P-festivalen har genomförts och avslutats. I Stockholm i alla fall; i Göteborg och andra städer ges den visst (eller har givits) vid andra tillfällen. Tydligen har det mesta gått mig obemärkt förbi. För vad bryr sig svensken egentligen om ett sådant spektakel! En aning om vad som står på har jag dock.

Det sägs handla om stolthet. På 90-talet fanns en variant av festen, som kanske också hette Pride, och tanken var väl då att bögar och flator skulle öppet kunna komma samman på lite högre nivå än Patricias fyllesöndagar (även om nog festen hade sitt klimax just med fylla på nattklubben Patricia) – utan att skämmas – och känna att det var helt okej, som fackpampen gärna uttrycker sig.

Nu verkar syftet ha glidit över till något annat, kanske till och med något helt annat, nämligen stolthetens motsats. Det är ett tydligt tecken på att festivalen har kapats av vänstern och den politiskt korrekta kasten, givetvis med många bögars och flators goda minne, men också till mångas sorg, tror jag. Att vara öppen och icke skamfull över sin sexuella läggning har förstås fortfarande sin plats. Men det hela har fått en frän lukt av pk-moralism och gammalt ohederligt sosseri: alla ska med, alla måste med! Med undantag av de priviligierade förstås, i första hand muslimer! Och med undantag av de bortstötta, bl.a. Sverigedemokrater!

För ett par decennier sedan sade väl folk: jaha bögarna håller på. Och så var den delen av dagsagendan avklarad. Numera finns det ett starkt tryck på alla svenskar från byggubbar till partiledare att ge sitt känslomässiga bifall till saken – inte bara spektaklet utan också (ja framför allt) till allehanda sexuella läggningar och aktiviteter, låt oss (utan ont uppsåt) kalla det bögeriet. Helst på plats, med röven i vädret! Observera, i vädret bildligt menat! Ty målet är inte i första hand att svensken ska bli bög eller flata eller annan sexuell läggning. Utan målet är att svensken ska bejaka bögeriet som en del av samhällskroppen, en del av hans närhet, ja närmast som en del av honom själv (någonstans har vi alla bögeriet i oss, tänker de kanske). Målet är att svensken ska känna sig känslomässigt fel, men ändå genom det subtila pk-trycket känna att han eller hon är där på eget bevåg och känner att han eller hon gör rätt då. Notera f.ö. att det inte rör sig om några konspirationer här utan om social-politisk-kulturella instinkter och krafter.

För i grund och botten: vad har svensken där att göra, vad ger det honom eller henne? Eller på kafferasten (byggubbarnas rast!): varför ska han snacka om bögeriet och om hur fin paraden var? Eller framför teven: Varför i allsin dar ska svensken glo på något så meningslöst? Det tillför ju inte någon mening – såvida han eller hon inte har särskild läggning eller längtan efter dekadens, förstås – eftersom det handlar om bögeriet, vilket knappast stimulerar hans eller hennes natur. Det sämsta underhållningsprogrammet kan göra det, men inte bögeriet. Svaret är enkelt: pk-tryck, propaganda, bryta ner det som är du, få dig att känna dig oväl. Sagt med nyspråksbetydelse: respekt, värdegrund, lika värde, godhet, öppenhet, frigjordhet… Kanske t.o.m. demokrati – numera anses ju minoriteter och rättigheterna för dem utgöra demokratins ryggrad. Ja, minoriteterna anses närmast utgöra måttet på godhet, en svaghetsmoral som fick ett av sina första starka uttryck med just föreställningen om de homosexuella som godare än andra i kraft av deras status av påstådd förtryckt minoritet.

Några minns kanske när Lars Leijonbög, jag menar -borg, fick frågan av flicksnärtan i teve om han rakade pungen. Nu var väl karln gott nog inte så värst bevandrad i sådana fyndigheter, så det hela föll platt när Lasse krystade fram ett ”hehe, nä”. Men uppenbart var att han skulle känna sig malplacerad genom en oförskämd fråga som ska kännas sådär öppensinnad och som sådär putslustigt river ner känslan av mitt privatliv med min familj.

Exemplet är ganska lindrigt, det hade väl till och med sin charm med tanke på en desperat folkpartiledare på jakt efter folklighet och väljare. På p-festivalen har familjer med sina barn förstås konfronterats med långt grövre och hänsynslösare saker. Det är häri pk-moralismen visar sitt äckliga tryne. Ty syftet är att svenskarna i det närmaste ska tvingas med i tåget, annars står de inte för allas s.k. lika värde och rättigheter samt är fördomsfulla; det är därför SD inte är välkomna. Tvånget ska således komma inifrån envar. Och väl på plats ska svensken konfronteras med något som strider mot hans och hennes känslor, principer, värderingar och natur, begrepp som av pk bekläs med ordet fördomar. Hade det varit maktens kejserliga diktat som krävt närvaro under processionståget, då hade man infunnit sig där med beklädd min eller för att hjärtligt hylla makten, fullgoda skäl. Men nu ska vanligt heterosexuellt folk själva vilja konfronteras med bögeriet p.g.a. de moraliska skäl pk-ligan ställt upp. Folk ska rentav göra det av glädje och kärlek.

