J.R.R. Tolkien är sedan många år en av mina favoritförfattare. Med sina berättelser om bland annat alver, dvärgar och människor, den intrikata bakgrunden och det existentiella djup som genomsyrar dem, skapade han en myt för den moderna världen. En myt som samtidigt bildar en syntes av kristet och hedniskt gods, där vi känner igen teman som faran i att låta ändamålet helga medlen/frestas av Ringen. Men också detaljer från nordiska myter i bland annat mötet mellan Beren och Carcharoth och historien om Eärendil. Överhuvudtaget finns det ett betydande djup, vilket gör dem lika aktuella idag som då de skrevs. Det är exempelvis svårt att inte känna igen drag från vår tid i Saruman och Gríma, där den förre för tankarna till det Ludwig Klages beskrev som Geist, med uttryck som livsfientlig industrialisering. När Saruman etablerar sig i Fylke ser han rentav till att inleda en proletariseringsprocess bland hoberna och öppnar gränserna för halvorcher och allsköns banditer. Men om Saruman är besläktad med den moderna kapitallogiken framstår Grímas funktion som snarlik politisk korrekthet, genom sina råd uppmuntrar han rohirrims ledare till rädsla och svaghet och till att låta orcherna ostraffat röra sig i Mark.
Akallabêth
Och ett land gjordes redo åt edain, ett som inte tillhörde vare sig Midgård eller Valinor utan låg skilt från dem båda av stora hav; men det låg närmare Valinor.
– Tolkien
Tolkiens mytos för också tankarna till Atlantis. Under krigen mot Morgoths tjänare hade de flesta människorna valt mörkrets sida, men mindre grupper hade vänt det ryggen. De hade sökt sig åt väster, och kämpat vid alvernas sida trots förtvivlade odds. Efter Morgoths fall fick dessa trogna, edain, en egen kontinent att leva på. Det finns en dikotomi mellan väst och öst i myten, där både Morgoth och Sauron förknippas med det östliga väderstrecket medan Valinor är beläget i den yttersta västern.
Invånarna på Númenor lärde sig mycket av både alver och valar, och beskrivs som ”konungar bland människorna”. De var sjökonungar som ibland besökte Midgård och där verkade som lärare och kulturgivare bland de människor som levde under Saurons skugga. Deras eget språk var adûnaiska, men de talade också alviska språk. Invånarna beskrivs på ett sätt som för tankarna till nordéuropéer, de var också mycket långlivade men fick få barn. Men de förbjöds att färdas västerut, till de odödligas land Valinor. Länge följde de detta, och deras tillvaro påminner om den Guldålder som finns i många myter (sjökungarna kan också jämföras med Wirths mytologi). Deras kungaätt härstammade från både alver och maiar, de hade likt senare Gondor ett vitt träd med namnet Nimloth.
Men gradvis växte rädslan för döden bland numenoranerna, liksom avunden mot de odödliga alverna. Splittring uppstod mellan såkallade konungens män och alvvänner. Då kom deras skepp inte längre med lärare och hjälpare till Midgårds kuster, utan med andra avsikter. Kolonier etablerades, ”ty deras eget land tycktes dem skrumpet och förkrympt”. Samtidigt blev de mäktigare och rikare.
Den siste konungen av Númenor var Ar-Pharazôn. Hans arméer mötte Sauron och förde honom som fånge till hemön. Väl där kom han dock snart vinna inflytande över kungen, till sist kom stora delar av folket att dyrka Morgoth och Nimloth höggs ned och brändes. Istället för att be till Eru under bar himmel ägde Morgothoffren rum under en silverkupol. Tolkien beskriver detta som en era präglad av maskiner och rikedom. Den åldrande konungen drevs slutligen till att invadera Valinor för att tvinga till sig odödlighet, med en flotta vars like inte skådats vare sig förr eller senare. Något som ledde till att hela ön sjönk i havet. En grupp med alvvänner, vilka kom att grunda Arnor och Gondor, överlevde, liksom såkallade svarta numenoraner i kolonier som Umbar. Det finns alltså vissa likheter även med den bibliske Noak.
Tolkien och civilisationers uppgång och fall
Samtidigt är berättelsen om Atalantë en intressant version av det mer tidlösa temat uppgång och fall. Hos Tolkien finns det en psykologisk aspekt, det är rädsla för döden som driver människor att agera orätt, antingen som i Akallabêth genom uppror eller som i fallet med rohirrim och Gríma genom feghet. Till detta kommer strävan efter rikedom och makt, det är talande att både industrialism och kolonialism gör sin entré under Västerness förfallsperiod. Tolkien påminner här delvis om andra studenter av uppgång och fall, men bara delvis. Intresset för psykologins gradvisa förändring finner vi också hos en Glubb och en ibn-Khaldun, men fokus på döden är Tolkiens (om än han delar det med Castoriadis och di Unamuno). Intresset för penningen och teknologi återkommer hos Spengler och Klages. Hos Tolkien är Midgårds historia dock inte bara cyklisk, utan det finns ett ytterligare tema som binder samman alla åldrarna.
Det finns också släktskap mellan Tolkien och de Gobineau. Edains ättlingar utgör en värdefull resurs även i Arnor och Gondor, men deras antal sjunker ständigt. Detta för tankarna till de Gobineaus historiesyn, där det visserligen inte handlar om dunedain utan snarare om germaner som krympande aristokrati. Tolkiens mytologi genomsyras på så vis av en pessimistisk historiesyn, som påverkar de flesta som läser Härskarringen. Alverna lämnar Midgård, dvärgarna drar sig tillbaka, dunedain försvinner de också, världen avförtrollas. En liknande känsla förmedlar Gobineau.
Sammantaget är Tolkien i varje fall en givande bekantskap även i den korta berättelsen om Västerness, Akallabêth i Silmarillion. Den som inte bekantat sig med hans verk har mycket att se fram mot.
Om skribenten: Joakim Andersen
