exempelvis med självklarhet från ”svenskar” och ”invandrare”/”utlänningar” som begrepp. I samtal med svenskar som först uttryckt motvilja mot exempelvis slöjor brukar det heller inte ta lång tid att få dem att förstå att slöjan är ett skydd mot assimilering, kort sagt att förmedla ett etniskt perspektiv. Debatterna kring populära bloggerskors angrepp på den socio-etniska grupp de beskrev som ”blattar” kan också nämnas. Det etniska perspektivet utgår kort sagt från människors vardagserfarenheter av det ”nya landet”, medan islamiseringsdiskursen bygger på medias selektiva beskrivningar av det. I längden återstår det att se vad som väger tyngst, för att använda postmoderna termer tecknet eller det betecknade.
Ett tungt ansvar ligger samtidigt på företrädarna för ett sådant etniskt perspektiv, då det måste upplevas både relevant och samtida. Rörelsen kring HBD, Human Bio-Diversity, i Nordamerika är ett exempel på hur man kan ge det etniska perspektivet mer samtida form, förankrat i vetenskap och begrepp som biologisk mångfald. Ett etniskt perspektiv år 2010 måste också i högre grad utgå från gemene mans syn på vem som är svensk, och kan alltså inte förfalla till rasfetischism. Detta innebär i förbigående sagt en återgång till en mer tribal och traditionell definition av gruppen, då det inkluderar adopterade och ingifta.
Vi lever i varje i fall spännande tider, och de är betydligt mer spännande för oss som har en historia, en identitet och en framtid än de är för islamiseringsdiskursens och neokonservatismens representanter.
Relaterat
wodinaz – Replik: Islamiseringsdiskursen
Är kulturnationalismen en globalism light?
Modebloggar och samhällsförändringar
Det svenska folklynnet och djurrätten
Kvinnan i Nordens forntid
Om skribenten: Joakim Andersen