Häri ligger sakens sanna perversion – således inte i de sexuella upptågen, utan i den psykologiska nedbrytning som sker när människors naturliga och självklara känslor ska påfrestas och täras (under konstruerad glädje och frigjordhet), när stridigheterna i själen som uppstår i och med konfrontationen med det oönskade bryter ner det naturliga. Den glädje och kärlek som svensken känner till sitt naturliga habitat – partnern, barnen, vänner etc – ska uppfattas som missriktad och fel eftersom den ska förstås som förtryckande och fördomsfull. Allt det som uppfattas som självklart, naturligt och gott ska perverteras. Målet med p-festivalen är till stor del numera att förnedra svensken – istället för att befria och förlösa honom eller henne. För jag kommer förstås inte att bli homofil p.g.a. uppståndelsen, och jag kommer inte att se annorlunda på homosexuella. För som sagt: vad bryr jag mig om bögarna?! Målet med dagens p-festival är således motsatsen till stolthet, att bryta ner det naturliga och stolta hos människor och få dem att känna sig dåliga.

Därmed blir det så mycket enklare för pk-ligan att smutskasta familjen, heterosexuell läggning och annat som utgör grunden för samhällsbygget – eftersom tvivlet kommer inifrån de heterosexuella kärnfamiljsmänniskor själva. Nedbrytandet och ödeläggelsen av vårt samhälle och kultur, vilket i mina ögon är pk och vänsterns uppenbara mål, blir mycket enklare om vår kulturs människor tvivlar på sig själva och sina naturliga känslor. Häri ligger förstås något stört och självdestruktivt eftersom de flesta inom pk och vänstern som kämpar för detta själva är heterosexuella, lever kärnfamiljsliv och inte för ett ögonblick skulle vilja eller kunna leva i andra kulturer, såsom de muslimska, afrikanska, konfucianska eller indiska. Det finns inget annat sätt att förklara det än med nihilistiska krafter, som enbart klarar av att bryta ner, förstöra, ödelägga. I brist på känsla för det egna och de självklara moraliska principer som följer av det drivs dessa människor av att bryta ner och förstöra det egna, och den psykologiska ursäkten återfinns i pk-moralismen och dess ideologi. Så är också en av de vanligare metaforerna för Sverige nuförtiden Dårhuset.

Den här skepsisen mot p-festivalen gör oss inte till tråkmoralister, rädda för könets kraft, eller för den delen rädda för lite utsvävande dekadens. Vi är nämligen vuxna, levande och har barnasinnet kvar när det behövs. Stolta är vi också. Motsatsexempel blir ofta lite löjliga, men de kan vara ganska talande. Således: om jag mitt under pride-tiderna ställde mig upp på min stol i tidningsredaktionen, på reklambyrån eller kanske i lärarrummet och höll ett lovtal till min heterosexuella läggning såsom en underbar och vacker känsla inom mig och att jag inte skäms för det utan att jag är så lycklig för den och att jag så gärna vill tala om detta för min omvärld – vad skulle reaktionen då bli?

I brist på sådana arbetsplatser får det bli här. Jag kan föreställa mig få så underbara saker som att såsom man attraheras av kvinnor och på naturens sköna väg få barn med en kvinna. Det gör mig full av fröjd att fängslas av kvinnans lockar, läppar, ögonkast, bröst, höfter, lår – allt som mannen inte har. Och att förenas med detta äkta andra i glädje och kärlek. Som drömmen går om Ariens land, enligt Fröding:

Och som samma andedrag,
samma puls och hjärteslag
själ vid själ i samma kropp
sammanhöll,
steg och föll
rytmens ned och opp,
mot och in och från,
tills med ens en stråle sköt
ur hans liv och livsvarmt göt
faderkraft i moderfröt
och som två förenta floder
ström av fader, ström av moder
blevo ett i son.

Kanske lät det lite löjligt eller svulstigt, men likväl är jag stolt över att min säd finns för att alstra vita barn, och låta vår kultur och vår ras (kalla det vad du vill) få en chans att leva vidare – och passar därmed på att hylla den artikelförfattare som här på plats nyligen förespråkade vita högermänniskor att skaffa fyra fem barn. Även om jag själv inte har lyckats med den bravaden än! Men som lejoninnan i fabeln svarar den kaxiga rävhonan som påpekar att lejoninnan bara föder ett barn i hela hennes livstid: Ja, men ett lejon!

Och förresten, som några fyndiga ungdomar manifesterade saken inför ovannämnda p-tåg: Rädda barnen!

Om skribenten: Jalle Horn

En sann humanist är förstås konservativ. Jalle Horn arbetar för att bevara och förmedla europeiskt kulturarv i en tid av kulturell ödeläggelse. I själ och hjärta dock filosof som på Motpol i första hand kommer att erbjuda analyser av vår tids grasserande kultursjukdom - nihilismen och ressentimentet - med hjälp av Europas klassiska kultur.